Skitirriterad

Min nya leksak, Nike+Ipod, funkar inte alls. Ipoden har svårt att få kontakt med sensorn som ligger i skon, och när den väl har fått kontakt så bryts den efter några minuter. Det har hänt två gånger nu, och sedan har jag inte lyckats få igång den igen. Hur värdelöst som helst.

Funderar på att gå tillbaka med den, men O tycker att jag ska felsöka lite till. Fast jag har tappat lusten. Det är problemet med alla tekniska grunkor, att man blir så jävla trött på att pilla med dem.

Testat Bodypump

Igår struntade jag i Itrim och hängde med O på Sats Bodypump istället. Han hade en gratisbiljett (nej, jag har inte köpt kort ännu. Ska! Snart! Tror jag!).

Medan vi väntade var jag på miserabelt humör och därmed negativt inställd till allt. Först fick jag en akut attack av min urgamla allergi mot träning och motion i alla former. Det var länge sedan sist, hommage à mina gamla gympafröknar. Attacken utlöstes nog av gymmiljön. Den är faktiskt inte trevlig. Jobbig musik, lysrörsljus, stånkande muskelberg på var och varannan maskin, klonket av vikter som dunsar i golvet. Vad är det med karlar som gör att de måste stöna så förbannat när de tränar? Urk.

(Jag är en ragata, förresten. O är strängeligen förbjuden att använda linne eller fladdriga shorts när han tränar. Har sett alldeles för många håriga svettiga armhålor och ljumskar på träningspass. Put the mouse back in the house, this is a family place. Vet ni var citatet kommer från?)

Dessutom blev jag påmind om en av Itrim-träningens fördelar, och ledarledd tränings nackdelar: väntetiden. Ställtiden. Sån tid som jag inte har just nu. Fast å andra sidan kan man faktiskt sätta sig och cykla eller något annat medan man väntar, påpekade O. Hm. Ja. Jo.

Själva passet var jobbigt men faktiskt helt okej. Jag har ingen bra teknik på marklyft och rodd och allt vad det hette, jag ansträngde mig men insåg att jag nog hade fel hållning och allt möjligt. På armarna körde jag fem kilo och benen tio, mer vågade jag inte lägga på. Det stramar ändå ordentligt i musklerna idag, imorgon kommer jag nog knappt att kunna röra mig.

Nike Get Fit, som vi testade i somras var roligare, faktiskt. Det var ganska likt, men utan skivstång. Den är jag inte riktigt kompis med.

Men av O, som stod bakom mig, fick jag massor av beröm. Han tyckte att jag klarade koordinationen jättebra för att vara ett första pass. Nå, lite koordination måste jag väl ha lärt mig efter alla år på Friskis.

The verdict är alltså: godkänt. Jag kan tänka mig att göra om det. Och som styrketräning betraktat, väl godkänt. Mycket roligare än gym.

Önskeklänning

Ska ta en liten lunchpromenad, säger jag i det jag reser mig från lunchbordet. Shoppa, blinkar en av kollegorna. Nej, absolut inte, svarar jag. Det är shoppingförbud för åtminstone en månad framåt. Men visst är det praktiskt att ha en hel galleria nedanför kontorsfönstret. De ärenden jag inte kan fixa på lunchen är lätt räknade. (Tur att det inte finns någon garnaffär i min galleria i alla fall!).

Haha. Tillbaka till kontoret smyger jag med en påse bakom ryggen. Påsen innehåller min absoluta önskeklänning.

Sammet.
Mörkt röd, nästan med dragning åt svart.
Vid kjol.
Camilla Thulin.

(Det fanns en annan modell som var ännu snyggare, med drapering fram och snäv kjol. Men den fanns bara i svart och brunt. Färg ska det vara!)

Håhåjaja. Men jag motstod den "handkolorerade" sjal som gick ton i ton som expediten försökte sälja på mig, och som kostade mer än klänningen.

Ny leksak

Idag har jag jobbat hemifrån. Vilken lyx, att lämna barnen, sedan gå hundratalet steg hem, slå upp datorn och börja jobba. Och på lunchen sprang jag. Det är ett bra tag sedan jag sprang i hemmaskogen, den rundan är både längre och backigare än min runda vid sommarstugan.

Jag invigde min födelsedagspresent från O, en Ipod + Nike, alltså en Ipod med en sensor som man lägger i skon och som kan hålla reda på allt man kan tänkas vilja veta, och mer. Men jag måste erkänna att jag inte har fattat hela potentialen ännu, men det kommer.

Och till middag blev det köttfärssås med mycket grönsaker, fullkornspasta, morotsstavar (ungarna käkade tjugo var, ungefär) samt grönsallad med bärnstenstomater och avokado. Den senare är jag lite stolt över, jag brukar vara så kass på sallad.

En bra dag, alltså!

Forty-fucking-one, grönsaker samt motion

Idag fyller jag år! 41 och jag är i mitt livs form. Visst finns det utrymme för ytterligare förbättringar, och jag väger lite mer än vad jag egentligen vill göra, und so weiter, men på det stora hela så är jag jättenöjd med mig själv, min kropp och mitt utseende.

Vem hade trott det? Inte jag.

Igår var jag på Itrimsamtal. Vi snackade målvikt, till nästa gång ska jag bestämma hur mycket jag vill väga. Redan nu vet jag att jag vill under 80. Därefter kanske under 78. Får se.

Vi pratade motion, och jag började med att konstatera att det går ju bra. Efter en stund insåg jag HUR bra. Förr tränade jag på Friskis en max två gånger i veckan. Vardagsmotion hade jag ingen koll på. Det är en jädra skillnad mot nu. Fan vad jag är bra!

Mat pratade vi också. Min akilleshäl även om jag äter bättre nu än förr. Jag fick i läxa att fundera ut nya roliga sätt att laga grönsaker. Min coach tipsade om vitkålssallad, hyvla och hälla dressing på, håller några dagar i kylen. Frysta grönsaker, broccoli etc. Det ska vara lättillgängligt. Apropå vitkål älskar jag ju koreansk kimchi, undras om det går att laga själv? Fler tips mottages tacksamt! (Annannan, du har ju redan varit inne på kål alt morötter att spara i kylen. Hur piffar man upp dem så att de inte smakar alltför trist?).

Grönsaksproblemet bottnar mycket i att det är O som står för matlagningen och att han inte gillar en väldig massa grönsaker. Broccoli, kål, spenat t ex. Han har blivit väldigt mycket bättre på att inkludera grönsaker, och jag tycker det är mycket begärt att han ska laga det han inte gillar själv. Så jag måste göra en insats.

Alltså, nöjd och glad men det finns massor av utmaningar kvar!

Hur fan gör man på vintern då?

Förra veckan gick bra ur motionssynpunkt.

Tisdag: cirkelträning
Onsdag: cykel t/r jobbet (16 km)
Fredag: cykel t/r jobbet (16 km), dock bara 5 000 steg
Söndag: löpning 2,7 km

Utöver detta gick jag minst 9000 steg alla dagar utom fredag, lördag, söndag. Det var lite slappt.

Löpningen har fått stryka på foten till förmån för cyklingen på sistone, det har bara blivit en springrunda i veckan. Men det är väl okej. Jag har skaffat en app till telefonen som heter RunKeeper och som trumpetar ut hur länge jag har sprungit och hur fort det går, och sedan kan jag se min framfart på en liten karta. Kul.

Däremot börjar jag redan nu fundera på hur jag ska få till träningen under hösten och vintern. Morgoncyklingen börjar kännas allt mindre lockande. Vantar, regnjacka och cykellyse, varför ska livet vara så jobbigt för? Springa går ju bra på helgen när man kan göra det i dagsljus, men en mörk vardagkväll i november?

Träna inne finns ju förstås som alternativ. Jag ska ju skaffa SATS-kort. Jag vet, jag vet. Men nu har detta märkliga inträffat att jag blivit lätt beroende av en rejäl dos frisk luft om inte varje dag så åtminstone varannan.

Springa på lunchen kanske man kunde tänka sig. Jag söker lite håglöst på Funbeat efter rundor i mitt område (det jobbar MYCKET folk här) och jodå, det finns. Jag vill helst inte springa på asfalt och till och med det tycks gå att tillgodose.

Hm. Får fundera vidare. Helga jogga på lunchen låter ju fullkomligt otänkbart, men det trodde jag ju om Helga cykla till jobbet också. Och Helga jogga överhuvudtaget.

Som väntat

Igår var jag på gruppmöte, och det var som väntat. Nä, till och med lite sämre än väntat. För det första var uppslutningen dålig, vi var bara fyra personer där. För det andra var ämnet för kvällen oturligt nog motion. Den delen av det nya livet som jag verkligen inte har problem med. Till gruppledarens försvar ska sägas att hon styrde in samtalet på en del annat också. Vi var flera som hade problem med att motivera oss att äta bra just nu.

Hem gick jag i mörker och blåst, hem kom jag till övertrött femåring som vägrat somna eftersom jag inte var där. Nä, gruppmötena är inte värda tiden borta. Körrepetitionerna är det däremot. På väg hem från kören är jag alltid fulltankad med glädje och energi.

Jag tänkte också återigen på att det verkligen är dags att byta ut cirkelträningen nu. Huga vad jag är trött på den.

Alltså. Inga mer gruppmöten, åtminstone inte på ett tag.

Imorse cyklade jag till jobbet och konstaterade att det inte är så länge till som det kommer att kännas uthärdligt. Det är lite för kallt, lite för grått. Snart blir det mörkt också. Men några veckor till i alla fall.

Surdegsmackan med leverpastej som jag åt som andra frukost smakade himmelskt.

Ytterligare en notering till protokollet är att GI-diet - föga förvånande - inte fungerar för två rörliga och pigga barn. Gårdagens middag var fisk med puré på gröna ärter. Mycket gott. Men femåringen behövde en banan för att kunna somna och tvååringen skrek på välling både klockan ett, tre och sex inatt. Barn behöver kolhydrater!

Inte mycket nytt

Jag hade tänkt cykla till jobbet idag, men av det blev intet. Blev fundersam redan igår när jag såg väderleksrapporten och lät därför bli att packa väskan. När jag stack näsan utom dörren imorse blev den blöt (näsan alltså) varpå jag snabbt drog in den och bestämde mig för bussen istället.

Men jag har inte särskilt dåligt samvete för detta. Förra veckan cyklade jag två gånger, tränade på Itrim en gång och var ute och sprang igår. Ambitionen att träna varannan dag är med råge uppfylld.

Dock borde jag verkligen ta tag i detta med SATS, för cyklingen kommer snart att bli mig övermäktig i och med den annalkande hösten med regn och mörker. Det är bara att inse. Alltså: innan september är slut ska jag ha skaffat medlemskort!

Idag gör kören uppehåll, förresten. Därmed passar jag på att gå på morgondagens gruppmöte med Itrim (en bortakväll mot en annan) för att sedan utvärdera om jag tycker att det är värt att fortsätta med dem eller inte. Det känns ju som att jag redan har bestämt mig, egentligen.

Uuut, karl!

Det har sina sidor att vara en friskus.

Jag har hittills varit mol ensam i omklädningsrummet på jobbet. Hänglås på skåpen och handdukar på tork skvallrar om att det nyttjas av andra, men vi har uppenbarligen olika tider.

Däremot har jag sedan en tid blängt misstänksamt på de avslöjande stora och grova - och lortiga - fotspår som leder från en dörr, som i sin tur leder ut i garaget, och som inte går att stänga, in på en av toaletterna. Nog för att det finns storfotade damer, jag är själv en sådan, men de här spåren såg klart maskulina ut.

Idag när jag just kammat håret och fått på mig bh och trosor, smällde det i dörren och en byggjobbare klampade genom omklädningsrummet in på toan. Jag är varken pryd eller lättskrämd, men nog hickade jag till något. Medan han var på muggen försökte jag fundera ut något lagom ampert att säga, men kom inte på något. Tog skyndsamt på mig blusen och nöjde mig med att anlägga en ogillande min. Han fick ganska bråttom ut.

Nu är husets vaktmästare upplyst om händelsen, och dessutom rev jag ner ganska många skrattsalvor vid fikabordet när jag dramatiserade det hela.

Maten, maten

(Inte döden, döden som Astrid Lindgren och hennes syster lär ha inlett sina telefonsamtal med. Så var det ämnet avklarat och de kunde prata om roligare saker.)

Tack för värdefulla synpunkter nedan om gruppmötena, jag vill gärna ha flera!

Behöver jag gruppmötena, frågar annannan så klokt. Jag vet inte. På ett sätt, nej. Jag vill ju hemskt gärna hålla med om att jag nått mitt mål och att de här kilona jag gått upp bara är lappri, jag går lätt ner dem igen.

Fast jag bär på en gnagande oro att det inte är så. Att jag upprepar tidigare mönster. Att jag intalar mig själv att jag är så duktig som motionerar så bra så att jag kan äta (nästan) vad jag vill.

Igår funderade jag ordentligt på det här med maten. Jag vill ju gå ner ett par kilo, både för tillfredsställelsen att ligga på min målvikt, men också för att några av mina smalkläder som jag skaffade i ett anfall av hybris ska sitta lite bättre. Tillsammans med min coach bestämde vi att jag skulle skippa snabba kolhydrater framöver.

Har jag gjort det? Nä.

När jag läser det jag skrivit ovan förstår jag varför. Målvikt och smalkläder (vi snackar bara ett par plagg här, större delen av min garderob sitter utmärkt), nej de räcker inte för att motivera mig att krångla med maten.

För det är så jag upplever det. Ett förbannat krångel. Jag läser på t ex Olgas sida (förlåt Maja!) och blir bara trött. Herregud. Hur kan någon tycka att en perfekt tonad mage är värd detta slit (med slit menar jag inte träningen, utan maten). Jag tycker hon är jättesnygg på före-bilden också, den som är tagen en månad efter förlossningen. Ungefär så ser jag ut, fast med mindre tuttar, och jag har fan inte fött tvillingar.

Jag vill kunna äta ungefär samma mat som resten av familjen. Jag vill kunna äta ungefär den mat jag är sugen på. Jag vill kunna äta pasta ibland. Sushi ibland. Pizza ibland.

Det jag inte vill är att gå upp alla kilon igen och väga nästan hundra kilo. Igen.

Går detta att kombinera?

Och, skulle gruppmötena hjälpa mig att lösa denna ekvation?