Satsad!

Nu har jag testat SATS. Vi är hos svärmor utanför Göteborg, och precis tvärs över torget ligger ett SATS. Jag vet inte om jag har nämnt det tidigare, men min viktminskning har utlöst träningshysteri hos min man. Han äter lite bättre än han brukar men framför allt tränar han som en dåre. Resultat: minus tio kilo och en mycket stilig siluett. Och han går alltså på SATS.

I söndags knallade vi dit för att fråga vad det skulle kosta för mig att träna en eller två gånger. Och si, eftersom det var mors dag (och vi hade huliganerna med oss?) kunde SATS tänka sig att bjuda mig på en veckas träning, alldeles gratis.

Igår var jag på stan och inhandlade en slimmande underklänning att ha under bröllopsklänningen på lördag. Jag köpte också en ny träningsoutfit, som syns på bilden. På extrapris. Vet inte om min höga ansiktsfärg framgår ordentligt, den var närmast lila direkt efter spinningpasset, mitt livs andra.

The verdict? Jodå, SATS kommer att funka. Spinning kanske inte blir favoritgrenen, lite för lite som distraherar från hur jävla jobbigt det är. Å andra sidan får jag väl ge det fler chanser innan jag dissar det.

Fredag: styrketräning i gymmet!

Människovärde och lätta fötter

I lördags var jag på fyrtioårsfest i min lilla svarta från InWear. Med en piffig kofta (nej, inte den ljusblå utan en annan) över axlarna, ity festen var i en bygdegård där det drog kallt.

Jag vet inte när jag kände mig så snygg senast, det måste vara tjugo år sedan. Och kommentarerna jag fick var översvallande. (Då ska man veta att åtminstone en av de kommenterande inte är lagd för överord precis.)

Glad blev jag förstås, men faktiskt också lite betänksam. Det är lite kusligt ändå vad utseendet betyder. Både för mig och för andra. Själv ville jag inte ha någon 40-årsfest, och det är först nu i efterhand som jag vågar erkänna för mig själv att övervikten hade mycket med saken att göra. Födelsedagsbarnet talade länge och väl om sin åldersnoja och 40-årskris. Själv känner jag inte av varken det ena eller det andra. Mer än en gång har jag betänkt det faktum att min viktminskning är vältajmad. Är det någon gång i livet man ska slanka till sig och plötsligt känna sig snygg, är det vid fyllda fyrtio, med två små barn som aldrig sover.

Men inuti är jag ju samma människa och det är ju det som ska spela roll. Sägs det.

Nåja, inte låter jag grubblerier som dessa förstöra min glädje, det ska ni inte tro. Jag bara filosoferar lite.

Nästa reflektion jag gjorde var att det var tusan vad lätt det var att dansa nu för tiden. Kan nitton försvunna kilon och all time high på kondisen ha något med saken att göra?

Förlåt! Inget bildbevis, det glömde jag helt skändligt bort! Bättring utlovas!

Ridå

Det stundar fester. Fyrtioårsfest på lördag, bröllop nästa lördag. Nu ikväll provade jag klänningar och olika kombinationer av underkläder. Konstaterar följande:

1 Den oranga klänning jag köpte för sex veckor sedan till bröllopet sitter finfint. Men jag måste skaffa en body eller liknande, annars syns varenda söm i trosor och strumpbyxor.

2 Den röda linneklänning jag köpte för ännu lite längre sedan och tänkt ha på födelsedagsfesten ÄR FÖR STOR. Storlek 40 (OK, en tysk dylik) och den fladdrar över bysten. Ajajaj. Går väl att sy in, men det realiseras inte till på lördag. Förresten är den jäkligt urringad också, nästan lite solklänning över den.

3 Sån tur att jag har ett svart fodral på lager, bara sådär. Man kan väl ha svart på en födelsedagsfest?

4 Klänningen från Kriss som jag tänkt ha på brunchen dagen efter bröllopet sitter också bra. Kan förstås ha den på 40-årsdagen. Fast det är ju kul att ha olika.

5 Jag är en kläd- och modegalning. Det har jag misstänkt länge, men det var svårt att låta galenskapen blomma ut när det krävdes storlek 44-46, ibland 48. Nu finns det inga hämskor längre.

Yiha!

Promenadmöten?

Undrar om jag kan införa det i mina projekt. Då tror väl folk inte att man är klok förstås.

Din siluett är verkligen helt förändrad, säger min frisör som stått i dörren och betraktat mig när jag kommer hastande över gatan. Du har blivit så LÅNG plötsligt!

Tihi.

Tripp, trapp

Jag har blivit helt beroende av min stegräknare. Den är helt oumbärlig för att uppskatta hur mycket jag rör mig i vardagen, och eftersom min dos av ombytt motion är relativt låg (två pass i veckan) inbillar jag mig att vardagsmotionen är en avgörande faktor för om jag kommer att kunna hålla vikten eller ej.

De två senaste dagarna var bottennapp. I onsdags (piffiga-lilla-koftan-dagen) flög jag till Lund över dagen. Taxin hämtade mig vid brevlådan, taxi från Sturup dit vi skulle. Sedan blev det faktiskt en liten promenad på lunchen till en restaurang några kvarter bort. Ingen personalmatsal i samma hus, tack och lov! Taxi, flyg, taxi. Jag var hemma vid sjutiden, middag, natta barn, kollapsa själv. Räknaren stannade på 5000 steg. Långt från mitt mål på 9000 men ändå rätt acceptabelt med tanke på förutsättningarna.

Det kommer att bli en del sådana resor i fortsättningen, frågan är vad jag kan göra för att öka antalet steg. Traska runt på flygplatserna, förstås. Det gjorde jag inte alls. Fler tips mottages tacksamt!

(Och nej, tåg är inte aktuellt för att ta sig från Stockholm till Lund. Tar alldeles för lång tid och kostar minst lika mycket som flyg. Tyvärr!)

Igår var jag tillbaka på kontoret, men kom ändå inte upp i mer än dryga 7000 steg. Ser det som en nyttig erfarenhet som tydligt visar att många var för sig obetydliga faktorer samverkar till ett större resultat. Dagen förlöpte så här: Buss till jobbet, och trapporna upp, så långt allt väl. Kundmöte på förmiddagen, lunch med kunden. Där rök min lunchpromenad, som förvisso inte varar i mer än tio minuter. Hissen upp i sällskap med kunden. Blev hämtad vid jobbet av make och glassätande pojkar som varit på utflykt hela dagen. Kämpade tappert under kvällen med att traska runt lekplatsen, gå en extra runda till soptunnan, springa upp och ner för trapporna, men kom alltså inte ens upp i 8000 steg. Där ser man vad mina blygsamma vardagspromenader ändå gör.

Jag lägger dessa två resultat till handlingarna under fliken learning experience.

Ny bloggstrategi

Att fota dagens utfitt på dass, alltså. Närå, det ska väl inte bli en vana. Men kul är det!

Idag fick jag hålla min första presentation på jobbet. Då måste man ju känna sig snygg, eller hur. Så på lunchen igår blev det en kort shoppingrunda (igen) och jag kom tillbaka med denna top och piffiga lilla volangkofta från Esprit. Färgen (jag är färggalning) är blekblå med dragning åt grått. Mitt långa kinesiska pärlhalsband passade perfekt till.

Håll till godo, gööörls! Och kalla mig gärna Ebba! (Eller vad heter modebloggarna nu för tiden, har ingen aning).

Över till seriösare saker. Igår var jag och tränade, och kände för första gången på länge riktigt stort motstånd. Jag satt på bussen och dividerade med mig själv. Var trött intill gråtfärdighet efter jobbet, ville bara hem och hinna träffa barnen och lägga mig tidigt inför tjänsteresan som jag varit på idag. Men hur det nu var bestämde jag mig för att sluta tänka, sluta diskutera och dividera och bara göra det. En strategi som jag vet funkar. Och såklart var det jätteskönt. Dessutom var det dags för varannan-veckas-vägning. Förra veckans vägning var ju en extra eftersom det var coachsamtal. Vikten är stabil, samma som förra veckan och mitt i godkänt-spannet. Perfekt!

Torsdagens outfit

På begäran: fler efter-bilder (Blogger tycks ha hittat dem igen!). Tagna på dass! Jo, för så väl känner jag inte mina nya kollegor att jag outar min blogg för dem. Jag har faktiskt inte nämnt viktminskningen för någon på jobbet heller. Förresten är det ganska bra ljus på muggen, ännu en anledning.

Jag har inte mustasch, förresten. Det kan man tro när man ser den första bilden. Jag vet inte varför det blev så.

Förutom den nu dementerade mustaschen bär jag en kostym (Only, Traderafynd, hela 200 kr, dyrt för att vara Tradera men ändå ett fynd) och en topp från Stockh-lm, numera alldeles för stor. Men jag har svårt att skiljas från den eftersom jag älskar just den nyansen av hallonrött.

Idag var jag förresten på min körs vårkonsert, första gången jag satt i publiken. De har inte sett mig sedan i januari, och reaktionerna var översvallande. Kul!

Jävla Blogger

som legat nere ända sedan igår kväll och som kraschade precis när jag laddat upp två dagens outfit-bilder på mig själv. Nu går ni miste om dem, om jag inte får mer energi under helgen det vill säga. För medan Blogger låg nere tuggade den (det? Han?) i sig både bilder och inlägget jag skrev också.

Hur som helst, imorse var det premiär för morgonträning. Min tidplan sprack redan när jag kravlade ur sängen eftersom jag tryckt på snooze minst en gång för mycket. Sedan tränade jag, och träffade min viktminskningsidol PhD* i omklädningsrummet, och det var så trevligt att prata bort en stund med henne. Sålunda smög jag in en hel halvtimme försenad till den gemensamma jobbfrukosten, lite pinsamt faktiskt.

Jag måtte ha huggit i lite mer än vanligt på de senaste passen, för den här veckan har jag faktiskt haft träningsvärk för första gången sedan jag började på Itrim. Men det är alldeles lagom mycket, tillräckligt för att känna mig duktig.

En sak märktes tydligt under passet, att min sportbehå numera är alldeles för stor. De övriga kläderna också, men det gör inte så mycket. Så på vägen hem från jobbet köpte jag en ny från Abecita. Rätt storlek direkt, den satt som en smäck och tuttarna rörde sig knappt fast jag hoppade jämfota i provhytten.

Ikväll var det undantagskväll, jag gjorde rabarberpaj med äldste sonen och vi avnjöt den sedan med glass. Sedan fick jag smaka ett par av hans ostbågar också. Vi köper numera alltid en pytteliten påse till honom på fredagarna, förr köpte vi stora och gissa vilka som smällde i sig resterna?

Fredagkväll och livet känns rätt bra!

*Tycker ni att jag har varit duktig, kolla in hennes blogg och kolla vilka storverk hon har åstadkommit! 

Coachsamtal 4: fröken (fru?) Nöjd

Igår var det dags för mitt fjärde coachsamtal (tror jag, har tappat räkningen). Jag betalar för ett sådant i månaden, vilket just nu nästan känns överflödigt men också tryggt och bra.

Jag konstaterade att jag är så jäkla nöjd. Glad och lycklig över hur min kropp ser ut, för första gången på väldigt länge. Nästan för första gången någonsin, med undantag av en kort tid i min gröna ungdom. Visst ser jag att jag inte är perfekt, magen hade kunnat vara plattare, bysten fylligare och stunsigare, yadayada. Men jag har inget intresse av att vara perfekt! Och det är inget som inte bra underkläder kan åtgärda!

Essensen i min nöjdhet, som jag har tjatat om tidigare, är att jag känner igen mig själv igen. Jag kan inte beskriva hur skönt det är. Jag är jag. Jag är den jag ser i spegeln, ja. Hon där är jag.

(Och visst har jag fortfarande bad hair days eller blemmor på hakan, det är inte det.)

Vi pratade om vad som funkar, och inte. Det mesta funkar just nu tycker jag. Fast jag skulle behöva lite mer inspiration angående hur man tillagar grönsaker så att de blir goda och spännande. Grönsaksrätter som kan ätas för sig själva vill jag göra. Det var en aha-upplevelse i lördags att lägga brie på grönsaker (Brie! Som är onyttigt! Och gott! På nyttiga, tråkiga grönsaker!) för att piffa upp dem. Jag behöver göra mer sånt. Tänka utanför lådan.

Vi pratade om vikten som pendlar lite hit och dit. Nu hade den gått ner ett par hekto. Helt normalt och inget att oroa sig för, enligt min coach. Spannet mellan 76 och 78 kg känns rimligt och precis smack där är jag nu.

Till nästa träff har jag en sak att jobba på, något som jag tänkt på länge, något som jag missköter å det grövsta: SÖMN. Jag raljerar ofta om min yngste son, att han tycker att sömn är överskattat och något han helst inte vill ägna sig åt. Grejen är att jag är precis likadan själv. Ja, inte på morgnarna förstås. Men på kvällarna piggnar jag till vid tiotiden och hittar tusen saker att göra just då istället för att gå och lägga mig.

Målsättningen nu är att jag ska gå och lägga mig tidigt minst en kväll i veckan. Eventuellt ta hjälp av en halv sömntablett för att somna och sova gott. (Då blir det automatiskt tidig sänggång, jag vill inte ta sömnmedel senare än 22:00).

Efteråt var det gruppmöte. Skaran tunnas ut alltmer vilket förstås är synd och vilket blir en negativ spiral. Jag har hittills inte missat ett enda möte men jag har svårt att se att jag fortsätter att gå på varje tillfälle till hösten. Då jobbar min man, då har vi båda barnen hos dagmamma, utrymmet för den så kallade egentiden krymper ytterligare. Och så mycket ger faktiskt inte gruppträffarna.

Igår reflekterade jag över att mina gruppkompisar inte tyckts landa i samma känsla av tillfredsställelse som jag. Flera av dem uttryckte ett missnöje och en osäkerhet som jag faktiskt inte känner igen. Jo, osäkerheten kring hur mycket undantag man kan göra från mathållningen, den känner jag igen, fast inte styrkan i det. En av deltagarna hade haft världens ångest över att ha ätit gott på helgen (inga större excesser vad jag tyckte) och motionerat som en dåre, och var nästan arg över att hon ändå fortsatt att gå ner.

Återigen är jag häpen över hur lätt det här har gått. Hur lätt det var, hur nöjd jag är. Var tusan hakar är haken? Gratisluncher finns ju inte, som bekant.

Men nu ska jag strax äta min. Lunchlåda, nästan gratis.

Bra lördag

Jag har haft en jätteskön dag, inte bara för att det var min undantagsdag. Mycket gott har jag ätit, och njutit av.

(Undantagsdag får/ska man enligt Itrim ha när man nått sin målvikt. En dag i veckan får man äta godis, glass, kakor eller vad man nu uppskattar mest. Och tänka sig, idag har jag ätit alla tre!)

Det var städdag i samfälligheten där vi bor. Jag bidrog inte särskilt mycket, utan punktmarkerade mest mina söner som visade ett oroväckande starkt intresse för brasan där allt ris eldades upp. Till lunch åt vi varm korv. Jag struntade i brödet och åt två korvar samt en egenkomponerad grönsaksrätt bestående av broccoli, fänkål och vitlök brynt i olivolja. Pricken över i var några tärningar tryffelbrie som fick smälta över grönsakerna de sista minuterna. Varför har jag inte tänkt på det förut, att god ost sätter sprätt på grönsaker?

Sedan var det födelsedagskalas för ett grannbarn med ett överdådigt fikabord. Jag är inte människa att avstå sånt, då måste jag stanna hemma. Och det går ju inte för resten av livet. Så jag tog ett par kakor och en liten tårtbit, och tre koppar kaffe. Och njöt.

Och efter middagen åt vi årets första jordgubbar med god vaniljglass. Ljuvligt. Sonen fick lördagsgodis, jag en mörk chokladpralin.

Motionsmässigt har det varit en mycket bra dag, 11 000 steg. Så jag är nöjd med min lördag på alla plan. Kan jag leva så här en dag i veckan resten av livet klagar jag inte.

Hinderbana

Nu har jag snart jobbat en vecka. Jag försöker vara proaktiv och redan nu identifiera potentiella hinder på min fortsatta väg med stabil vikt. (Jisses, vilket fikonspråk, det kommer automatiskt efter några dagars jobb!)

1 Lilla kvällsbelöningen. I måndags kväll när jag var helt utsketen och det fanns påskgodis kvar gjorde jag slut på det. Lösning: inte ha godis hemma, alternativt starkare karaktär. Var beställer man en sådan? På Itrim fick jag ett bra råd: börja inte ens förhandla med dig själv. Bara bestäm dig och gå undan. Gör något annat, t ex en kopp te.

2 Ombytt motion. Kommentarerna på förra inlägget har hjälpt till att övertyga mig att jag ska ta steget och prova något nytt, nämligen Sats. Det ska bli riktigt roligt! Och faktiskt, Sats ligger jäkligt mycket bättre till än Friskis. De finns både vid jobbet och hemma, Friskis bara vid jobbet.

3 Vardagsmotionen. Både lättast och svårast. För oj vad få steg det blir på räknaren om man inte tänker sig för utan bara lallar på. Fast å andra sidan går det faktiskt att komma upp i 8-9000 steg per dag om man istället tänker till. Igår till exempel. Buss till jobbet (inte bil!). Struntade i hissen, gick tre trappor upp till kontoret. (Tre trappor är faktiskt helt totalt uthärdligt, var knappt ens andfådd. Finns INGEN anledning att ta hissen!).  Lunch på stan, därefter en kort promenad runt kvarteret. Trapporna upp, igen. Tunnelbana hem. Kort lekpaus ute med sönerna efter middagen. Extra vända till soptunnan och återvinningen.

När jag tänker tillbaka på vad som har ändrats i min livsföring sedan mitten av januari, så är det nog vardagsmotionen som är den tyngsta faktorn. Visst, det var lågkaloridieten som gjorde att kilona rasade. Och visst äter jag annorlunda nu än innan. Mer grönsaker, mindre portioner. Men den stora skillnaden är vardagsmotionen.

Antagligen har jag haft detta på känn i bakhuvudet utan att formulera det, för jag har i flera år gjort försök att öka på vardagsmotionen. Stegräknare har jag använt i perioder sedan ungefär tio år. Varför har jag inte lyckats?

Jag har varit för ambitiös. Jag har läst att det ska till 10-12 000 steg för att göra skillnad, och satt målet efter det, och sedan inte orkat. Jag har inte tänkt på att även en vända till soptunnan, ta trapporna istället för hissen, gör skillnad. De dagar räknaren har stannat på 5000 eller lägre har jag inte orkat ge mig ut på timslång promenad, för jag har trott att det var det som krävdes. Så har jag gett upp.

Itrims strategi var en annan. Mitt första mål var 8000, ganska lätt att uppnå när man är mammaledig och kan stuva ner barnet i vagn. Målet sattes baserat på vad jag trodde mig kunna uppnå, egentligen skulle jag ha haft räknaren på i en vecka och tagit ett medelvärde och baserat målet på det. Hur som helst, en mycket smartare strategi, börja med ett görbart mål, öka sedan på. Sikta inte mot stjärnorna direkt.

Jag har skrivit det förr, att en av Itrims stora fördelar är att jag börjar tänka till och analysera och begripa hur allt hänger ihop egentligen. Trevligt och nyttigt.

Träningsfunderingar

Jag har börjat jobba igen efter ett års mammaledighet. Det känns bra, förutom att jag är helt död på kvällarna. Men det är väl inget annat att vänta.

Jag är redan nu observant på och lite orolig för vad som ska hända med min träning. Itrim ligger okej till i förhållande till hem och jobb. Den buss jag tar till jobbet stannar även vid Itrim, jag kan hoppa av där och träna på vägen hem, och sedan promenera hem.

Men jag behöver komplettera med ett lunchträningsalternativ också. Jag vill träna två kanske tre gånger i veckan, och det är inte görbart att lägga alla de passen på kvällen. Då får jag aldrig se mina barn.

Nu är jag lyckligt lottad, det finns högvis med alternativ i närheten av mitt jobb. Friskis är ju en gammal bekant, billigt dessutom. Jag saknar verkligen hopp-och-skuttet och den extra kick man får av ett ledarlett pass. Sats är ett annat alternativ, betydligt dyrare men jobbet har avtal med dem. Min man går där och är nöjd. Då kan jag dessutom träna både hemma och vid jobbet, kanske kan vi träna tillsammans och lämna barnen på barnpassning?

Det enda med Sats är att jag ruttnar totalt på att allt heter något med båddi, pump, bäläns, kåår, sajkling, schejp och sånt. Vad fan betyder alla fancy schmancy namn? Vågar en tidigare motionshatare med konstant svag tvåa i idrott ens närma sig ett sådant etablissemang? (Klart jag gör, fattar jag också. Vågar alltså. Men skulle jag gilla det?)

Ja jag är lite av en friskisnörd, jag gillar det otvungna och omärkvärdiga, kom-som-du-är med dem.

Satstjejer (=Krickan) - övertyga mig!

Blandat

Idag var det dags för Itrimvägning igen. Och si, jag har gått upp något. Men jag är under 78 kg så jag har ingen större panik. Men det sporrar mig att inte trilla dit igen.

Det jag trillar dit på är kvällens belöning. Vad vill man ha när en oändligt lång dag är till ända, när diskmaskinen är fullplockad och tvättmaskinen hängd, köksbordet avtorkat och alla pojkar pussade och nattade och lästa för? Hm, en liten chokladbit kanske? Hm, lite smågodis kanske? Så lägligt eftersom påskgodiset inte tagit slut ännu.

Men nu är det slut. Och jag måste skärpa mig och göra skillnad på vardag och helg. Vardag fem kvällar, helg två.

Å andra sidan var jag med om något mycket uppmuntrande idag. Jag deltog i en videokonferens på mitt nya jobb och såg mig själv på skärmen, och kände igen det jag såg. Där är jag ju. Så som jag egentligen alltid sett ut. Den där klart rultiga rundkindade damen jag sett förr om åren, henne vill jag inte ha tillbaka.