Jag gillar att handarbeta, har gjort det sedan tonåren. Här slår det mig att det finns en tydlig parallell till motion och idrottsundervisning. Det var INTE slöjden i skolan som väckte mitt intresse för handarbete, gudars nej. Det var snarare tvärtom. Både mellanstadiet och högstadiets syslöjdslärare var trista petimätrar som gnällde på än det ena än det andra. All kreativitet falnade och dog.
Att sticka är jag idag riktigt bra på, men det lärde jag mig alldeles själv (precis som att motionera!). Hu, jag minns den där eländiga provlappen man skulle sticka, det gnisslade i garnet och det blev strävt av handsvett. Jag lyckades dessutom vrida alla maskor på något vis, i efterhand har jag förstått att jag stickade i bakre maskbågen istället för i främre. Gör om, repa upp, gör rätt. Tråkigt!
Nej, stickning lärde jag mig på egen hand framför TV:n. Jag stickade först en jättelik tunika av rött akrylgarn, sedan en kornblå med pingvinärm, detta var ju åttiotal. De blev inte vackra, många var de tappade maskorna, men de blev färdiga. Envis har jag ju alltid varit. Och när de var färdiga kunde jag sticka.
Ungefär samtidigt lärde jag mig att sy. Jag köpte Stilmönster och klippte till, krälade runt på mattan i pianorummet. Särskilt minns jag ett vackert lila manchestertyg (ja, vilket decennium var detta?) som skulle bli långbyxor. Jag tog till rejält och gjorde vida brallor. Tur det, eftersom luggen låg åt olika håll på fram och bakstycke. Svor och kastade arbetet åt sidan. Återkom när jag lugnat ner mig och sprättade upp delarna, klippte till igen. Nya byxor men något smalare modell. Luggen låg fel igen. Nya svordomar, ny paus, ny återkomst. Till sist blev det en kjol istället. Jag minns att jag bar den till en storskjorta i rosa blankt tyg, också den hemsydd.
Numera ägnar jag mig uteslutande åt stickning. Jag kan sy kläder, förmodligen är jag inte oäven på mönsterkonstruktion heller, men jag ids inte. Kläder är billiga att köpa jämfört med timmarna man lägger ner på sömnaden. Men hemstickade koftor eller sjalar av den kaliber jag själv framställer, de kan man knappt köpa för pengar. (Ahem.)
Dessutom är det bökigt att sy, maskinen ska dras fram och träs, finns det tråd hemma, finns det nålar kvar. Sticka kan man alltid göra några maskor eller varv, men ska jag sy något vill jag vara ostörd ett tag, och det är jag sällan numera.
Utom den senaste veckan, då jag varit gräsänka. Tre kvällar har jag tillbringat framför symaskin och TV och jag är enormt nöjd med mina insatser.
På vad sätt är detta kropps- och viktrelaterat? Det ska bli förklarat!
1) En afrikansk tunika som jag köpte på flygplatsen i Johannesburg i vintras. Valde efter ögonmått eftersom det var lite bråttom och jag varken hann eller orkade prova. Vid hemkomst visade den sig vara rymlig över axlar och byst men rejält trång över mage och höfter. Ett plagg för män, förstås.
Vad göra? Enkelt, man sprättar upp ett rejält sprund i sidsömmarna. Eller snarare, ökar på det sprund som redan finns. Nu sitter den perfekt.
2) Två stycken omlottkjolar, den ena i storlek 40 köpt sommaren 2011 då jag var som smalast. Den andra något större, köpt i slutet av nittiotalet. De passar fortfarande men har den irriterande egenheten att de glipar, vilket omlottkjolar gärna gör.
Vad göra? Prova, nåla och prova igen. Sy en cirka två decimeter lång raksöm som håller ihop kjolen, lämnande lämpliga öppningar upptill så att man får den på sig och nertill så att man kan gå obehindrat.
3) En klänning/tunika, även den köpt under den smalaste tiden. Eftersom den är i stretchtyg sitter den fint överallt utom över, just det, mage och höfter där den är lite för trång, lite för avslöjande. Dessutom är den för kort (i min smak) för att användas som klänning, jag vill helst bära byxor till. Vad händer då? Jo, den stramar oklädsamt över de valkar som uppstår vid byxlinningen.
Vad göra?
(Trumvirvel. Det här är jag riktigt nöjd med, men jag har inte kommit på det alldeles själv, jag lät mig inspireras av en älskad topp från Nanso).
Nåla, tråckla och sist sy på maskin, därmed fästande ett vanligt vitt resårband i sidsömmen, med början strax under bystlinjen, hela vägen ner till fållen. Gör likadant på andra sidan. Då rynkas tunikan och blir förstås kortare, och är inte längre någon tunika utan snarare en lång topp. Rynkningen gör att den blusar sig på ett klädsamt och förlåtande sätt över höfter, mage och rumpa. Jag har den på mig då jag skriver detta, den kommer att bli ett favoritplagg!
Förutom detta har jag också lagat några plagg, och sytt ihop en sportbehå baktill. Metallhyskorna hade gått sönder så den gick inte längre att knäppa. Men eftersom jag kan kränga den över huvudet utan att knäppa upp den har jag nu förlängt dess livstid.
Kvar i högen ligger två klänningar från Indiska, som jag skam till sägandes knappt har använt. De är båda för korta för min smak - vådan av att vara lång, och den ena sitter väldigt illa över bysten. Just det är ovanligt, för där brukar jag vara konfektionsanpassad. Den andra sitter utmärkt, men jag gillar inte modellen, den är för flickaktig för mig. Förmodligen ska båda två få bli kjolar istället. Jag har gott om överdelar som skulle passa till.
Utöver detta har jag sorterat ut tre plagg som alla sitter lite halvdassigt, ett är ett felköp från Tradera, två är från smalsommaren 2011. Jag har ingen lust alls att trixa till dem så att de passar, de ska istället få gå till second hand. (Nej, jag orkar inte sälja något på Tradera, jag skänker med varm hand till Myrorna och liknande istället.)
Det är lustigt hur omåttligt nöjd jag är med mig själv och det jag har åstadkommit. Jag känner väl igen känslan från min tonårstid. Men på den tiden var jag inte det minsta miljömedveten. Hållbarhet och återbruk är en aspekt som har tillkommit sedan dess, och den gör inte nöjet mindre.
måndag 30 juni 2014
torsdag 26 juni 2014
Ny träningsform: Indoor Walking
Igår provade jag något nytt, Indoor Walking, en klass som utförs på crosstrainer. Det verkade bra, tyckte jag, jag gillar ju att promenera.
Fast det blev en ganska stor besvikelse. Med reservation för att man inte ska döma ut en klass efter att ha provat endast en gång, gör jag nog just det.
Framför allt fick jag ont i fötterna, det var svårt att hitta en bekväm position på "tramporna" och jag fick rentav lite kramp vid ett tillfälle. Min andra invändning gäller tråkigheten. För att jag ska orka ta i rejält får det inte vara för enformigt. Detta var en sådan där klass där inget distraherar mig från att känna efter hur trött jag är i lårmusklerna, hur obekvämt det känns i fötterna, hur tråkigt alltihop känns, har det bara gått tjugo minuter?
Mina favoritklasser Crosstraining, Transformer och 30-20-10 funkar precis tvärtom. Jag hinner aldrig riktigt känna efter, det är bara att göra och köra. Men samtidigt som de är omväxlande är de också förutsägbara med ett visst antal varv eller intervaller. Det är också bra, då vet jag vad som ska komma och kan portionera ut min ork.
Helgabetyg för Indoor Walking blir således bara 2. Kommer nog inte att prova detta igen. Vill jag träna kondition föredrar jag spinning (helst då 30-20-10) eller löpning (som jag konstigt nog inte upplever som enformigt).
Fast det blev en ganska stor besvikelse. Med reservation för att man inte ska döma ut en klass efter att ha provat endast en gång, gör jag nog just det.
Framför allt fick jag ont i fötterna, det var svårt att hitta en bekväm position på "tramporna" och jag fick rentav lite kramp vid ett tillfälle. Min andra invändning gäller tråkigheten. För att jag ska orka ta i rejält får det inte vara för enformigt. Detta var en sådan där klass där inget distraherar mig från att känna efter hur trött jag är i lårmusklerna, hur obekvämt det känns i fötterna, hur tråkigt alltihop känns, har det bara gått tjugo minuter?
Mina favoritklasser Crosstraining, Transformer och 30-20-10 funkar precis tvärtom. Jag hinner aldrig riktigt känna efter, det är bara att göra och köra. Men samtidigt som de är omväxlande är de också förutsägbara med ett visst antal varv eller intervaller. Det är också bra, då vet jag vad som ska komma och kan portionera ut min ork.
Helgabetyg för Indoor Walking blir således bara 2. Kommer nog inte att prova detta igen. Vill jag träna kondition föredrar jag spinning (helst då 30-20-10) eller löpning (som jag konstigt nog inte upplever som enformigt).
tisdag 24 juni 2014
Träning upp och ner
Gäspar nästan käkarna ur led efter lunchens Transformerpass. Inte nog med att man blir hungrig av träning, man blir trött också.
Det gick rent oanständigt bra, ledaren (som inte var den vanlige tuffe muskelkillen utan en mer mänsklig kvinna i min ålder) jublade åt mig. En av övningarna var att stå i hög planka med fötterna hängande i gummiband från taket och att dra in knäna under magen. Första varvet gick sådär, andra varvet gick det inte alls, jag var så trött i armar och rygg. Men på tredje varvet hände det något, plötsligt hittade jag rörelsen och kunde upprepa den ett tiotal gånger.
Däremellan stod vi i planka 30 sek åt gången vilket jag ibland har problem med, om jag är trött sedan tidigare. Men inte nu. Jag såg en och annan kille vika ner sig men inte jag inte.
(Är detta bloggen för ohämmat träningsskryt, undrar ni nu kanske. Ja, det är det nog, faktiskt.)
Jag kan tidvis fortfande inte fatta att jag gör sånt här, att jag vågar och kan. Att jag inte ger upp första gången då det verkar svårt, att jag försöker igen, att jag vågar tro på min förmåga, och att jag (eftersom jag inte gett upp) faktiskt belönas med tydliga framsteg.
Jävla kärringar till idrottslärare, tänker jag så. Detta hade de faktiskt kunnat förmedla till mig. Det är rent oanständigt att underlåta att göra det, att överlåta ansvaret på individen. Men vad stolt jag är att jag hittat fram till detta alldeles själv!
Men det går inte alltid lika bra. I söndags gav jag mig ut och sprang, enligt loggen mer än en månad sedan sist. Jag ställde in springgrunkan på 3 km men kroknade snabbt. Batterierna var på upphällningen så jag vågade inte lyssna på musik och då blev det genast mycket tråkigare. Redan efter någon kilometer bestämde jag mig för att korta rundan avsevärt, så den blev bara ynka 1,96. Men jag avslutade med en rusch uppför backe och kilometertiden blev en god bit under sex minuter, 5:40 tror jag, så det var väl ändå godkänt.
(Jag fasar lite för vistelsen på Sommarön då springande är den enda motion som erbjuds. Det är fint att springa där, men min galna maratonlöpande kusin lägger inte så lite sordin på nöjet. Ja, jag är dum som ens reflekterar över detta. Jag borde öva mig i att sätta mig över småsaker.)
Det gick rent oanständigt bra, ledaren (som inte var den vanlige tuffe muskelkillen utan en mer mänsklig kvinna i min ålder) jublade åt mig. En av övningarna var att stå i hög planka med fötterna hängande i gummiband från taket och att dra in knäna under magen. Första varvet gick sådär, andra varvet gick det inte alls, jag var så trött i armar och rygg. Men på tredje varvet hände det något, plötsligt hittade jag rörelsen och kunde upprepa den ett tiotal gånger.
Däremellan stod vi i planka 30 sek åt gången vilket jag ibland har problem med, om jag är trött sedan tidigare. Men inte nu. Jag såg en och annan kille vika ner sig men inte jag inte.
(Är detta bloggen för ohämmat träningsskryt, undrar ni nu kanske. Ja, det är det nog, faktiskt.)
Jag kan tidvis fortfande inte fatta att jag gör sånt här, att jag vågar och kan. Att jag inte ger upp första gången då det verkar svårt, att jag försöker igen, att jag vågar tro på min förmåga, och att jag (eftersom jag inte gett upp) faktiskt belönas med tydliga framsteg.
Jävla kärringar till idrottslärare, tänker jag så. Detta hade de faktiskt kunnat förmedla till mig. Det är rent oanständigt att underlåta att göra det, att överlåta ansvaret på individen. Men vad stolt jag är att jag hittat fram till detta alldeles själv!
Men det går inte alltid lika bra. I söndags gav jag mig ut och sprang, enligt loggen mer än en månad sedan sist. Jag ställde in springgrunkan på 3 km men kroknade snabbt. Batterierna var på upphällningen så jag vågade inte lyssna på musik och då blev det genast mycket tråkigare. Redan efter någon kilometer bestämde jag mig för att korta rundan avsevärt, så den blev bara ynka 1,96. Men jag avslutade med en rusch uppför backe och kilometertiden blev en god bit under sex minuter, 5:40 tror jag, så det var väl ändå godkänt.
(Jag fasar lite för vistelsen på Sommarön då springande är den enda motion som erbjuds. Det är fint att springa där, men min galna maratonlöpande kusin lägger inte så lite sordin på nöjet. Ja, jag är dum som ens reflekterar över detta. Jag borde öva mig i att sätta mig över småsaker.)
torsdag 19 juni 2014
Jippii!
Idag på förmiddagen surade jag rejält. Jag insåg det som egentligen borde ha stått klart långt tidigare, att eftermiddagens träning med favoritledaren skulle frysa inne. Imorgon är det midsommarafton och därefter midsommardag, då erbjuds inte mycket träning inte.
Men så tänkte jag i nya banor. Kolla om Sats-anläggningen som ligger tio minuters bilväg från jobbet istället för bara fem har något lunchpass? Och si, det hade de. Crosstraining. Visserligen med en ganska gapig och butch tjej som ledde, men ett ganska bra pass. (Där det mest var förortshemmafruar som tränade, är min fördomsfulla spaning. Jag lyfte tyngst i salen, vilket jag inte brukar göra. 20 kg i bröstpress och 20 kg på axlarna vid benböj, upprepa i 45 sek alt 1 minut, noterar det inte för att skryta utan för att minnas själv.)
När jag kom tillbaka till kontoret skojade mina kollegor om att jag såg glad och snäll ut, och det var ju alldeles sant.
Den närmaste tidens planer är
1 Komma igång med springandet igen. Det var alldeles för länge sedan sist. Innan vi åker till Sommarön om tre veckor vill jag ha några mil i benen.
2 Öka träningsdosen under de närmaste veckorna, då jag kommer att vara ensam hemma. Prova några nya pass.
3 Fira midsommar. Glad sådan tillönskas alla läsare!
Men så tänkte jag i nya banor. Kolla om Sats-anläggningen som ligger tio minuters bilväg från jobbet istället för bara fem har något lunchpass? Och si, det hade de. Crosstraining. Visserligen med en ganska gapig och butch tjej som ledde, men ett ganska bra pass. (Där det mest var förortshemmafruar som tränade, är min fördomsfulla spaning. Jag lyfte tyngst i salen, vilket jag inte brukar göra. 20 kg i bröstpress och 20 kg på axlarna vid benböj, upprepa i 45 sek alt 1 minut, noterar det inte för att skryta utan för att minnas själv.)
När jag kom tillbaka till kontoret skojade mina kollegor om att jag såg glad och snäll ut, och det var ju alldeles sant.
Den närmaste tidens planer är
1 Komma igång med springandet igen. Det var alldeles för länge sedan sist. Innan vi åker till Sommarön om tre veckor vill jag ha några mil i benen.
2 Öka träningsdosen under de närmaste veckorna, då jag kommer att vara ensam hemma. Prova några nya pass.
3 Fira midsommar. Glad sådan tillönskas alla läsare!
tisdag 17 juni 2014
Näradödenupplevelse
Idag har jag nog gjort fyrtio burpees. Ville bara säga det.
Jag lär somna gott inatt.
Jag lär somna gott inatt.
fredag 13 juni 2014
Ledbruten
Jo minsann. Nu har jag tränat. Yogalates i måndags, crosstraining i onsdags och shape igår torsdag. Inatt när jag vaknade och var kissnödig tog jag mig med möda ur sängen.
Det känns skönt att ha kommit igång, som väntat mår jag oerhört mycket bättre. Intressant nog märkte jag inte något särskilt formtapp trots det långa uppehållet.
Jag är nu väl förberedd på att inte känna mig smidig och smal, eftersom jag läst Suziluz utmärkta inlägg om ämnet. Kunskap som bör spridas!
Annars gjorde jag en observation häromdagen. Jag tränade efter jobbet och hade tänkt ställa bilen hemma och promenera till gymmet för att få ihop de dagliga stegen. Men jag fick hjärnsläpp och körde raka vägen till gymmet, för övrigt ösregnade det, så jag anlände fyrtio minuter innan passet skulle börja. Jag tar stegen på ett löpband istället, tänkte jag.
Jädrar vad tråkigt det var. Trots bra musik i lurarna härdade jag bara ut i sjutton minuter ungefär. Vilket blev mellan 2000 och 3000 steg, ungefär vad enkelvägen till gymmet hade gett mig.
Man må tycka att det tidvis är trist att promenera utomhus men det är ofattbart trist att göra det på löpband. Dagens lärdom.
Det känns skönt att ha kommit igång, som väntat mår jag oerhört mycket bättre. Intressant nog märkte jag inte något särskilt formtapp trots det långa uppehållet.
Jag är nu väl förberedd på att inte känna mig smidig och smal, eftersom jag läst Suziluz utmärkta inlägg om ämnet. Kunskap som bör spridas!
Annars gjorde jag en observation häromdagen. Jag tränade efter jobbet och hade tänkt ställa bilen hemma och promenera till gymmet för att få ihop de dagliga stegen. Men jag fick hjärnsläpp och körde raka vägen till gymmet, för övrigt ösregnade det, så jag anlände fyrtio minuter innan passet skulle börja. Jag tar stegen på ett löpband istället, tänkte jag.
Jädrar vad tråkigt det var. Trots bra musik i lurarna härdade jag bara ut i sjutton minuter ungefär. Vilket blev mellan 2000 och 3000 steg, ungefär vad enkelvägen till gymmet hade gett mig.
Man må tycka att det tidvis är trist att promenera utomhus men det är ofattbart trist att göra det på löpband. Dagens lärdom.
tisdag 10 juni 2014
Igång igen!
(Jubel!)
Jo, nu betraktar jag mig som tämligen frisk. Jag hostar fortfarande, och halsen känns torr och konstig på morgnar och kvällar men jag mår för övrigt bra. Igår mjukstartade jag med Yogalates. Trodde jag, haha. Det var varmt och kvavt i salen, ledaren var taggad och entusiastisk eftersom terminen närmade sig slutet, vi gjorde hundra hundar och höga plankor och mina handleder värkte.
Imorgon blir det crosstraining och på torsdag shape, båda med favoritledaren, jag har abstinens efter henne. På söndag ska jag springa.
Hoppas jag.
Tre veckors träningsuppehåll är härmed brutet, fy vad jag har saknat det.
Peppar, peppar och allt sånt. Nu vill jag få vara frisk ett tag.
Förresten är det märkligt hur mycket jag lugnade ner mig i förra veckan efter att ha skrivit om träningspausen. Fast halsontet återkom (virusinfektioner kommer ofta i två skov) så förtvivlade jag inte utan tog det lugnt.
Och en annan verkligt bra grej är att jag stegräknade hela förra veckan och klarade 10 000 steg varje dag, med råge. Till min förvåning gick det ganska bra även de dagar vi var ute i stugan, då jag annars är rätt stillasittande. Men ett par extra skogspromenader gjorde susen.
Jo, nu betraktar jag mig som tämligen frisk. Jag hostar fortfarande, och halsen känns torr och konstig på morgnar och kvällar men jag mår för övrigt bra. Igår mjukstartade jag med Yogalates. Trodde jag, haha. Det var varmt och kvavt i salen, ledaren var taggad och entusiastisk eftersom terminen närmade sig slutet, vi gjorde hundra hundar och höga plankor och mina handleder värkte.
Imorgon blir det crosstraining och på torsdag shape, båda med favoritledaren, jag har abstinens efter henne. På söndag ska jag springa.
Hoppas jag.
Tre veckors träningsuppehåll är härmed brutet, fy vad jag har saknat det.
Peppar, peppar och allt sånt. Nu vill jag få vara frisk ett tag.
Förresten är det märkligt hur mycket jag lugnade ner mig i förra veckan efter att ha skrivit om träningspausen. Fast halsontet återkom (virusinfektioner kommer ofta i två skov) så förtvivlade jag inte utan tog det lugnt.
Och en annan verkligt bra grej är att jag stegräknade hela förra veckan och klarade 10 000 steg varje dag, med råge. Till min förvåning gick det ganska bra även de dagar vi var ute i stugan, då jag annars är rätt stillasittande. Men ett par extra skogspromenader gjorde susen.
måndag 9 juni 2014
Guldkanterna
Varför ger man sina barn lördagsgodis och fredagschips? Frågan har diskuterats förut, och jag ska erkänna att jag blir lite förvånad när jag får den. Varför inte? Varför leva ett asketiskt liv och undanhålla sina (rörliga, normalviktiga) barn något som är gott?
Kanske resonerar jag alldeles fel, uppenbarligen lever jag ju själv ett något för gott liv ifråga om matvanor, eftersom jag har svårt att kontrollera min vikt. Så ifrågasätt mig gärna, den här bloggen är en del av ett ganska ambitiöst försök att lägga om vanor och tankemönster.
Först ska jag klargöra att mina barn är normalviktiga, livliga, rörliga matvrak. De är åtta och fem år gamla och har alltid legat precis på normalkurvan för vikt, snarare i underkant än tvärtom. De gillar mat och äter bra, bägge två, och har alltid gjort. Särskilt den äldre pojken, Q är en fröjd. Dagligen frågar vi honom vad han fick till lunch i skolan, han tänker efter och berättar. Var det gott? Ja, det var jättegott. Nu har skolan sällsynt bra mat, jag har provat, men ändå.
De är också intresserade av mat och matlagning och min man är fantastisk på att involvera dem och låta dem hjälpa till. (Jag då? Not so much. Men jag försöker bättra mig!)
Jag vill nog också påstå att den mat vi äter är ganska bra rent näringsmässigt. Andelen grönsaker hade kunnat vara högre, åtminstone vissa dagar. Men vi äter mat vi själva har lagat, lagad middag varje dag, hela familjen tillsammans. Jag vill hävda att mina viktproblem huvudsakligen beror på att jag äter för mycket, för stora portioner, inte så alldeles fel mat. (Jag bekänner mig inte till LCHF och liknande väckelserörelser.) Mina söner är alldeles väldigt mycket bättre än jag på att sluta äta när de är mätta. Visserligen kan Q slå mig med häpnad över mängden mat han kan sätta i sig, men han äter bara så länge han är hungrig, det är uppenbart. När han är mätt lägger han ner gaffeln.
Vi äter förresten mycket sällan efterrätt. Någon gång i månaden ungefär, om ens det. Glass hör faktiskt till undantagen, att det serverades i förra veckan berodde på att vi hade gäster. Läsk avskys av ena ungen, älskas av den andre. Alltså får de oftast saft, som i sockerinnehåll inte är bättre men som åtminstone går att spä ut, och som inte gynnar Coca-Cola Company. (Just nu faktiskt hemkokt rabarbersaft. Lycka!)
Alltså, två barn som äter adekvata mängder av bra mat får också godis (på lördagar) och chips/ostbågar/popcorn på fredagar.
(Mängden? Godis brukar de få sisådär 15 (små, tänk jellybeans eller Ahlgrens bilar) bitar var. Chips en liten skål (tänk frukostskål) var. Ett Pringlesrör orkar de inte äta upp, maken får hjälpa till. En 300 grams chipspåse tar slut om vi är fyra som äter.)
Varför?
För det första, helt enkelt: för att vi själva gillar godis och chips. Vi äter när de äter, men inte annars.
För det andra: för att de så snart de var tillräckligt gamla och fick klart för sig att dessa ritualer rådde i andras hem, krävde att få ha det så.
För det tredje: för att när det tjatas om godis eller chips är det mycket praktiskt att svara nej. Men på fredag eller lördag får du!
(Min kusin och hennes man har ett annat arrangemang. Deras barn får inte lördagsgodis, de får godis ibland. Ibland, när andan faller på. Hur ofta vet jag faktiskt inte, troligen ungefär en gång i veckan.)
För det fjärde: jag vill gärna förmedla den vanan och inställningen till mina barn att det som är gott behöver inte vara förbjudet. Men man kan inte äta det jämt. Alltså ritualiserar man. Lördagsgodis är fortfarande heligt för mig. Det har det negativa med sig att jag inte gärna avstår från det, men det finns fördelar också. Jag äter aldrig godis av slentrian. Det skulle inte falla mig in att köpa en påse på väg hem från jobbet och trycka i mig. Ånej, det som är gott ska njutas under kontrollerade former. I sällskap, eller framför en riktigt bra bok eller film.
Det är det sista skälet som är det tyngst vägande för mig. Att göra som alla andra är egentligen fånigt och vi hade kunnat motstå barnens krav om vi hade sett stora nackdelar med det. Men nu gör vi inte det.
Det är intressant att notera att samma rutiner har resulterat i helt olika beteenden hos barnen. Q är ganska måttligt förtjust i godis, han äter sällan upp sitt. Jag kan tänka mig att han som vuxen inte kommer att äta godis alls. Chips gillar han mer, men har ett ganska kontrollerat förhållande till det också.
Y är i en helt annan liga. Han är som en knarkare, och både jag och hans far är ibland lite oroade av hans omåttliga förtjusning i godis. Så snart vi nalkas en affär sätter tjatet igång (vi har inga problem att svara nej). Får han inte godis provar han med tuggummi. Glass? Läsk? Dumma dej!
Det jag mer än något annat vill ge dem är ett oneurotiskt och lustfyllt förhållande till mat och ätande. När jag tänker efter inser jag att jag är så petig med detta att jag rentav känner mig lite föraktfull mot de som anammar strikta dieter. (Mer om det en annan gång, kanske.)
När jag följde Itrims program för tre år sedan var Q fem år och Y bara två, så de var lite för små för att förstå vad som pågick. Men jag minns att Q frågade varför jag åt annan mat, han var nyfiken på mina konstiga bars och shakes och ville smaka. Idag hade jag nog haft vissa dubier inför att äta måltidsersättningar framför barnen.
Som sagt, gärna kommentarer och debatt om detta!
Kanske resonerar jag alldeles fel, uppenbarligen lever jag ju själv ett något för gott liv ifråga om matvanor, eftersom jag har svårt att kontrollera min vikt. Så ifrågasätt mig gärna, den här bloggen är en del av ett ganska ambitiöst försök att lägga om vanor och tankemönster.
Först ska jag klargöra att mina barn är normalviktiga, livliga, rörliga matvrak. De är åtta och fem år gamla och har alltid legat precis på normalkurvan för vikt, snarare i underkant än tvärtom. De gillar mat och äter bra, bägge två, och har alltid gjort. Särskilt den äldre pojken, Q är en fröjd. Dagligen frågar vi honom vad han fick till lunch i skolan, han tänker efter och berättar. Var det gott? Ja, det var jättegott. Nu har skolan sällsynt bra mat, jag har provat, men ändå.
De är också intresserade av mat och matlagning och min man är fantastisk på att involvera dem och låta dem hjälpa till. (Jag då? Not so much. Men jag försöker bättra mig!)
Jag vill nog också påstå att den mat vi äter är ganska bra rent näringsmässigt. Andelen grönsaker hade kunnat vara högre, åtminstone vissa dagar. Men vi äter mat vi själva har lagat, lagad middag varje dag, hela familjen tillsammans. Jag vill hävda att mina viktproblem huvudsakligen beror på att jag äter för mycket, för stora portioner, inte så alldeles fel mat. (Jag bekänner mig inte till LCHF och liknande väckelserörelser.) Mina söner är alldeles väldigt mycket bättre än jag på att sluta äta när de är mätta. Visserligen kan Q slå mig med häpnad över mängden mat han kan sätta i sig, men han äter bara så länge han är hungrig, det är uppenbart. När han är mätt lägger han ner gaffeln.
Vi äter förresten mycket sällan efterrätt. Någon gång i månaden ungefär, om ens det. Glass hör faktiskt till undantagen, att det serverades i förra veckan berodde på att vi hade gäster. Läsk avskys av ena ungen, älskas av den andre. Alltså får de oftast saft, som i sockerinnehåll inte är bättre men som åtminstone går att spä ut, och som inte gynnar Coca-Cola Company. (Just nu faktiskt hemkokt rabarbersaft. Lycka!)
Alltså, två barn som äter adekvata mängder av bra mat får också godis (på lördagar) och chips/ostbågar/popcorn på fredagar.
(Mängden? Godis brukar de få sisådär 15 (små, tänk jellybeans eller Ahlgrens bilar) bitar var. Chips en liten skål (tänk frukostskål) var. Ett Pringlesrör orkar de inte äta upp, maken får hjälpa till. En 300 grams chipspåse tar slut om vi är fyra som äter.)
Varför?
För det första, helt enkelt: för att vi själva gillar godis och chips. Vi äter när de äter, men inte annars.
För det andra: för att de så snart de var tillräckligt gamla och fick klart för sig att dessa ritualer rådde i andras hem, krävde att få ha det så.
För det tredje: för att när det tjatas om godis eller chips är det mycket praktiskt att svara nej. Men på fredag eller lördag får du!
(Min kusin och hennes man har ett annat arrangemang. Deras barn får inte lördagsgodis, de får godis ibland. Ibland, när andan faller på. Hur ofta vet jag faktiskt inte, troligen ungefär en gång i veckan.)
För det fjärde: jag vill gärna förmedla den vanan och inställningen till mina barn att det som är gott behöver inte vara förbjudet. Men man kan inte äta det jämt. Alltså ritualiserar man. Lördagsgodis är fortfarande heligt för mig. Det har det negativa med sig att jag inte gärna avstår från det, men det finns fördelar också. Jag äter aldrig godis av slentrian. Det skulle inte falla mig in att köpa en påse på väg hem från jobbet och trycka i mig. Ånej, det som är gott ska njutas under kontrollerade former. I sällskap, eller framför en riktigt bra bok eller film.
Det är det sista skälet som är det tyngst vägande för mig. Att göra som alla andra är egentligen fånigt och vi hade kunnat motstå barnens krav om vi hade sett stora nackdelar med det. Men nu gör vi inte det.
Det är intressant att notera att samma rutiner har resulterat i helt olika beteenden hos barnen. Q är ganska måttligt förtjust i godis, han äter sällan upp sitt. Jag kan tänka mig att han som vuxen inte kommer att äta godis alls. Chips gillar han mer, men har ett ganska kontrollerat förhållande till det också.
Y är i en helt annan liga. Han är som en knarkare, och både jag och hans far är ibland lite oroade av hans omåttliga förtjusning i godis. Så snart vi nalkas en affär sätter tjatet igång (vi har inga problem att svara nej). Får han inte godis provar han med tuggummi. Glass? Läsk? Dumma dej!
Det jag mer än något annat vill ge dem är ett oneurotiskt och lustfyllt förhållande till mat och ätande. När jag tänker efter inser jag att jag är så petig med detta att jag rentav känner mig lite föraktfull mot de som anammar strikta dieter. (Mer om det en annan gång, kanske.)
När jag följde Itrims program för tre år sedan var Q fem år och Y bara två, så de var lite för små för att förstå vad som pågick. Men jag minns att Q frågade varför jag åt annan mat, han var nyfiken på mina konstiga bars och shakes och ville smaka. Idag hade jag nog haft vissa dubier inför att äta måltidsersättningar framför barnen.
Som sagt, gärna kommentarer och debatt om detta!
onsdag 4 juni 2014
Träningsabstinens och eftertanke
Jag är förkyld för tredje veckan i rad, med halsont och hosta som biter sig fast. Sålunda är det drygt två veckor sedan jag tränade, och jag saknar det alldeles oerhört. Eller snarare, jag saknar det goda humör som alltid följer på ett träningspass.
Hostan bekymrar mig inte så värst, hosta kan ju sitta i bra länge efter en förkylning och är i sig inte en orsak att avstå från träning. Men halsontet som kommer och går och är värst på nätter, kvällar och morgnar (alltså typ jämt) är en annan sak. Jag vågar inte börja träna så länge jag har ont i halsen. Men vardagsmotionerar gör jag igen, 10 000 steg per dag ska det bli.
Egentligen borde jag inte bekymra mig, för jag vet ju att jag kommer igång med träningen igen bara jag känner mig frisk. Det har jag bevisat för mig själv oräkneliga gånger.
Matvanorna är det värre med, i gammal god stil. På sistone har jag slappat till rejält, det enda avseende jag har skött mig i är att jag avstått från alkohol sedan jag blev sjuk. Men jag har ätit godis, chips, glass och fikabröd, inser jag nu med stigande fasa.
Om ett par veckor tar O med sig pojkarna och reser på sin årliga turné till släkten. Jag ska vara hemma och jobba, och fast jag vet att jag kommer att längta efter dem ser jag också fram emot att vara ensam. Jag har redan nu bestämt mig för att hålla sträng diet under dessa veckor. Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan träna lite extra mycket.
Men matvanorna behöver korrigeras redan nu. Igår avstod jag från glass till efterrätt. Det är ju inte så svårt egentligen, det är några minuters frestelse då jag behöver vara ståndaktig. När jag tänker efter inser jag att det i många fall ligger ren slentrian bakom mina mindre nyttiga val. Det är så lätt att äta chips och godis när barnen gör det. Så lätt att köpa en stor påse chips som räcker till oss alla istället för ett enda rör Pringles (som jag dessutom inte gillar något vidare) som ungarna gör slut på själva. Det är lätt att glömma att se till att det finns goda grönsaker hemma. Och så vidare.
Under några dagar har jag läst igenom större delen av bloggen. Det var intressant och väckte många tankar, som jag inte riktigt har formulerat ännu.
En av dessa är att jag nog ska vara lite snällare och mer erkännsam mot mig själv. Jag har gjort en ganska stor förändring av min livsstil, framför allt träningsvanorna men även matvanorna, på bara några år. Jag har trillat av vagnen ett antal gånger men klättrat upp igen. Jag har lagt mig till med nya vanor (lunchpromenader, morgonträning) som kompenserar ändrade förhållanden (att jag måste köra bil till jobbet). Jag har hittat bra matalternativ (mina favoritlunchställen, rostade grönsaker i ugn) och gör fler kloka val än förr, om än inte precis alla gånger.
Hostan bekymrar mig inte så värst, hosta kan ju sitta i bra länge efter en förkylning och är i sig inte en orsak att avstå från träning. Men halsontet som kommer och går och är värst på nätter, kvällar och morgnar (alltså typ jämt) är en annan sak. Jag vågar inte börja träna så länge jag har ont i halsen. Men vardagsmotionerar gör jag igen, 10 000 steg per dag ska det bli.
Egentligen borde jag inte bekymra mig, för jag vet ju att jag kommer igång med träningen igen bara jag känner mig frisk. Det har jag bevisat för mig själv oräkneliga gånger.
Matvanorna är det värre med, i gammal god stil. På sistone har jag slappat till rejält, det enda avseende jag har skött mig i är att jag avstått från alkohol sedan jag blev sjuk. Men jag har ätit godis, chips, glass och fikabröd, inser jag nu med stigande fasa.
Om ett par veckor tar O med sig pojkarna och reser på sin årliga turné till släkten. Jag ska vara hemma och jobba, och fast jag vet att jag kommer att längta efter dem ser jag också fram emot att vara ensam. Jag har redan nu bestämt mig för att hålla sträng diet under dessa veckor. Jag hoppas att jag får vara frisk så att jag kan träna lite extra mycket.
Men matvanorna behöver korrigeras redan nu. Igår avstod jag från glass till efterrätt. Det är ju inte så svårt egentligen, det är några minuters frestelse då jag behöver vara ståndaktig. När jag tänker efter inser jag att det i många fall ligger ren slentrian bakom mina mindre nyttiga val. Det är så lätt att äta chips och godis när barnen gör det. Så lätt att köpa en stor påse chips som räcker till oss alla istället för ett enda rör Pringles (som jag dessutom inte gillar något vidare) som ungarna gör slut på själva. Det är lätt att glömma att se till att det finns goda grönsaker hemma. Och så vidare.
Under några dagar har jag läst igenom större delen av bloggen. Det var intressant och väckte många tankar, som jag inte riktigt har formulerat ännu.
En av dessa är att jag nog ska vara lite snällare och mer erkännsam mot mig själv. Jag har gjort en ganska stor förändring av min livsstil, framför allt träningsvanorna men även matvanorna, på bara några år. Jag har trillat av vagnen ett antal gånger men klättrat upp igen. Jag har lagt mig till med nya vanor (lunchpromenader, morgonträning) som kompenserar ändrade förhållanden (att jag måste köra bil till jobbet). Jag har hittat bra matalternativ (mina favoritlunchställen, rostade grönsaker i ugn) och gör fler kloka val än förr, om än inte precis alla gånger.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)