Vägde mig imorse, vikten är exakt samma som förra veckan d v s 89,2. Jag hoppar inte högt över detta direkt, även om jag fick insikten att det kan ha att göra med att jag börjat träna igen. Den plötsliga nedgången sammanföll med sjukdom och stillasittande utan särskilt ökat kaloriintag. Nu styrketränar jag och äter visserligen hyfsat men förmodligen mer. Jag blir verkligen hungrig av tränandet.
En destruktiv tanke slog mig efter vägningen. Om jag nu fortsätter att kämpa med min 6:1 diet (äta bra i sex dagar, äta vad jag vill den sjunde) så kanske jag i bästa fall går ner ett par kilo till jul. I bästa fall alltså.
Vad händer sedan? Jo, över jul ska vi åka på en fantastisk resa för att fira svärmors sjuttioårsdag. Ända till Sydafrika minsann, ett land som har mycket att erbjuda i matväg. Detta är empiriskt utforskat av mig och min man, vi var där på semester 2005 och både åt och drack av landets håvor.
Vad brukar hända under några veckors julledighet? Vikten kryper uppåt. Att jag utan vidare lägger på mig de kilon jag tidigare mödosamt gått ner verkar mer än sannolikt. Maten är god, vinet är gott, möjligheterna till motion torde inte vara stora. Sydafrika är dessutom inte ett land där man obehindrat är ute och promenerar långa sträckor, tror jag mig veta.
Suck. Det är då man känner för att lägga ner hela skiten.
Jag var förresten och handlade på lunchen, mandelmjöl och fetaost till kvällens middag. Bakom mig i kassakön stod en kvinna som jag obestämt kände igen. Efter en stund kom jag på det: jag brukar se henne på Sats crosstrainingpass. Hon är stark och vältränad och ganska tjock.
Givetvis sneglade jag på det hon köpte: en stor chokladkaka, två byttor Ben & Jerry's-glass, sockerfritt tuggummi och ytterligare någon godisbit, minns nu inte vad. Kanske storhandlade hon till familjen, vad vet jag. Kanske tänker hon inte alls äta upp det där själv. Eller så kanske hon gör det, och det är därför hon trots sitt idoga tränande är överviktig.
Vad är det med detta då? Vet inte. Kanske att jag också skulle ha lust att svulla choklad och lyxig amerikansk glass. Kanske att jag inte är så säker på att jag tycker att en smal kropp (som jag ändå inte har) är värt detta evinnerliga ältande och tjafsande om mat och onyttigheter.
Samtidigt har jag en stark känsla av att jag är relativt onojig vad gäller ätande. Både sociala kontakter och det jag läser på nätet ger intrycket av att den stora majoriteten av kvinnor har ett spänt förhållande till mat. Det tycker jag inte att jag har. Jag äter mat för att det är gott, inte för att trösta mig eller kanalisera andra känslor. Jag har sällan eller aldrig dåligt samvete när jag har ätit något onyttigt, och att kompensera med extra motionspass eller otrevligare, framkallade kräkningar, det skulle inte falla mig in.
Det finns de som "kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt". Eller snarare, kan äta vad som helst som de har lust att äta. Jag har lust att äta det mesta, nästan när som helst. Stenåldersgener brukar jag kalla det.
Ja, ja.
Fast nä, jag tänker inte ge upp. Inte helt. Inte ännu. Jag kämpar på. Och förresten så var ju frukten och grönsakerna vansinnigt goda i Sydafrika.
3 kommentarer:
Det sistnämnda är absolut något att satsa på. Jag är vanligen en sådan som vill ha något sött till efterrätt, om det ska vara efterrätt. Men det finns frukt som får mig att avstå sötsaker utan den minsta tvekan, och det är när de bästa sommarfrukterna är som bäst här i Portugal. Fikon, melon, mango och persika när de är laddade med sol, sötma och smak. Så god frukt får man bara i länder med medelhavsklimat. Och Sydafrika är ju ett sådant, och december väl försommar där?
Två av de ätbara saker jag minns mest från Sydafrika är passionsfrukt och sushi. Annars - biff och sallad. Det kommer att gå utmärkt!
Ska ni till Kapstaden?
Ja, om jag tänker efter så inser jag att bortsett från semesterfaktorn (vin lite för ofta, chips lite för ofta, osv) så är förutsättningarna för att äta bra snarare bättre i Sydafrika än tvärtom.
Just sushin har jag inga bestående minnen av. Vi brukade säga att precis all mat och dryck vi provade i Sydafrika var helt fantastisk, med två undantag: pommes friten (mosig och blek) och kaffet (blaskigt).
Den här gången blir det trakterna kring Durban, förra gången var det Kapstaden. Så kanske blir jag inte lika frestad av goda viner som förra gången. Dessutom har jag ju mina små barn att tänka på också.
Skicka en kommentar