Igår var jag som sagt på Itrim och tränade. Flera av mina gruppkompisar var där samtidigt, och gruppmötet började en kvart efter att jag var färdig med träningen. Men jag gick inte dit.
Den här veckan har jag varit eller ska vara borta från barnen två kvällar. Måndag körrep och torsdag tjänsteresa. Igår ville jag hem till dem. Jag hann precis träffa Y och krama om honom innan han kollapsade i säng. Sedan nattade jag Q och läste för honom.
Valet att prioritera barnen igår var lätt, samtidigt som det kändes dumt att inte gå på mötet.
Under våren missade jag nog bara ett enda möte tror jag. När jag tänker tillbaka på mötena minns jag att jag ofta var lite irriterad och otålig, tyckte att de var sega, retade mig på en del av de andra deltagarna. Samtidigt fick vi massor av bra information. Häromdagen tittade jag i Itrimboken och såg att jag skrivit ett sommarkontrakt med föresatser inför sommaren. Det hade jag alldeles glömt bort.
Kontentan är att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska göra med gruppmötena. Jag har verkligen svårt att passa in dem i vardagen. En timme varannan vecka låter inte mycket, men det är det faktiskt så som mitt liv ser ut. Min coach erbjöd sig att hitta en ny tid åt mig, och såklart uppskattar jag det förslaget men det känns inte som om det löser problemet. Tisdagkvällar är varken sämre eller bättre än någon annan tid. Jo, kanske skulle en tidig morgon kunna funka. Kanske.
Å andra sidan inser jag att jag behöver både stöd och information. Jag är långt ifrån fullärd, inte vad gäller maten. Motionen klarar jag att sköta på egen hand, men inte maten.
Å tredje sidan betalar jag ju för ett individuellt samtal i månaden, kanske det räcker? Det borde räcka, kan man tycka.
Just nu vet jag inte hur jag ska göra.
3 kommentarer:
Gaaah, svårt. För visst skulle mötena hjälpa dig i ditt nya liv...
En timme varannan vecka är verkligen skitsvårt att få fram, om man har både jobb och barn. Visst handlar det om att prioritera, men man vill ju ha lite tid till riktigt härliga och roliga aktiviteter också....
Visst har man tid, men inte att vara på en viss plats, en viss tid. Känner igen mig....
Precis! Skönt att någon annan känner igen sig. Prioritera och sålla. Och hittills har nog inte gruppmötena varit riktigt värda den tid de tar. Eller snarare, ekvationen gick ihop så länge jag var mammaledig och tillbringade mycket tid med barnen på dagarna, men nu när kvällarna är den enda tid vi har, nix.
Däremot hade det funkat med möten kl 2130, vid datorn...
Det har blivit alldeles tydligt för mig att vid den här åldern har jag inte tid med sådant som inte är värt den tid det tar. Om jag kan undvika det. Och då har jag ändå inte småbarn.
BEHÖVER du verkligen de här mötena? Du har gått ner alla kilona du ville, du motionerar och prövar ut ännu fler nya motionsvägar och även om du gått upp ett par kilon igen så är du på väg att rätta upp det också. Jag slår vad om att de flesta i gruppen har mycket större behov av mötena än du har. Och mer tid att gå på dem också.
Man ska inte göra sitt liv krångligare än man behöver.
Skicka en kommentar