Gruppmötenas fortsatta liv

Igår var jag som sagt på Itrim och tränade. Flera av mina gruppkompisar var där samtidigt, och gruppmötet började en kvart efter att jag var färdig med träningen. Men jag gick inte dit.

Den här veckan har jag varit eller ska vara borta från barnen två kvällar. Måndag körrep och torsdag tjänsteresa. Igår ville jag hem till dem. Jag hann precis träffa Y och krama om honom innan han kollapsade i säng. Sedan nattade jag Q och läste för honom.

Valet att prioritera barnen igår var lätt, samtidigt som det kändes dumt att inte gå på mötet.

Under våren missade jag nog bara ett enda möte tror jag. När jag tänker tillbaka på mötena minns jag att jag ofta var lite irriterad och otålig, tyckte att de var sega, retade mig på en del av de andra deltagarna. Samtidigt fick vi massor av bra information. Häromdagen tittade jag i Itrimboken och såg att jag skrivit ett sommarkontrakt med föresatser inför sommaren. Det hade jag alldeles glömt bort.

Kontentan är att jag inte kan bestämma mig för hur jag ska göra med gruppmötena. Jag har verkligen svårt att passa in dem i vardagen. En timme varannan vecka låter inte mycket, men det är det faktiskt så som mitt liv ser ut. Min coach erbjöd sig att hitta en ny tid åt mig, och såklart uppskattar jag det förslaget men det känns inte som om det löser problemet. Tisdagkvällar är varken sämre eller bättre än någon annan tid. Jo, kanske skulle en tidig morgon kunna funka. Kanske.

Å andra sidan inser jag att jag behöver både stöd och information. Jag är långt ifrån fullärd, inte vad gäller maten. Motionen klarar jag att sköta på egen hand, men inte maten.

Å tredje sidan betalar jag ju för ett individuellt samtal i månaden, kanske det räcker? Det borde räcka, kan man tycka.

Just nu vet jag inte hur jag ska göra.

Packa Helgas kappsäck

En aspekt av det nya motionslivet är att det är ett förbannat packande ideligen.

I söndags kom vi hem från sommarstugan där vi tillbringat helgen. Uppackning! (OK, inte relaterat till motionerande, erkännes. Men ändå.) Sedan packning av dator (varför släpade jag med den hem över helgen egentligen?) samt körnoter. Och lunchlåda! Och middagslåda!

Måndag kväll packar jag ryggsäcken. Träningskläder i botten, sedan dator och block. En måltidsbar får plats också.

Tisdag morgon promenerar jag till pendeln, tar den och sedan Örebrotåget, jobbar, tåg, pendel, tränar på Itrim, promenerar hem. Tolvtusen steg blev det.

Tisdag kväll packar jag ryggsäcken igen, denna gång med vanliga kläder i botten, dator och block. Och lunchlåda! För på onsdagen ska jag cykla. Men innan jag packar kläder måste jag prova dem. Vill köra lite nya kombinationer såhär på hösten och är dessutom osäker på hur en del kläder sitter nu. Sånt som inte är kul att upptäcka när man står i omklädningsrummet på jobbet.

Onsdag morgon är det nu och jag har cyklat till jobbet. Härligt! Allt kom med utom jacka, förresten. Men det gör inget. Hem cyklar jag utan jacka och på lunchpromenaden får jag väl frysa lite.

Ikväll blir det ännu mer packning:

1 Packa för en övernattning, för imorgon åker jag till Örebro igen och stannar till fredag. Möte med kunden i två dagar.

2 Packa för en helg i sommarstugan, för jag åker direkt dit på fredag eftermiddag där O och barnen möter mig. De här sista helgerna på sensommaren och hösten vill vi utnyttja så mycket som möjligt.

Puh!

Skor inköpta!

Idag var jag på Intersport och köpte dojor. Blev nästan lite rörd av den översvallande reaktionen från den relativt unge man som hjälpte mig. Har du börjat springa!?! Men så fantastiskt! Du blir en ny Ewy Palm! (Gud, ser jag så gammal ut?). Trettio dagars garanti fick jag på skorna också, och när vi skildes åt skakade vi hand och han önskade mig lycka till.

(Hans reaktion förklaras kanske av att han var blivande hälsocoach. Det verkar vara ett yrkesval som passar honom.)

I helgen har jag haft ont i halsen och i huvudet och tagit det lugnt. Sprang inte idag som jag hade tänkt, och låter cykeln stå imorgon. Dock ska jag försöka gå mina steg imorgon, det gjorde jag varken fredag, lördag eller idag.

Ändå är jag rätt nöjd med veckan som gick:

Måndag: 8 km cykel
Onsdag: 8 km cykel samt ett cirkelpass på Itrim
Torsdag: 16 km cykel, tur och retur till jobbet

Men så var jag trött på torsdagkvällen också!

Veckan som kommer blir såhär:

Tisdag: cirkelpass på Itrim
Onsdag: cykel 16 km
Fredag: springa
Söndag: springa

Bra, va?

Och imorgon blir det lax med savojkål till lunch och makrillmacka med kokt ägg och avocado till middag. Båda måltiderna inmundigas på jobbet, för direkt efter jobbet ska jag till kören!

Sexmånadersuppföljning

Det här blir kort, för ikväll ska jag faktiskt komma i säng i tid!

Idag var det vägning och sexmånadersuppföljning på Itrim. Som jag visste hade jag gått upp över sommaren, men inte mer än 1,6 kg i alla fall. Å andra sidan hade vikten börjat krypa uppåt redan då. Jag är definitivt på fel sida om 80-strecket. Jag ska tillbaka till sjuttiotalet igen, helst till under 78.

Samtalet var bra, men det var inte så mycket nytt som framkom. Maten är problemet, förstås. Jag ska försöka utesluta snabba kolhydrater ett tag framöver för att få ner vikten ett par kilo. Men på det hela taget tycker jag nog att det var värt ett par kilo att få äta gott på semestern. Bara jag lyckas bli av med dem igen.

Motionen går ju alldeles lysande, stående ovationer till att ha börjat springa och cykla till jobbet. Men det visste vi ju. Jag har länge varit ganska bra på att motionera.

Mina föresatser till nästa månad är som följer:

Ett pulspass i veckan
9000 steg per dag
Löpning varannan dag (utbytbart mot att cykla till eller från jobbet)
Äta mellanmål!
Minska eller helt utesluta snabba kolhydrater

Vidare ska jag fundera på om jag ska fortsätta med gruppträffarna eller inte. Min coach propagerade hårt för dem, och jag tycker ju i och för sig att de varit ganska bra. Fast lite sega. Och det är svårt att klämma in dem i mitt schema, det är det faktiskt. Nästa vecka börjar jag i kören igen, som jag haft uppehåll från under våren. Det längtar jag mycket efter, jag har verkligen saknat att sjunga.

Imorgon cyklar jag till och från jobbet!

Oväntad inspiration

Jag har ju inte berättat vem det var som inspirerade mig att börja springa. En högst oväntad inspiratör, måste jag säga.

Bland O:s böcker hittade jag en med titeln Jag vill ju bara se bra ut naken. Efter några gliringar om den fåniga titeln, började jag en kväll bläddra i den. Och blev faktiskt inspirerad. Författaren är sannerligen inte någon stilist, tjatig som tusan, hurtig som få. Men jag blev förvånad och, som sagt, inspirerad.

Ett träningspass ska vara så roligt men inte så utmattande att man efteråt känner att man skulle orka och vilja göra om det direkt. Inte den inställning jag hade väntat mig hos en triatlet, men synnerligen sympatisk.

Vidare menade han att det inte spelar så stor roll hur man rör på sig, bara man gör det, men att löpning ändå har något visst. Aldrig sprungit förut? Börja med att gå i 9 minuter, springa i 1 minut, upprepa. Klart! Kör detta tjugominuterspass tre gånger den första veckan. Andra veckan ökar man till 2 minuters löpning.

Detta klarar alla friska vuxna människor att genomföra, försäkrar författaren. Och ja, banne mig. Inte ens jag kunde krångla mig ur detta.

Så, Jonas Colting. Jag aspirerar absolut inte på dina magrutor, jag tycker nästan inte ens att de är snygga. Men du har fått mig att börja springa och för det är jag dig stort tack skyldig.

Ho-hum

Det finns i alla fall en nackdel med att cykla till jobbet. Sablar vad sömnig man blir. Jag som annars inte brukar ha problem med eftermiddagssvackor sitter här och nickar till.

Cykeln får stå till på onsdag, jag tar bussen hem idag. En halvtimmes cykling får räknas som ett godkänt varannandagsmotionspass.

Stegräknaren måste ju få sina 9000 steg också, annars är den inte nöjd.

Klyck-klyck!!

Idag cyklade jag till jobbet! Förberedde mig noga kvällen innan, väskan stod packad i hallen. Det var förstås en förutsättning, för när måndagen grydde regnade det, och jag hade lätt huvudvärk. Förmodligen skolsjuka, för den var som bortblåst när jag satte mig på cykeln och trampade iväg.

På vändplatsen träffade jag en granne som jag brukade se på Friskis ibland. Han suckade. Man borde ju cykla till jobbet. Istället sitter man i bilkö och svär över att man kommer försent till spinningen.

Därefter susade jag iväg. Kvällen innan hade jag pratat med pappa, fordom entusiastisk cyklist. Han hade fem kilometer till jobbet innan han blev sin egen och började jobba hemma (och drog på sig sina 20 kilos övervikt), men det var ju många rödljus på vägen.

Rödljus? Det har jag inte ett enda. Först är det villagator, sedan är det parkmiljö, sedan är det rena landet, sedan är det en kort bit cykelbana mellan höghus, sedan är jag framme. Det finns fördelar med att bo och arbeta i hooden.

Knappa trettio minuter tog det, inklusive snacket med grannen. Och då tog jag det rätt lugnt. Regnet tänkte jag knappt på.

Jobbets dusch var fräsch och trevlig, och medan jag skrivit detta har jag druckit en kaffe och ätit medhavd macka. Det var längesen något smakade så gott.

Jo. Även detta kan nog bli en vana. En gång i veckan ungefär.

Erkänn nu

Hördududu, vem du nu är som har stoppat uppåttjack i mina springskor, eller är det brallorna du har preparerat? Du är avslöjad.

För någon annan förklaring kan jag inte komma på.

Det här är ju helt sjukt.

Klyck-klyck?

Nej, jag härmar inte en höna, utan citerar min tvåårige son när han försöker säga cykel.

På jobbets fikabord låg en bok med titeln Cykelsmart. Bokmal som jag är kastade jag mig över den och skumläste i tio minuter.

Och banne mig. Jag borde fan börja cykla till jobbet. Vet inte exakt hur långt det är, sju kilometer kanske? Med buss tar det femtio minuter dörr till dörr. Undrar om det går snabbare att cykla? Dusch finns på jobbet, visserligen är det lite bökigt att släpa med sig ombyte men det går ju.

Imorgon kanske? Eller fredag?

Varannan-dags-principen

Jag har instiftat en ny levnadsregel (har för övrigt inte särskilt många). Att motionera varannan dag. Det låter ambitiöst i alla fall för att vara jag, men å andra sidan är passen korta. Springer gör jag ju i max tjugo minuter. Ett cirkelpass på Itrim tar lika lång tid.

Igår gjorde jag ett sådant. Det var fortfarande ganska tråkigt men inte outhärdligt. Det var också lite skönt att ta i med muskler som varit oanvända ett tag. En gång i veckan, max, blir det Itrimpass. Kompletterad med att springa.

Och det är faktiskt inte klokt, men jag längtar nästan till imorgon då det är dags att cykla iväg till springskogen igen.

Vad jag tänker på när jag springer

Hemma igen. Imorgon är det jobb igen, efter nära fem veckors semester.

Jo, nog har jag trillat dit i de gamla matvanorna. Fast å andra sidan är det mycket som förändrats också. Under timmarna i bilen tänker jag på att springa. När vi kommer hem packar jag upp alla väskor fort som attan, startar en tvättmaskin, därmed är mitt pensum avklarat, jag är fri att springa en stund medan O börjar med maten.

Som mina förståndiga läsare föreslagit tog jag cykeln till skogen. Och si. The quest for tidseffektiv träning når nya nivåer. Tio minuter cykling, tjugo minuter omväxlande gång och löpning (mest det senare!), tio minuter cykling. Hemma! Klart! Okej, dusch också.

Trots att jag inte sprungit på nästan två veckor och trots att jag varit däckad av både rejäl förkylning OCH maginfluensa så var det inte särskilt tungt. Idag struntade jag i minuterna, jag sprang så mycket jag orkade och bestämde mig för att ta 3 km-spåret.

Detta tog som sagt tjugo minuter och jag skänkte en tanke åt min gympalärare som satte oss att springa 3 km (eller var det 2,5?) i Skatås. Detta var på högstadiet. Efter tjugo minuter slutar jag att ta tid, då är det ingen idé längre, sa hon med vad jag då uppfattade som ett sardoniskt leende. Men kanske var det bara skojfriskt? Hon kanske inte alls var sadist, vilket jag misstänkte under hela min skoltid? Hon kanske bara stod handfallen och saknade förutsättningar för att bemöta en elev som jag?

Tänk så försonlig man blir av lite endorfiner. Förresten är väl kärringen död för länge sen.

Självrannsakan

Har haft ett lyckligt inlägg i huvudet om det surrealistiska i att jag, Helga, springer. Springer!? Grannarna på Sommarön ruskar på huvudet och suckar och säger å vad duktig du är. Åja, svarar jag generat, det är bara tredje/fjärde/femte/sjätte/sjunde rundan än.

För man gör ett statement när man springer, det ser jag tydligt i de blickar som följer mig. Man Motionerar. Är Duktig. Sköter Sin Kropp. Gör Det Man Ska. Amen.

Och inombords har jag fnissat, för de skulle bara veta. Långskrangliga Helga med sned rygg och stora fötter och knän som slog ihop. Som sprang som en älg eller ko eller noshörning. Som hade tvåa i idrott, alltid. Som hatade alla former av fysisk rörelse.

Fnisset och glädjen har fastnat i halsen något. I min onda svullna hals som just nu avhåller mig från att springa. Jag orkar inte ens gå mina vardagssteg.

Men det är inte bara halsen, utan också vetskapen att jag måste se mig i spegeln ordentligt och inte gömma mig bakom det faktum att jag minsann är så duktig och motionerar i grader jag aldrig kunnat föreställa mig. För det har jag faktiskt gjort i många år nu. Det är inte motionen som är problemet.

Det är maten, och det vet både jag och mina läsare vid det här laget. Sedan början av sommaren har jag befunnit mig på ett sluttande plan som nu under semestern har kantrat rejält. De senaste veckorna har jag helt och hållet återgått till mina gamla matvanor, det är bara att erkänna.

Och naturligtvis märks detta på vågen. Något lite på kläderna också, men inte så mycket (konstigt nog).

Nu återstår en veckas semester under vilken jag ska försöka hejda och begränsa frosseriet något (hotellbuffeer är faktiskt inget bra, note to self). Sedan blir det jobb och vardag igen, och alldeles snart har jag ett coachsamtal på Itrim inbokat.

Jo. Det är så sant som det är sagt. Det svåra är inte att gå ner i vikt (även om jag aldrig lyckats så här bra tidigare), utan att behålla den. Det var visst därför jag tecknade Itrim-medlemskap för två år?