Hur går det, undrar vän av ordning kanske?
Svar: vet inte. Har inte vägt mig på två veckor. Har inte motionerat sedan förra helgens fatala skidrunda som gav mig en rejäl sträckning i nacken. Men tack vare starka värktabletter (tack snälla mage för att du tål Voltaren) så är nacken nästan bra nu. Imorgon blir det träning. På torsdag ska jag väga mig.
Faktiskt så känner jag mig lite tajtare nu. Tycker att magen är mindre och fastare, det känns som att coreträningen börjar ge resultat. Få se vad vågen tycker.
Annars går jag helt på tvärs jämfört med andra viktbloggar så här års. Jag känner mig INTE motiverad att räkna kalorier, points, logga matintag, leva på pulver, delta i grupper, whatever. Noll. Att konsekvensen av detta blir att jag inte heller går ner i vikt på ett dramatiskt vis har jag helt klart för mig.
Häpnadsväckande nog verkar det som att skrivandet här börjar resultera i att jag för första gången på mycket länge börjar acceptera min kropp och mitt utseende. Detta är jag. Jag duger faktiskt. Precis som jag är. Några få år i min ungdom var jag försvinnande smal och vägde säkert trettio kilo mindre än jag gör idag. Dit kommer jag aldrig igen. Dit vill jag aldrig igen.
Vad jag däremot vill är att vara frisk och rörlig. Jag vill absolut inte fortsätta öka i vikt. Fem kilos viktnedgång lär vara positivt för hälsan, en nedgång på tio procent är ett behandlingsmässigt lyckat resultat.
Det vill jag. Nästa vecka ska jag till doktorn för att höra om det finns någon hjälp att få.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar