Hinderbana

Nu har jag snart jobbat en vecka. Jag försöker vara proaktiv och redan nu identifiera potentiella hinder på min fortsatta väg med stabil vikt. (Jisses, vilket fikonspråk, det kommer automatiskt efter några dagars jobb!)

1 Lilla kvällsbelöningen. I måndags kväll när jag var helt utsketen och det fanns påskgodis kvar gjorde jag slut på det. Lösning: inte ha godis hemma, alternativt starkare karaktär. Var beställer man en sådan? På Itrim fick jag ett bra råd: börja inte ens förhandla med dig själv. Bara bestäm dig och gå undan. Gör något annat, t ex en kopp te.

2 Ombytt motion. Kommentarerna på förra inlägget har hjälpt till att övertyga mig att jag ska ta steget och prova något nytt, nämligen Sats. Det ska bli riktigt roligt! Och faktiskt, Sats ligger jäkligt mycket bättre till än Friskis. De finns både vid jobbet och hemma, Friskis bara vid jobbet.

3 Vardagsmotionen. Både lättast och svårast. För oj vad få steg det blir på räknaren om man inte tänker sig för utan bara lallar på. Fast å andra sidan går det faktiskt att komma upp i 8-9000 steg per dag om man istället tänker till. Igår till exempel. Buss till jobbet (inte bil!). Struntade i hissen, gick tre trappor upp till kontoret. (Tre trappor är faktiskt helt totalt uthärdligt, var knappt ens andfådd. Finns INGEN anledning att ta hissen!).  Lunch på stan, därefter en kort promenad runt kvarteret. Trapporna upp, igen. Tunnelbana hem. Kort lekpaus ute med sönerna efter middagen. Extra vända till soptunnan och återvinningen.

När jag tänker tillbaka på vad som har ändrats i min livsföring sedan mitten av januari, så är det nog vardagsmotionen som är den tyngsta faktorn. Visst, det var lågkaloridieten som gjorde att kilona rasade. Och visst äter jag annorlunda nu än innan. Mer grönsaker, mindre portioner. Men den stora skillnaden är vardagsmotionen.

Antagligen har jag haft detta på känn i bakhuvudet utan att formulera det, för jag har i flera år gjort försök att öka på vardagsmotionen. Stegräknare har jag använt i perioder sedan ungefär tio år. Varför har jag inte lyckats?

Jag har varit för ambitiös. Jag har läst att det ska till 10-12 000 steg för att göra skillnad, och satt målet efter det, och sedan inte orkat. Jag har inte tänkt på att även en vända till soptunnan, ta trapporna istället för hissen, gör skillnad. De dagar räknaren har stannat på 5000 eller lägre har jag inte orkat ge mig ut på timslång promenad, för jag har trott att det var det som krävdes. Så har jag gett upp.

Itrims strategi var en annan. Mitt första mål var 8000, ganska lätt att uppnå när man är mammaledig och kan stuva ner barnet i vagn. Målet sattes baserat på vad jag trodde mig kunna uppnå, egentligen skulle jag ha haft räknaren på i en vecka och tagit ett medelvärde och baserat målet på det. Hur som helst, en mycket smartare strategi, börja med ett görbart mål, öka sedan på. Sikta inte mot stjärnorna direkt.

Jag har skrivit det förr, att en av Itrims stora fördelar är att jag börjar tänka till och analysera och begripa hur allt hänger ihop egentligen. Trevligt och nyttigt.