Då var man SATS-människa då. Talar man om trollen mejlar de till en med beskedet att ens SATS-kort finns att hämta ut. Det var vad som hände i måndags. Sedan bokade jag ett pass Bodypump igår, men fegade ur, tyckte att jag hostade och snorade för mycket.
Men idag fegades det inte. 30 min sajkling (satska för spinning) och 30 min core på lunchen. Jo minsann!
Core var helt okej, det har jag ju gjort förut. Var inte helt kompis med alla övningar men det kan man knappast förvänta sig på ett första pass. Dessutom är jag lite handikappad med min stelopererade rygg. En rörelse där man låg på rygg med händerna bakom nacken och skulle röra axelpartiet i cirklar, var helt omöjlig att utföra. Inte jobbig, det gick bara inte. Jag skyller på skoliosstaget.
Spinningen då. Tja. Mja. Nja. Jag tänker på Majas kommentar från i somras, att spinning är en nära-döden-upplevelse de första tio gångerna. Satan vad tungt det är att stå upp och cykla, mina knän och lår skriker om nåd. Och jag som går och tror att jag är stark i benen. Dessutom undrar jag hur jädra högt man ska ha sadeln egentligen, i höjd med höftbenet sägs det. Jag har långa ben, jag vet. Men jag är faktiskt inte två meter utan bara 178 cm, ändå sitter jag som på en kamel och spanar ner på resten av auditoriet.
En titt på schemat säger mig att det är bäst att jag lär mig att gilla spinning, annars blir det tunnsått med bra pass. Ack ja. Lite saknar jag Friskis faktiskt.
Fast det är klart. Tröttnar jag på SATS har jag ju alltid cirkelträningen på Itrim att återgå till. (Inte!)
2 kommentarer:
Tro mig, en del av spinning är faktiskt teknik. Det blir mycket lättare på bara några gånger. Just att stå upp och cykla är en sådan sak.
Jag tror dig!
Skicka en kommentar