I lördags var jag på fyrtioårsfest i min lilla svarta från InWear. Med en piffig kofta (nej, inte den ljusblå utan en annan) över axlarna, ity festen var i en bygdegård där det drog kallt.
Jag vet inte när jag kände mig så snygg senast, det måste vara tjugo år sedan. Och kommentarerna jag fick var översvallande. (Då ska man veta att åtminstone en av de kommenterande inte är lagd för överord precis.)
Glad blev jag förstås, men faktiskt också lite betänksam. Det är lite kusligt ändå vad utseendet betyder. Både för mig och för andra. Själv ville jag inte ha någon 40-årsfest, och det är först nu i efterhand som jag vågar erkänna för mig själv att övervikten hade mycket med saken att göra. Födelsedagsbarnet talade länge och väl om sin åldersnoja och 40-årskris. Själv känner jag inte av varken det ena eller det andra. Mer än en gång har jag betänkt det faktum att min viktminskning är vältajmad. Är det någon gång i livet man ska slanka till sig och plötsligt känna sig snygg, är det vid fyllda fyrtio, med två små barn som aldrig sover.
Men inuti är jag ju samma människa och det är ju det som ska spela roll. Sägs det.
Nåja, inte låter jag grubblerier som dessa förstöra min glädje, det ska ni inte tro. Jag bara filosoferar lite.
Nästa reflektion jag gjorde var att det var tusan vad lätt det var att dansa nu för tiden. Kan nitton försvunna kilon och all time high på kondisen ha något med saken att göra?
Förlåt! Inget bildbevis, det glömde jag helt skändligt bort! Bättring utlovas!
2 kommentarer:
Kan det vara så att när man känner sig hemma i sin egen kropp så utstrålar man det också. Försöker inte gömma sig. Och då blir man vackrare?
Håller med dig om att det är en hit att känna sig snygg somt småbarnsmor 40+. I och med äktenskapskris och allt det där så for det ju tio kilo för mig. Jag var inte tjock innan, men med tio kilo mer är jag kort och gullig typ. Med tio kilo mindre syns jag på ett annat sätt. Jag kan ha kläder som är gjorda för korta personer, inte en storlek större, som visserligen sitter bra runt magen men som är aningens för stor över axlar, runt urringning. Inte kort i för stora kläder, utan liten och proportionerlig.
Du, Helga, får jag fråga någonting som kanske är känsligt? Men jag har undrat? Alla dessa människor (som ofta har mer eller mindre övervikt) som säger sig inte vara intresserade av utseende och kläder. Kan det helt enkelt vara så att man inte unnar sig själv att vara fin, att man inte vill titta sig i spegeln? Att man inte tycker sig vara värd att se fin ut? Jag har börjat tänka att en viss fåfänga kanske är en sund sak, för det innebär att man tar hand om sig själv?
Jag formulerar mig dåligt, för jag sitter och väntar på skjuts och tror att jag ska bli avbruten hela tiden. Men kanske förstår du min tankegång? Vad tror du?
Intressant Maja! Ska fundera och återkomma! Och inte alls känsligt, ingen fara!
Skicka en kommentar