Hemma igen. Imorgon är det jobb igen, efter nära fem veckors semester.
Jo, nog har jag trillat dit i de gamla matvanorna. Fast å andra sidan är det mycket som förändrats också. Under timmarna i bilen tänker jag på att springa. När vi kommer hem packar jag upp alla väskor fort som attan, startar en tvättmaskin, därmed är mitt pensum avklarat, jag är fri att springa en stund medan O börjar med maten.
Som mina förståndiga läsare föreslagit tog jag cykeln till skogen. Och si. The quest for tidseffektiv träning når nya nivåer. Tio minuter cykling, tjugo minuter omväxlande gång och löpning (mest det senare!), tio minuter cykling. Hemma! Klart! Okej, dusch också.
Trots att jag inte sprungit på nästan två veckor och trots att jag varit däckad av både rejäl förkylning OCH maginfluensa så var det inte särskilt tungt. Idag struntade jag i minuterna, jag sprang så mycket jag orkade och bestämde mig för att ta 3 km-spåret.
Detta tog som sagt tjugo minuter och jag skänkte en tanke åt min gympalärare som satte oss att springa 3 km (eller var det 2,5?) i Skatås. Detta var på högstadiet. Efter tjugo minuter slutar jag att ta tid, då är det ingen idé längre, sa hon med vad jag då uppfattade som ett sardoniskt leende. Men kanske var det bara skojfriskt? Hon kanske inte alls var sadist, vilket jag misstänkte under hela min skoltid? Hon kanske bara stod handfallen och saknade förutsättningar för att bemöta en elev som jag?
Tänk så försonlig man blir av lite endorfiner. Förresten är väl kärringen död för länge sen.
1 kommentar:
Fantastiskt vilken resa du gjort. Det inspirerar må jag säga. Härligt att du kommit till insikten att det är skönt att springa, och först cykla till spåret. Bra jobbat!
Skicka en kommentar