Självkänsla, självförakt.. och övervikt

Maja tar upp en intressant fråga i en kommentar nedan. Att övervikt har med självkänsla att göra, att man kanske tillåter sig att fortsätta vara överviktig och oattraktiv för att man inte tycker att man är värd bättre. (Jag hårddrar det lite nu.)

Så tror jag absolut att det kan vara i många fall. Jag vet att min egen pappa har uttryckt att hans övervikt liksom hans oförmåga (ovilja?) att klä sig någorlunda helt och rent, för att inte tala om hans överjävligt stökiga lägenhet, kanske uttrycker ett självförakt. Han är medveten om det, men klarar inte att ta tag i det. Fast det är inte bara bristande självkänsla som ligger bakom, det är ett stort mått av bekvämlighet och lättja också.

Vidare tror jag visst att lite lagom fåfänga är sunt. Det uttrycker en artighet mot omgivningen. Jag bryr mig om vad ni tycker och visar respekt, därför ser jag till att lukta gott och att inte ha t-shirt på frackmiddagen.

Genuint ointresse för utseende och kläder tror jag det är ganska få som hyser. Inte ens ovan nämnda pappa är helt ointresserad, det vet jag som regelbundet släpar ut honom på shoppingrundor. Han har mycket bestämd smak ifråga om färger och kvaliteter, och uppskattar att känna sig snygg och prydlig. Vem gör inte det? Nej, ointresset är nog snarare ett sätt att maskera att det inte är roligt att se sig i spegeln.

Fast ganska ofta svänger det över åt andra hållet, fåfänga eller ej. Nästan alla kvinnor jag känner, särskilt de som är äldre än jag, är missnöjda med sitt utseende i allmänhet och sin kroppsform i synnerhet. Vare sig de har fog för det eller inte, inte sällan är mycket vackra och prydliga kvinnor oerhört missnöjda med sin uppenbarelse. Det om något är självförakt.

Jag själv då? Hur har det varit för mig?

Som jag redan skrivit flera gånger var det inte i första hand utseendet som störde mig med övervikten, utan identiteten. Det har jag fattat först nu när kilona är borta. Att se mig i spegeln ingav starkt obehag, men inte så mycket för att det jag såg var fult, utan upplevelsen av att det inte var jag. Jag tror att det var så i alla fall, och att detta inte är en efterhandskonstruktion.

Jag tror inte att min övervikt var så mycket ett uttryck för dålig självkänsla, att inte-vara-värd-bättre. Jag tror att jag mest hamnade i det. Jag överskattade vikten av ombytt motion, underskattade vardagsmotionen och kaloriintaget. Bekvämlighet samt en gourmet- (och gourmand-) kock till man gjorde sitt till.

Men visst har tanken slagit mig att jag genom att bli överviktig också gjorde mig oattraktiv för andra män än O, och därmed trygg och säker. För han har, märkligt nog, alltid uppskattat min kropp hur tjock jag än var. Jag trodde honom, och tror honom fortfarande. Han är inte direkt missnöjd nu heller, men ger mig lite gliringar ibland om försvunna kurvor och avsaknad av rumpa, och att man sticker sig på mina höftben (klart överdrivet!).

Tänker jag efter inser jag att det var bekvämt att vara tjock, att slippa uppmärksamhet. Jag har aldrig varit den söta eller snygga typen, aldrig känt att mitt utseende är min främsta tillgång. En kort tid på Chalmers, något år eller två, hade jag drygt göra att hålla ordning på de uppvaktande kavaljererna. Så var det sannerligen inte i tonåren, och den vilda tiden tog abrupt slut i och med att jag träffade O.

Visst var det roligt att vara omsvärmad. Antar jag. Man vill väl inte vara oattraktiv heller. Men återigen, när jag tänker efter, inser jag att det inte heller var jag. Jag är inte, vill inte vara, har aldrig varit eller velat vara, primärt vacker, ett objekt. Jag vill vara någon man pratar med, någon man lyssnar på, någon man respekterar för att hon har en åsikt och kan uttrycka den.

Huvva vad det låter rabiat feministiskt, att skaffa sig en övervikt för att inte bli sedd som ett objekt? Riktigt så var det nog inte heller. Men det finns där.

Fast allra mest tror jag som sagt att det handlade om bekvämlighet. Mat är gott. God mat är ännu godare. Motion är jobbigt, man blir så andfådd och svettig och känner sig så ful och klumpig. Skönare att gå hem och äta lite mer. Onda cirklar som lätt blir ännu ondare.

På samma sätt som goda cirklar blir godare, tack och lov!