Nu jävlar. Eller då jävlar. Eller nåt.

Idag var jag på infomöte på Itrim. Efteråt tecknade jag mig som guldmedlem i 24 månader framöver. 700 spänn i månaden kostar det. Men då får jag motionera, får personlig rådgivning en gång i månaden och gruppträffar varannan vecka. Funkar inte detta så funkar inget.

Fast det känns faktiskt som att detta skulle kunna funka. Det är nu eller aldrig.

10 januari har jag tid med min personliga rådgivare. Som sagt. Då jävlar.

Håll ut!

Det händer inte mycket på den här bloggen nuförtiden. Men håll ut! Den 20 januari börjar jag på Itrim. Då jävlar.

Små framsteg

1 Förra veckan försvann min vanliga träningstid. Då plockade jag fram Blossoms dvd, tillhöll O å det strängaste att inte skratta, och tränade framför TV:n i femtio minuter. Det funkade. Inte lika kul som vanlig träning, men det funkade.

2 Jag är i Göteborg hos mamma. Träningskläderna är med. Imorgon går jag till Friskis och betalar femtio kronor för att få gympa. Hoppas kunna göra det på fredag också.

Många bäckar små.

Blä

Sedan jag bestämde mig för att börja på Itrim vid årsskiftet har jag varit lugnare. Tänkt att jag ska följa mitt eget program, ta det lugnt. Vara snäll och förlåtande mot mig själv.

Idag insåg jag att jag varit lite väl snäll och förlåtande. En topp jag gärna haft på jobbet tidigare satt obehagligt tajt när jag drog på mig den.

Har ingen aning om vad jag väger nu. Vill inte veta. Tränat har jag gjort, hyfsat. Det blir bara en gång i veckan just nu beroende på familjesituationen. Ungefär 4-5 dagar i veckan lyckas jag med föresatsen att gå 10 000 steg per dag. De där stavgångspromenaderna om kvällen har inte blivit av alls.

Det är som vanligt maten som är problemet. Jag äter alldeles för mycket, och fel. Men just nu känns det något som att mat är ungefär det enda roliga jag har. Sova får jag inte. Sex är jag alldeles för trött (och för fet) för. Köpa vackra kläder är inte aktuellt, av flera skäl.

Ska försöka rycka upp mig. Återkommer i frågan. Imorgon ska stegräknaren på i alla fall.

Beslut

Igår bestämde jag mig.

Jag träffade en bekant som blivit klädsamt smalare med hjälp av Itrim, och förhörde henne. Hon var mycket nöjd, och det jag hörde kom mig att känna att detta kanske skulle kunna passa mig.

Men inte nu. Först måste vi sova mer, livet måste vara stabilare.

Så. Till årsskiftet. Tills dess, mitt eget program vad gäller motion och äta vettigare.

Igen

Då var det dags igen. Jag vägde mig för ett par veckor sedan och konstaterade dystert att vikten krupit upp ett par kilo. Sedan dess har det varit semester och jag har frossat så ytterligare två kilo har säkert tillkommit.

Jag är jäkligt trött på det här. Trött på att noja över vikten, trött på att höra andra (med långt mindre problem) tjata om sin vikt, märkligt nog också trött på att överäta, det vill säga den otäcka känslan av övermättnad, förlorad kontroll och dåligt samvete.

För att inte tala om hur trött jag är på att se bilder på mig själv och förfärat tänka, ungefär som Joey i Vänner - Some big fat girl ate Monica! Vem är den rundkindade och klart medelålders kvinnan som har svaga likheter med mig själv? Ta av fat-suiten, Helga, så att du ser ut som dig själv igen!

Nåja. Nu är det vardag igen. Idag var jag och tränade. Underbart, förutom att ena hälen bråkar lite med mig. Jag tog det lugnt. En skada är det sista jag behöver.

Under stretchingen tänkte jag samma tankar som så många gånger förr. Maten är problemet, inte träningen. Under semestern hade jag nästan bestämt mig för att bita i det ettersura äpplet, krypa till korset, vadnivill, och underkasta mig någon hemsk kur med pulversoppor. Men så läste jag en intressant bok om depression, och fäste mig vid självhjälpsråden.

Nej, jag tror inte att jag är deprimerad. Men jag har tendenser att bli det när jag är pressad, det vet jag av erfarenhet. Och nu är jag pressad. När man är deprimerad eller nära ska man inte banta.

Så jag ska inte banta och inte äta pulver. Men steget mellan bantning och min nuvarande mathållning är långt. Minst sagt. Det finns många lägen däremellan.

Idag har jag sålunda ätit havrefras med mjölk till frukost, banan till mellanmål, sallad med dinkel och kyckling till lunch, kaffe med en skvätt mjölk, en grov macka med smör (faktiskt) till mellanmål, och en synnerligen moderat portion pasta med tomatsås och italienska köttbullar till middag. Varav jag åt två. Det gjorde fyraårige sonen också. 

Nu dricker jag vatten och knaprar på en finncrisp medan maken dricker vin, och faktiskt känns det inte särskilt svårt eller konstigt. 

Godis, glass och kakor, svarade en god vän som gick ner en massa häromåret. Hon tränade mycket både före och under nedgången, hon fortsatte att äta ungefär som vanligt men hon slutade med godis, glass och kakor. Det ska väl jag också kunna.

Motionsprogrammet står fast, för övrigt.

Motionsprogram

Blossoms dvd är ännu otränad till. Jag har faktiskt inte orkat. Kanske är jag galen som under rådande familjeomständigheter ens tänker på viktnedgång.

Men jag har formulerat ett träningsprogram för mig själv.

Det är ju såhär. Träning får jag till ganska bra. Två pass i veckan brukar normalt sett inte vara något problem, i flera år har jag tränat så. Och fortsatt väga för mycket. Problemet ligger inte där.

Jag tror (eller snarare hoppas) att nyckeln till mitt viktminskande finns i vardagsmotion och matintag (duh). Jag drar mig till minnes en intervju med någon expert som sa att folk motionerar mycket mer idag än för trettio år sedan, springer på gym och så. Ändå blir de allt fetare. Men vardagsmotionen har minskat.

För maten har jag ännu ingen plan, utöver det jag kämpar med nu. Äta lunch hemma innebär automatiskt mindre portioner. Fika har jag dragit ner på kraftigt. Max en lyxfika i veckan har jag hållit ganska bra faktiskt.

Men motionen. Såhär ska det bli:

Ett friskispass i veckan. Mer mäktar inte familjelivet med just nu. Men jag vill fortsätta, för att det är så kul.

10 000 steg per dag med stegräknare. Går inte att realisera alla dagar, särskilt inte när jag som nu har en fyraåring i släptåg.

Men. De dagar det inte blir tillräckligt många steg går jag ut på stavpromenad på kvällen. Minst 30 min, gärna 45.

Låt se om detta funkar.

Och nej, jag har inte vägt mig den här veckan.

Uppdatering

Jag vägde mig igår, och det går åt rätt håll även om det går fantastiskt långsamt. 2 hg mindre än förra veckan, men också all time low sedan i september banne mig. Så det så.

Förra veckan blev det ingen träning alls. På måndagen var det fest med kören, på tisdagen bjöd syster och pojkvän in sig på spontanmiddag, på onsdagen var O borta, på torsdagen och fredagen var O borta igen och renoverade sommarstugan.

Den här veckan blev det ett pass i måndags. Torsdagspasset gick bort på grund av jobbintervju.

Men! Jag har stegräknat, och det går riktigt bra. Det är en sporre att ta mig ut på barnvagnspromenad. Bottennappet var en fredag då det bara blev 3000 steg, högsta hittills är 14 000. Den här veckan har det blivit mer än 10 000 varje dag. Vardagsmotion. Inget som gör underverk, men många bäckar små.

Och så har jag nu inhandlat en träningsvideo med Blossom Tainton. Den ska provas nästa vecka. Inte i helgen, för då har vi besök. Jag har tittat lite på den och jag är inte alltför imponerad. Hon är hurtig och inspirerande, men bakgrundsmusiken är hemsk. Rena hissmuzaken. Usch. Men jag måste prova att träna till den innan jag dömer ut den.

Vad gäller maten så är jag duktigare än jag varit. Igår åt jag faktiskt glass, men det var ett aktivt beslut som jag sedan inte ångrade. Jag har ätit fikabröd ett par gånger, aktiva beslut det också. Jag har även tackat nej till både glass och fika. Snacks och godis har jag inte ätit. Jag tror också att jag äter mindre portioner numera än förr.

Nu när jag summerar alltihop inser jag att det inte alls är så illa, jag som misströstat. Där ser man. Heja mig!

Träna framför TV:n

Jodå, jag väger mig varje vecka, och registrerar resultatet på Friskis&Svettis sajt. Där har jag också börjat notera hur många steg jag går per dag, och så träningen förstås.

Träningen, ja. Förra veckan kom jag iväg två kvällar, den här veckan blir det bara träning imorgon torsdag. Med sommarschemat på Friskis minskar min flexibilitet, ska jag inte behöva åka orimligt långt och sitta i bilkö är det två pass i veckan som gäller, klockan 18. En ganska dum tid då sönerna är som tröttast.

Lösningen på detta? Det skulle kunna vara att ta sena kvällspromenader med stavar, men ärligt talat lockar det mig inte så värst. Jag är rätt slut när kvällen kommer.

Jag funderar faktiskt på att köpa en tränings-DVD. För säga vad man vill om yngste sonen, men snäll och stillsam är han. Jag tror faktiskt att han skulle acceptera att sitta och titta på mig medan jag skuttar runt i 40-50 minuter, bara han är mätt och utsövd och har någon lagom rolig leksak att ägna sig åt.

Jag funderar på att beställa Friskis två träningsfilmer. Andra tips någon?

Suck

Jorå. Djup suck. Jag har startat om. Hade gått ner ynka 800 gram sedan sist så det var inte mycket att yvas över. Men nu har jag börjat hänga på mig stegräknaren, har en plan för mina träningstillfällen, och gör aktiva val ifråga om ätande. Svårast är att avstå från alla frestelser i form av godis, glass, kakor, snacks, kaffebröd. Hör bara hur duktig jag var idag:

Köpte glass åt sonen men ingen åt mig själv.
Motstod Hemköps locktoner om min favoritkaka (OK, en av många favoriter) Oreo's på extrapris.
Motstod sonligt tjat om chips till fredagsmys, övertygade honom om salta pinnar istället.

Var det inte mer? Jag som kände mig fullkomligt heroisk.

Eller inte. Känner mig mest - blah. Trött på hela alltet. Trött på att känna mig fet, trött på att noja över min vikt, trött på alla jävla viktdiskussioner överallt, trött på att tänka på skiten.

Blä.

Går det att gå ner i vikt utan att behöva tänka på det?

Omstart, nystart

Nu har jag bestämt mig för att rycka upp mig ur tvåbarnskoman och börja mitt nya liv. Ikväll har jag varit och tränat för första gången sedan vi kom hem från Korea. Det var skönt.

(Kvällen avslutades med rabarberpaj vilket väl inte helt passar in i mitt nya liv. Hm. Nu pratar vi inte mer om det.)

Imorgon ska jag ta på mig stegräknaren, vilket jag hädanefter ska göra alla dagar då jag inte tränar. 8000 eller 10 000 steg är målsättningen, har inte bestämt vilket.

Imorgon ska jag väga mig. Jag tror att jag har gått ner något kilo av allt kånkande på yngste sonen. Det blir spännande att se.

Mitt viktmål är att gå ner ungefär 10% av min kroppsvikt vilket blir ungefär nio kilo. Huga, nu skrev jag det. Går det bra, kanske jag sätter ett nytt mål. Eller inte. Minus 10% är bra för hälsan bara det.

Jag är något frestad att ge mig på något av alla de program som finns. Inte Viktväktarna, det har jag provat till förbannelse. Visst är det lockande att späka sig i tolv veckor och sedan ha tappat en herrans massa kilon. Samtidigt kan jag inte skaka av mig den obehagliga misstanken att de kommersiella programmen inte är pålitliga utan styrs av just kommersialism. Är det t ex sant som Itrim hävdar, att det är vetenskapligt belagt att man får en mer varaktig viktminskning om man först går snabbt ner i vikt och sedan lägger om sina vanor? Eller att det är bättre att jojobanta än att vara överviktig? Det senare påstår Cambridgekuren på sin hemsida. Det låter misstänkt lägligt.

På torsdag ska jag träna igen, och då tror jag att jag tar cykeln dit.

Funktion före form

Jag har gett mig in i en diskussion hos Saring om motiv och drivkrafter. Det är ett ämne som väcker många tankar och starka känslor hos mig.

Det har länge retat mig att min hälsa inte är en tillräckligt stark motivationsfaktor för mig att gå ner i vikt. Jag läser om BMI och midjemått och vet och förstår att det inte är bra för mig att släpa runt på mina extrakilon. Men tror någon att det hjälper?

Det som kan få mig att rycka upp mig och fatta beslut och föresatser är något förfluget foto, och insikten som drabbar mig. Min självbild som grundlades redan i min barndom, att jag är ung och fräsch och lång och snarare slank än tjock, får sig en rejäl törn. Och så bestämmer jag mig.

Men ju mer jag funderar och analyserar, desto ilsknare blir jag. Här en länk till ett bra inlägg hos Skriet från kärnfamiljen (ja, jag har varit inne och tyckt där också). 36 negativa kroppstankar om dagen! Smaka på den! Vad är det för fängelse vi kvinnor sätter oss själva i? Varför gör inte männen samma sak? Statistiskt sett är det mest män som borde oroa sig för sin vikt och sin hälsa. Men det gör de inte.

Jag börjar alltmer försöka anamma devisen funktion framför form. Jag kan idag göra några armhävningar stående på tårna. Det har jag aldrig kunnat förut. Alltså är jag i bättre form idag än jag någonsin varit innan i hela mitt liv. Men jag väger nog trettio kilo mer än vad jag gjorde som tjugoåring.

I måndags var jag på ett för mig nytt Friskispass. När ledaren kom in undrade jag fördomsfullt om jag sett rätt på schemat, det skulle ju vara medel. Hon var ganska kort, och kraftigt byggd. Små bröst, stor mage, rejäl rumpa och kraftiga runda lår, sådana jag själv ser i spegeln. Inget ovanligt, många kvinnor ser ut så. Det ovanliga var att hon hade de tajtaste tajts man kan tänka sig, och ett minimalt linne. Inga försök att dölja denna allt annat än perfekta kropp.

Så körde passet igång, och holy moly shit pomfritt. Vilken genomkörare jag fick. För damen ifråga var fantastisk. Styrka, kondition, för att inte tala om en smittande energi och entusiasm.

Det är ungefär det jag menar med funktion före form.

Pepp is needed

Just nu är det inte kul. Jag har fullt upp i huvudet, hjärtat och livet och borde kunna bortse från så triviala saker som vikten. Ändå har jag deppat över den idag.

Min viktkurva ser ut som en såg ungefär. Neråt, och så lite upp. Neråt och lite upp. Senaste lilla upp kom efter påskhelgen, då jag slappnade av och unnade mig att äta gott, vilket förstås straffade sig direkt.

Vart har min filosofiska inställning tagit vägen? Jag som skulle skynda långsamt och allt det där. Om jag bara kunde hålla kvar vid den här utvecklingen så skulle det se riktigt bra ut. Om ett år. För att ta sig dit behövs motivation och den gäckar mig nu.

Några snabbfixar i stil med pulverdiet eller olika bokstavskombinationer är jag fortsatt negativ till. Väldigt negativ, och egentligen borde jag kanske ompröva eller åtminstone analysera min inställning men jag tjurar och vägrar.

För att inte tappa sugen behöver jag peppas, och jag gör ett tappert försök själv:

Kära Helga, en sak har du verkligen lyckats med och det är träningen! Har du någonsin tidigare i ditt liv tränat så bra och regelbundet som du gör just nu? Tänkte väl det. Nio träningspass under mars månad, all time high! Du har börjat ta i lite extra på nästan alla övningar. Du ruschar längs långsidan av gympasalen istället för att lufsa runt som du gjort i alla år. Du kan till din egen oerhörda förvåning göra ett par tre armhävningar stående på tårna. Idag klarade du tio bakåtvända armhävningar, för ett år sedan kunde du inte göra en enda.

Och visst sitter jeansen lite bättre än de brukar? Låt vara att viktminskningen är minimal, men du har minskat 3 cm i midjan och det är inte fy skam.

Snart är du mammaledig och då ska du förutom ditt existerande träningsprogram lägga till långa promenader. Stegräknare på! Inget mammalattande! Inte bra varken för plånboken eller vikten. En lyxfika i veckan får du unna dig.

När du till hösten fyller fyrtio kära Helga, kommer du inte att vara någon smal sylfid. Du kommer att vara en mogen, stark och kraftfull kvinna i storlek 44. Ska vi tro på fem kilo mindre?

Det fixar du. Kom igen Helga.

Ner åsså upp

Tjingeling, ni undrar väl vart jag tagit vägen och tror att jag struntar i allt vad viktminskning heter.

Det gör jag inte.

Förra veckan hade jag till min glädje och förvåning gått ner ett kilo.

Sedan blev jag förkyld, och avstod från ett av veckans träningspass, åt en massa bakverk i helgen.

Idag hade jag gått upp det där kilot igen.

Men jag känner mig inte så värst nedslagen av detta. Jag ser framåt. Motivationen som var som bortblåst i januari tycks så sakteliga komma smygande igen, och jag tror att jag vet vad det beror på.

Träningen.

När jag har tränat i någon månad och gått ner något kilo eller två känner jag mig tajtare och smidigare i kroppen. Kläderna börjar sitta bättre. Visst, jag är fortfarande stor och bastant och rejält överviktig. Skillnaden är nog bara uppenbar för mig själv.

Så jag gnetar vidare. Träningen är en del av min vardag igen. Nu ska jag skärpa mig med godisätandet (godis innefattar här allt som är gott och onyttigt). Men jag ska inte avstå helt. Fanatism är inte min grej. Lördag blir godisdag.

Skynda långsamt

Igår glömde jag väga mig, men imorse mindes jag. Blev besviken först när jag såg resultatet, men nu när jag skrivit in det i min vikt-och motions-logg på F&S är jag glad. Kurvan pekar neråt!

Sedan i januari har jag gått ner 2,2 kg. En alldeles perfekt minskningstakt faktiskt om man tänker efter. Kan jag upprätthålla detta är jag mer än nöjd.

Frågan är hur jag ska göra det, för tyvärr tror jag inte att det räcker att fortsätta leva som nu.

En smart strategi vore att lägga till en åtgärd för varje månad. Att avstå från alkohol har uppenbarligen fungerat bra, men det vill jag - o ve och fasa - faktiskt inte göra i längden. Me likes me wine too much.

Vad jag däremot ska göra är att skärpa regeln inget snaskande eller snacksande efter kl 21. Kl 22 på helgerna. Basta.

Motvalls kärring

Hur går det, undrar vän av ordning kanske?

Svar: vet inte. Har inte vägt mig på två veckor. Har inte motionerat sedan förra helgens fatala skidrunda som gav mig en rejäl sträckning i nacken. Men tack vare starka värktabletter (tack snälla mage för att du tål Voltaren) så är nacken nästan bra nu. Imorgon blir det träning. På torsdag ska jag väga mig.

Faktiskt så känner jag mig lite tajtare nu. Tycker att magen är mindre och fastare, det känns som att coreträningen börjar ge resultat. Få se vad vågen tycker.

Annars går jag helt på tvärs jämfört med andra viktbloggar så här års. Jag känner mig INTE motiverad att räkna kalorier, points, logga matintag, leva på pulver, delta i grupper, whatever. Noll. Att konsekvensen av detta blir att jag inte heller går ner i vikt på ett dramatiskt vis har jag helt klart för mig.

Häpnadsväckande nog verkar det som att skrivandet här börjar resultera i att jag för första gången på mycket länge börjar acceptera min kropp och mitt utseende. Detta är jag. Jag duger faktiskt. Precis som jag är. Några få år i min ungdom var jag försvinnande smal och vägde säkert trettio kilo mindre än jag gör idag. Dit kommer jag aldrig igen. Dit vill jag aldrig igen.

Vad jag däremot vill är att vara frisk och rörlig. Jag vill absolut inte fortsätta öka i vikt. Fem kilos viktnedgång lär vara positivt för hälsan, en nedgång på tio procent är ett behandlingsmässigt lyckat resultat.

Det vill jag. Nästa vecka ska jag till doktorn för att höra om det finns någon hjälp att få.

Hur man inte ska tänka

Mutar bångstyrig och hostig son att följa med till frisören och där överlämnas till pappan för hemfärd, sålunda utverkande enochenhalvtimmes jobbtid åt pappan, eftersom son och jag varit hemma under dagen och vabbat.

Hur muta? Med kondisbesök. Ett riktigt gammalt fint kondis, med tårtbitar bakom glasdisk och kaffe i stor het kopparpanna, grädde och mjölk i silversnipor bredvid.

Sonen väljer hallontårta, jag väljer citronmarängpaj och har redan betalat när jag kommer på det: aj fan, det ska ju föreställa att jag bantar. Eller nåt.

Hur disträ får man bli?

I ljuset av den allmänna konkursen tar jag dessutom grädde i kaffet, dock mjölk till påtåren.

Ja, ja. Jag är åtminstone nykter.

Vit som snö

Jag har faktiskt gått ner ett par kilo sedan nystarten. Det känns lite för bra för att vara sant. Visserligen har jag tränat duktigt och ätit sådär halvbra, inte frossat åtminstone. Men vis av tidigare erfarenheter vet jag att det ungefär här brukar ta tvärstopp.

Nu tänkte jag prova en ny strategi. Vit månad. Det har jag aldrig haft. I kontrollerad form sedan jag blev vuxen, that is.

Det ska bli intressant att se a) hur svårt det är b) om det ger något resultat på vågen.

Trinny & Susannah

Jag är ett fan av What Not to Wear som går på lite olika BBC-kanaler ibland. Dels är det alltid kul att se före-och-efter reportage men framför allt är jag helt betagen i programledarnas kombination av brutal uppriktighet och befriande realism angående kvinnokroppar.

I det senaste avsnittet jag såg omvandlades en rätt vanlig tjej. Hon hade stor tung byst, normalplufsig mage och lite dubbelhaka, och tyckte förstås själv att hon var jättefet. Trinny petade henne i sidan och sa "you have a waist, darling!" och Susannah försäkrade "there is not one part of your body that I would not like to have". Och det märkliga var att de lyckades få både mig som tittare och kvinnan själv att se det som de såg. Så där ser väldigt många kvinnors kroppar ut. Inget märkvärdigt med det. Klär man sig rätt kan man dölja det mesta.

Morgonen därpå när jag borstade tänderna framför spegeln konstaterade jag till min förvåning att jag ju också har midja. Faktiskt. Mer markerad än hos tjejen på TV.

Jag vidhåller att det är något sjukt med hur de allra flesta kvinnor tycks se på sina kroppar. Övervikt är inte nyttigt för någon, nej. Detta är inte menat som en ursäkt för att fortsätta moffa i sig chips och strunta i sin hälsa.

Men hur hälsosamt är det att leva med ett ständigt missnöje och nedvärdering av den egna kroppen?

Händer det något?

Ja, lite grann:

Har börjat träna igen, känns bra. Har hittat ett roligt kvällspass som funkar med hämta-lämna-schemat, i nödfall kan det bytas ut mot ett lunchpass samma dag.

Fortsätter med core som jag gick på några gånger i höstas. Var lite skeptisk då, hade nog inte fortsatt om inte passet legat bra till tidsmässigt. Men när jag var där förra veckan kändes det som att polletten börjar trilla ner. Aha, är det så här det ska kännas? Faktum är att sångträning och coregympa inte är helt orelaterade. Man använder ungefär samma muskler, i magen åtminstone.

Plötsligt har jag träningsvärk igen. Fast jag tränade ganska duktigt under hösten hade jag aldrig träningsvärk. Inte för att det finns något egenvärde med det, bara en observation.

Jag har beställt en bok som heter Bantningsbluffen och som verkar mycket intressant. Den går ut på att inget är nytt under solen, de flesta dieter är gammal skåpmat och mischmasch av redan kända teorier. Det bästa man kan göra är att hitta sin egen metod. Det är ju det jag försöker med, så det vore kul om boken kunde vara till hjälp.

Häromdagen var jag på läkarbesök, ville kolla upp mitt hjärtfladder. Som jag trodde var det stressrelaterat. Vi pratade en stund om stress och avkoppling och jag tyckte läkaren var rätt bra. Ja, så vill jag gå ner i vikt också, sa jag. Då tycker jag att du ska boka en ny tid, ta en dubbeltid, svarade han. I februari ska jag dit igen, det ska bli intressant att höra vad han har att säga.

Ja, just det, så har jag vägt mig också. Minus 0,8 kg. Ingen imponerande minskning men åt rätt håll.

Nytt år (suck)

Så var det januari igen. Årets tristaste månad alla kategorier.

Förra januari kände jag mig ganska laddad. Jag hade gått ner några kilo under hösten, jag hade tagit mig igenom julen och bara gått upp något enstaka. Jag hade en strategi, jag kände motivation.

Nu har jag ingetdera. Jag vet inte hur jag ska hitta tillbaka.

Varför gick det snett? Vet inte riktigt. Sommaren var inget vidare, flytten i maj ställde till det. Men jag tror att jag tappade taget redan tidigare, någon gång under våren när jag började få för mycket att göra med jobb, flytt- och renoveringsplanering. Stress och viktminskning är ingen bra kombination för mig.

Det var bra att ta en paus på ett par månader. Inte bara bra utan livsviktigt. Jag hade alldeles för mycket omkring mig för att orka koncentrera mig på vikten. Tänkte på den gjorde jag, men bara negativt. Bättre då att ta det aktiva beslutet att pausa.

Det enda jag vet nu är att jag fyller fyrtio om nio månader. Och att jag inte vill se ut då som jag gör nu. Jag har inga problem med att vara storvuxna, bastanta Helga, storlek 44. Men jag vill vara något smidigare och fastare i konturerna.

Nio månader är inte lång tid. Men jag orkar inte göra någon rivstart. Det brukar bara sluta med dikeskörning i alla fall. Små ändringar, en eller ett par i taget.

Först, börja träna igen. Det har inte blivit av på några veckor. Före-jul-stress och sedan jullov med sjukdom resulterade i fyra motionslösa veckor. Det blir core imorgon.

Sedan matintaget. Återgången till vardag innebär automatiskt en förbättring. Men det behöver bli ännu bättre. Kvällarna är den kritiska tidpunkten. Ny föresats: inget ätande efter kl 21. Värt att prova i alla fall.

Vikten då? Ingen aning. I'll think of that tomorrow.