Provocera med ett äpple

Idag var det avtackning av en kollega som slutar. Jag var svårt frestad att smaka på Schwarzwaldtårtan, men tänkte på kvällens brakmiddag och besinnade mig. Åt ett äpple istället.

Kommentarerna jag fick kan passera som skämtsamma. Men också rätt trista. Det är inte klokt vad man provocerar genom att inte göra samma sak som alla andra.

Å andra sidan blir jag ju själv rätt provocerad av andra som jag upplever som "för" präktiga och hysteriska. Intressant att fundera på.

Jävla mellanmål!

Igår var det dags för Itrimsamtal igen. Och ännu en gång fick jag mig en tankeställare.

Okej då. Visserligen har jag börjat äta mellanmål, vilket jag faktiskt inte har gjort i hela mitt liv tidigare. Och visst har jag varit ganska duktig på att skippa jobbfikabrödet (alldeles heroisk i mina egna ögon). Kvällsbelöningarna består numera av sockerfri Läkerol eller möjligen keso eller kesella med frukt. Ibland några mandlar.

Men jag har totalt glömt bort en annan sak som vi faktiskt diskuterade vid förra träffen. Portionsstorlekarna. Aj, aj, aj.

Jag är bättre på att äta grönsaker nu än förr, visst. Jag är medveten om snabba kolhydrater även om jag inte alltid håller mig till en knytnäve. En handflata protein brukar jag alldeles strunta i, men det fick jag viss absolution för. Att överdosera protein är inte så farligt.

Men jag är hopplöst dålig på att äta lagom mycket. Är maten god, vilket den nästan alltid är, tar jag gärna en andra, mindre portion. Som är så liten att den i stort sett inte märks. Nä, just det.

Jag undrar lite över om det möjligen är så att jag äter ännu mer nu tack vare mellanmålen. Det man undervisas i är ju att man inte är lika hungrig vid måltiderna om man ätit mellanmål enligt konstens alla regler. Men jag undrar jag.

Nåja, jag ska i alla fall fortsätta med mellanmål, men ha lite bättre koll på portionsstorlekarna.

Gruppmöten skulle jag ju börja med. Februaris möte missade jag på grund av tjänsteresa. Marsmötet krockar med en ledarskapskurs. När jag säger att jag har svårt att hinna med är det faktiskt inte bara snack. Möjligen prioriterar jag bort kursen, ska fundera på det.

En sak gjorde mig lite sur. Man får inte materialet till gruppmötet i efterhand. Nej, man ska gå på mötena. Sjuhundra jävla spänn betalar jag till Itrim varje månad och jag får inte dokumentationen från mötena när jag inte hinner med dem.

Motionen ordade vi lite om också, men inte så mycket. Den går ju bra. Direkt efter Itrim träffade jag O på gymmet och så körde vi ett pass NTC Get Strong. Mycket hantlar och burpees och upphopp. Det var vårt sätt att fira vår tjugoårsdag på. Hade någon sagt oss detta för tjugo år sedan hade vi knappast trott på vare sig det ena eller det andra. Jo, att det skulle vara vi, det hade vi nog trott, för så har det faktiskt känts ända från början.

Ikväll firar vi på ett mer traditionellt sätt genom att gå ut och äta. Just ikväll bortser jag från portionsstorlekarna.

Uppdaterad: Glömde ju det (nästan) allra viktigaste (ha!) - att jag gått upp ett halvkilo. Därav min irritation. Men konsulenten menar att ett halvkilo hit eller dit är inom felmarginalen. Förra vägningen var på morgonen, denna på kvällen. Det har hon förstås rätt i. Men ändå. Det är fel håll.

Utanför bekvämlighetszonen

Idag gjorde jag min make till viljes i något han önskat de senaste tjugo åren.

Jag provade att åka utför. I nittio minuter kämpade jag i barnbacken med hyrda klumpar, förlåt pjäxor och skidor på fötterna. En vän förbarmade sig över mig och undervisade mig, medan O lärde Q. Vännens hustru tog hand om Y. (Detta är goda vänner, som ni förstår.)

Vad tyckte du, frågade O förväntansfullt. Han vill så gärna att hela familjen ska gilla utförsåkning lika mycket som han själv gör.

Tja, vad tyckte jag. Det var inte lika jobbigt som jag befarat. Jag är stark nu, blev inte särskilt trött i benen. Det var ungefär så svårt som jag trodde, och ungefär så läskigt. Jag är ganska feg, fysiskt feg alltså. Ger mig inte gärna in på sånt jag inte har kontroll över. (Att jag alls lärde mig gå som liten är ju märkligt, om man tänker efter.)

Det som förvånade mig och rent av gjorde mig besviken om jag tänker efter, var det praktiska böket och avsaknaden av kick. Jag var inte alls förberedd på hur fruktansvärt obekväma pjäxorna var. Och liftköerna. Fast åka replift var nästan lika kul som att åka nerför.

Ja, ja. Snart är det fjällsemester. Fast jag tror jag håller mig till hederlig längdåkning. Ska bli kul att prova det femton kilo lättare.

Frågor och funderingar

Kände mig lite wild & crazy idag så jag valde det vegetariska alternativet till lunch. Quornfajita. Helt okej, riktigt gott. Hade jag inte vetat att det var quorn hade jag gissat på kyckling.

Är quorn hälsosammare? Bättre för klimatet? Någon som vet?

Nu sitter jag och funderar på om jag ska falla för grupptrycket och äta den semla som företaget bjuder på idag, eller försöka smita undan.

Vidare funderar jag på hur tusan jag ska få ihop mina 9000 steg idag med det livsfarliga före som råder utomhus. Icebug finns det visst skor som heter, kan det vara något att prova?

Och apropå skor, gör det skillnad med riktiga spinningskor? Jag spinnar (spinner?) numera en gång i veckan, oftare än så pallar varken huvudet eller underlivet (nej jag vill inte köpa vadderade byxor), är det vettigt att investera i spinningskor?

Sista frågan: någon som kan tipsa om en rolig, gärna välskriven träningsblogg med vettiga mellanmålstips?

Uppdaterad: Näpp, det bidde ingen semla, det bidde en avokado istället. Ja, ja, sa jag till de tre (!!) personer som uppmanade mig att ta en semla. Herregud, har ni inget annat för er än att truga på era medmänniskor kalorier. Och stegräknaren står minsann på 9300 tack vare en extra runda på hemväg från bussen.

Just walk away

Jag är omåttligt stolt över mig själv. När jag stod och fixade mina mellanmålsmackor (två ganska små knäckebitar med böcklingpastej) dök en av kontorstjejerna på mig. Å, ska du fika, här får du. Och vips hade jag en minimuffin med tjock glasyr i nypan. Sånt som jag älskar.

Men. Så snart hon vänt ryggen till smusslade jag in den i kylskåpet. Någon av de hungriga grabbarna från verkstaden hittar den säkert, och står den där och blir dålig så är det inte mitt problem. Jag måste inte äta upp den.

Imorgon är min undantagsdag, kanske ska jag baka ännu godare muffins då. Hembakta, utan transfetter. Med glasyr.

Kanske.

Och imorse visade hemmavågen att jag tycks vara på väg neråt. Samma vikt som för en månad sedan, fast efter frukost den här gången.

Tänk om

.. jag bara kunde strunta i det här med vikten och äta vad jag vill och leva ett gott liv, där både träning och vardagsmotion nu är självklara inslag?

Fast det kan jag ju inte. Åtminstone inte ännu. En from förhoppning är att jag ska kunna grundlägga så goda vanor att det blir självklart att äta bra nästan precis jämt. Fan tro't.

Igår provade jag en ny innovation, avokadosmoothie (eller moooti, som min yngste son säger). Fyra härligt mogna avokado, yoghurt, lättkesella och en slick honung. Tre fjärdedelar av familjen njöt den med största välbehag, den fjärde (han som kallar avokado för bajsokavo, nej han är betydligt äldre än sex år) vägrade smaka. Sedan stod vi oss bra i pulkabacken.

Just do it

På träningsforumet Funbeat, där jag faktiskt är med, och ständigt känner mig hetsad av att mina tre (3) träningskompisar tränar ungefär dubbelt så mycket som jag, ska man ha en devis, eller ett valspråk. Om det inte vore så töntigt hade jag annammat Nikes slogan.

För imorse när jag gick upp hade jag alls ingen lust att träna Crosstraining på lunchen. Kunde komma på tusen ursäkter, varav nattens dåliga sömn var en. Jag tränar imorgon istället, yadayada.

Men. Jag vet hur jag funkar. Om jag inte känner efter utan bara gör som jag bestämt, packar väskan och ger mig av, och möjligen tänker att jag kan ju ändra mig sedan i sista minuten, då blir det bra.

Just idag blev det helt jävla asbra. Passet var superroligt, min grupp fick beröm flera gånger för att vi höll högt tempo. Jag och en stor stark kille kastade boll till varann medan vi gjorde situps, och banne mig såg han inte lite trött ut. Men jag orkade.

Pulsen skrämde jag upp till hela 172, det är det högsta jag har sett på pulsmätaren hittills.

Efteråt var jag på infernaliskt gott humör. Men imorgon lär jag knappt komma ur sängen.

Bara gör't.

Sittastillångest

Är hemma med sjuka barn och känner kryp i kroppen. Både lunchgympa och vardagsmotion åker all världens väg. Klockan är snart tolv och jag har fortfarande pyjamas på mig. Har släckt några bränder på jobbet och fått i mig och ungarna mat. Borde slappna av och njuta av det faktum att jag har pyjamas på mig klockan tolv en dag mitt i veckan.

Men det gör jag inte. Inser att jag förutom jobbet som varit ganska stressigt de senaste dagarna, också stressat upp mig över hur jag ska hinna träna.

Mat och träning ska vara rätt, det är faktiskt stressande. Det är enklare att bara flyta med, det är det.

Bokar istället ett sent kvällspass, jag som aldrig tränar kvällstid annars, och tänker att promenaden dit utgör ju åtminstone lite vardagsmotion, om än inte upp till mitt vanliga pensum. Men ibland kommer livet emellan. Och det måste det ju få göra.

Faktiskt

.. så blir purjolök kokt i buljong riktigt gott. Det visste jag inte.

... så har jag idag ätit drygt en halv semla till "mellanmål" (snorig vabbdag som behövdes piggas upp, inga fler frågor på det!) och är nu trots efterföljande middag mycket hungrigare jämfört med igår eller i förrgår då jag ätit Keso eller Kesella med frukt.

.. så är det tydligen inte bara snack det där med mellanmål. Okejrå.

Verkligheten knackar på

Håhåjaja. Idag var det samtal på Itrim igen. Och det var en rejäl väckarklocka ska jag säga. Vikten är 84,1 kg, upp tre kilo sedan senaste samtalet, och midjan hela 91 cm! Nio centimeter mer än i somras.

Min rådgivare frågade vad jag vill göra åt detta. Gå ner förstås, men hur mycket. Problemet är att jag är lite för nöjd som det är. Själva siffrorna låter astronomiska, och retar mig oerhört, och visst märker jag på ett och annat klädesplagg att de sitter trängre än vad de gjort. Men det jag ser i spegeln och det jag känner när jag rör mig är fortfarande så oerhört mycket bättre än för ett år sedan. Så jag är inte så värst motiverad att kämpa.

Fast det ska jag. Jag vill gå ner de där tre kilona. Mest för att jag är orolig för att jag ända sedan i somras befunnit mig på ett sluttande plan. Några kilo är okej, men jag vill absolut inte gå upp alltihop igen!

Dessutom var det nyttigt att se sanningen i vitögat. Dagens insikter kan väl sammanfattas såhär:

• Jag har gått upp och det beror på att jag äter för mycket och fel.
• Det är bullshit att jag har gått upp för att jag har byggt fantastiskt mycket muskler.
• Det är bullshit att jag blir mer hungrig och behöver äta en extra kvällsmacka för att jag tränar så mycket. Två-tre träningstillfällen i veckan motiverar inte mera mat. Jag behöver inte mer mat på kvällen, utan mer och rätt mat under dagen. Mellanmål med protein!

Dagens föresatser är som följer:

• Jag ger gruppmötena en chans igen. De är numera bara en gång i månaden, och det fanns en tid på torsdag morgon. Då lämnar O barnen, då ska jag väl för tusan kunna pallra mig dit.
• Mellanmål, mellanmål. Upprepa. Jag måste börja planera. Tror jag ska göra en lista på bra mellanmål och helt enkelt bocka av den per dag eller per vecka.
• Portionsstorlekar! Måste skärpa mig med detta. Det är på kvällen det är kritiskt, till lunch äter jag oftast medhavd låda, och den är sällan stor.
• Sluta inbilla mig att lilla kvällsbelöningen är så liten att den inte märks. Förhoppningsvis kan ett proteinrikt mellanmål på eftermiddagen minska kvällssuget, eller så får jag dela upp mellanmålet och inta hälften på eftermiddagen och andra hälften på kvällen.
• Sluta, verkligen sluta - SLUTA - med det där förbannade fikabrödet. Häromveckan duckade jag faktiskt för tjejfikan på jobbet, skyllde på att jag hade för mycket att göra. Men i tisdags när jag åt lunch ute och en av kollegorna kom med ett fat kakor till kaffet, kunde jag inte motstå. Det nyttiga med Itrim-samtalen är att jag tvingas inse var fallgroparna finns. Fikabrödet är ett stort problem, eftersom det bjuds både här och där. Chips och godis älskar jag också, men det går att undvika på ett helt annat sätt.

Vidare fick jag tips om de nya kesoburkarna med frukt och nötter i locket, ett helt okej mellanmål. Det hade jag aldrig vågat prova, hade buntat ihop det med Risifrutti och annat. Och så varnades jag för knäckebröd, det kan innehålla mycket socker. Fan. Itrim rekommenderar Wasa Sport.

Men på Ica kollade jag sockerhalterna, och konstaterade att min favorit Falu Rågrut har 1,5% socker, precis som Wasa Sport. Och så funderade jag på att köpa en såndär Keso, men snålvargen slog till, jag köpte vanlig och lite nötter och frukt separat. Till mellanmål åt jag halva kesoburken med ett äpple, tre cashewnötter och en nypa torkade tranbär. Andra halvan sparar jag till imorgon.

Till middag åt jag kålpudding med lite lingonsylt samt en egenkomponerad grönsaksrätt bestående av brysselkål och grönkål (båda frysta) stekt i olivolja med vitlök, och med rostade pumpakärnor på. Grönkålen var ingen höjdare, den behöver lite grädde eller åtminstone mjölk för att bli god, men brysselkålen var suverän.

Ja, ja. På sätt och vis känns dessa nedrans tre kilo svårare än elva veckor på måltidsersättningar. Knäppt.