Plufsighet och rostade grönsaker

Alltså, det är något konstigt med mig och träning nu. Jag tränar mycket, och känner mig bara grövre och plufsigare. Förr, före viktnedgången, brukade det vara tvärtom. Efter några veckors träning brukade jag känna mig lite tajtare i kroppen, fast det sällan syntes på vågen. Jag fattar det inte riktigt.

Jag börjar alltså så sakteliga glida in i ett tillstånd där jag inte längre är nöjd med min uppenbarelse. Kanske är det bra, kanske sporrar det mig att se till att jag blir av med de här förbaskade fem, sju eller tio kilona.

Eller inte. Mest blir jag deprimerad av det hela. Det är destruktivt att inte tycka om sin kropp, jag vill inte, inte tycka om min kropp. Vill inte hamna där igen.

Nu över till något helt annat. På sista tiden har jag fått pippi på att variera ett recept jag hittade i Coops tidning, rosta grönsaker i ugn. Receptet var på broccoli och blomkål, jag har även provat rödbetor.

200 grader varmluftsugn, ställ gärna in formen när ugnen slås på.
Skär grönsakerna i bitar.
Blanda ca 2 msk olivolja med 1 tsk salt och en skivad vitlöksklyfta, häll detta över grönsakerna.
Häll på knappt 1 dl nötter eller frön. Jag har provat hackad mandel, pinjenötter och solrosfrön. Gott alltihop.
Baka i ugnen i cirka 12 minuter.

Det är lätt att laga och blir otroligt gott. För första gången någonsin, tror jag, känns det inte betungande att laga grönsaker. För övrigt så är vitlök den hemliga ingrediens som sätter sprätt på nästan alla grönsaker, det är ju helt enkelt fantastiskt gott.

Asketisk allhelgonahelg

Jag svor så det osade vid fredagens vägning. 89,4, ytterligare två hekto upp. Ja, ja, det är inom felmarginalen. Ja, ja, det kan vara tillfälligt.

Problemet är att jag inte tror att det är tillfälligt. Jag är på väg uppåt igen, och det är inte omöjligt att styrketräningen har med saken att göra. I kombination med min mathållning förstås. Som väl inte varit alldeles uppåt väggarna på sistone (undantaget den gångna helgen, mer därom senare) men inte heller helt perfekt.

Vad gör jag åt detta då? Slutar träna? Absolut inte. Om jag så går över 100 kilo tänker jag aldrig sluta träna. Never. Att känna så är förstås en seger.

Ett ännu större problem är att jag blir nedslagen och desillusionerad av viktresultatet istället för tvärtom. Å andra sidan, när det någon gång är tvärtom, brukar jag bli sporrad att fortsätta sköta mig.

Förr, när jag var rejält tjock och inte tränade på samma sätt som jag gör nu, brukade jag märka skillnad när jag kom igång med träningen. Efter någon vecka eller två kände jag mig fastare i konturerna. Så känns det inte nu. Träningen får mig att må bra, men jag känner mig snarare större (och starkare) än något annat.

Viktresultatet bidrog säkert till att jag kastade alla föresatser överbord inför helgen. Vi hade gäster både fredag och lördag, gäster som dessutom stannade över natten och åt lunch. Kort sagt blev den gångna veckan inte av karaktären 6:1 utan snarare 4:3. Vin och chips på fredag, vin, äppelkaka och smågodis på lördag, överbliven äppelkaka och det sista godiset på söndag.

Men imorse späkte jag mig med havregrynsgröt med banan till frukost. Fy fasen vad äckligt det var.

Tränat har jag förstås gjort, crosstraining med grabbarna i fredags - då jag upptäckte en ny talang jag inte visste att jag hade. Jag är kass på att hoppa över hinder och upp på stepbrädor, men jag är en jävel på att kräla under hinder. Tjejen som jag tränade i par med kom långt efter.

Igår tränade jag bodypump för första gången på väldigt länge, och mindes varför jag inte gillar det längre, eller för den delen förkoreograferade pass. Men just den ledaren förlåter mycket, hon är bra.

Och så drar det ihop sig till långhelg också. Men som titeln ger vid handen så får den gå i återhållsamhetens tecken.

Fredag!

Imorse var jag på ganska miserabelt humör. Slarvade igår kväll och satt uppe för länge, det straffar sig ju. Att man aldrig lär sig. Barnen var visserligen snälla och vaknade av sig själva, annars är det en nästan daglig utmaning att skaka liv i dem, när jag helst av allt skulle vilja dyka ner i sängen bredvid dem igen.

Strax innan vi skulle lämna huset började snön falla vilket utlöste en serie svordomar från mig och O. Som grädde på moset upptäckte jag (efter att O gått) att han fått med sig min bilnyckel, den nyckel som fungerar. Den andra nyckeln var länge missing in action, men hittades för någon månad sedan av en god granne, inbäddad i jord och gräs bredvid vår uppfart. Nyckeln alltså, inte grannen.

Men jodå, nyckeln fungerade. Med den lilla pikanta detaljen att biljäveln larmade när jag öppnade dörren, men larmet tystnade när tändningen slogs på. En liten adrenalinskjuts på morgonkulan.

Efter detta debacle och med knappa sex timmars sömn i kroppen var jag svårt frestad att ställa in lunchträningen, den som leds av de två gigantiska kroppsbyggarkillarna. Jag har känt mig lite matt vid de senaste passen, kroppen svarar inte som den brukar, det har varit trögt att komma igång efter förkylningarna.

Men jag bet ihop och gick dit, och det blev precis som det brukar. Skitbra. Det var jobbigt, och jag kämpade, men inte mer än att jag med viss glädje noterade att några av tjugonånting killarna minsann inte orkade hålla femkilosvikter över huvudet på raka armar medan de gjorde utfall. Vilket en viss fyrtiotreårig tant gör. Fast hon, tanten, känner sig ju som ungefär tjugosju. Eller kanske trettiotvå.

Och så är det fredag. Och så skiner solen, inte en snöflinga i sikte. Och imorse vägde jag 89,0 alltså två hekto mindre än igår.

Det är gott att leva.

Det är då man nästan ger upp

Vägde mig imorse, vikten är exakt samma som förra veckan d v s 89,2. Jag hoppar inte högt över detta direkt, även om jag fick insikten att det kan ha att göra med att jag börjat träna igen. Den plötsliga nedgången sammanföll med sjukdom och stillasittande utan särskilt ökat kaloriintag. Nu styrketränar jag och äter visserligen hyfsat men förmodligen mer. Jag blir verkligen hungrig av tränandet.

En destruktiv tanke slog mig efter vägningen. Om jag nu fortsätter att kämpa med min 6:1 diet (äta bra i sex dagar, äta vad jag vill den sjunde) så kanske jag i bästa fall går ner ett par kilo till jul. I bästa fall alltså.

Vad händer sedan? Jo, över jul ska vi åka på en fantastisk resa för att fira svärmors sjuttioårsdag. Ända till Sydafrika minsann, ett land som har mycket att erbjuda i matväg. Detta är empiriskt utforskat av mig och min man, vi var där på semester 2005 och både åt och drack av landets håvor.

Vad brukar hända under några veckors julledighet? Vikten kryper uppåt. Att jag utan vidare lägger på mig de kilon jag tidigare mödosamt gått ner verkar mer än sannolikt. Maten är god, vinet är gott, möjligheterna till motion torde inte vara stora. Sydafrika är dessutom inte ett land där man obehindrat är ute och promenerar långa sträckor, tror jag mig veta.

Suck. Det är då man känner för att lägga ner hela skiten.

Jag var förresten och handlade på lunchen, mandelmjöl och fetaost till kvällens middag. Bakom mig i kassakön stod en kvinna som jag obestämt kände igen. Efter en stund kom jag på det: jag brukar se henne på Sats crosstrainingpass. Hon är stark och vältränad och ganska tjock.

Givetvis sneglade jag på det hon köpte: en stor chokladkaka, två byttor Ben & Jerry's-glass, sockerfritt tuggummi och ytterligare någon godisbit, minns nu inte vad. Kanske storhandlade hon till familjen, vad vet jag. Kanske tänker hon inte alls äta upp det där själv. Eller så kanske hon gör det, och det är därför hon trots sitt idoga tränande är överviktig.

Vad är det med detta då? Vet inte. Kanske att jag också skulle ha lust att svulla choklad och lyxig amerikansk glass. Kanske att jag inte är så säker på att jag tycker att en smal kropp (som jag ändå inte har) är värt detta evinnerliga ältande och tjafsande om mat och onyttigheter.

Samtidigt har jag en stark känsla av att jag är relativt onojig vad gäller ätande. Både sociala kontakter och det jag läser på nätet ger intrycket av att den stora majoriteten av kvinnor har ett spänt förhållande till mat. Det tycker jag inte att jag har. Jag äter mat för att det är gott, inte för att trösta mig eller kanalisera andra känslor. Jag har sällan eller aldrig dåligt samvete när jag har ätit något onyttigt, och att kompensera med extra motionspass eller otrevligare, framkallade kräkningar, det skulle inte falla mig in.

Det finns de som "kan äta vad som helst utan att gå upp i vikt". Eller snarare, kan äta vad som helst som de har lust att äta. Jag har lust att äta det mesta, nästan när som helst. Stenåldersgener brukar jag kalla det.

Ja, ja.

Fast nä, jag tänker inte ge upp. Inte helt. Inte ännu. Jag kämpar på. Och förresten så var ju frukten och grönsakerna vansinnigt goda i Sydafrika.

Försiktigt vego

Alla framsteg ska uppmärksammas i den här bloggen, särskilt de som gäller mathållning. Idag på lunchen (helvegetarisk och dessutom rå!) kom jag att tänka på att jag blivit avsevärt mycket bättre på att äta grönsaker.

Bara en sådan sak som lunchen. Jag äter oftast matlåda, men för att pigga upp vardagen brukar jag gå ut och äta en eller två dagar i veckan. Då har jag två stamställen - dit jag, inte helt klimatsmart, kör bil - som båda serverar utmärkt vegetarisk mat. Det ena är en salladsbar i ett vanligt köpcentrum, men en lite vassare salladsbar. Ingredienserna vägs upp och blandas när man beställer, och de förbestämda kombinationerna är sällsynt läckra. Inte en gång har det föresvävat mig att köpa en macka istället. Men kaffe köper jag nästan alltid, och någon enstaka gång en färskpressad juice eller smoothie.

Mitt andra favvoställe är riktigt hardcore, de serverar nämligen inte bara vegetariskt utan även raw food. Idag dristade jag mig att prova det senare, och det var förstås fantastiskt gott. Rätten innehöll inte mindre än sju olika delrätter - röror, sallader, såser, "bröd". Grönkålschips måste jag nog prova att göra hemma, jag gillar verkligen grönkål.

Jag är också lite stolt över mina vegoframsteg hemma. Häromkvällen serverades köttfärsbiffar och klyftpotatis, vilket maken stod för. Jag improviserade ihop en rätt bestående av sparris, zucchini och citronklyftor mjukstekta i olivolja. Idén att slänga ner citronen (ekologisk sådan) med skal och allt blev särskilt lyckad.

Mindre lyckat men fullt ätbart blev gårdagens försök att göra blomkålsbiffar, eller om det var plättar jag hade tänkt mig. Det blev ingetdera, bara kladd. Finfördelad rå blomkål, ett ägg och några skedar keso stektes i stekpanna. Kletigt, som sagt, men ätbart. Kunde passera som substitut för potatismos till den ugnsbakade falukorven.

Inte nog med detta, förra veckan då O var bortrest och jag stod för maten och mamma var på besök, letade jag på ett recept i vår enda vegetariska kokbok Köttfri måndag. Pasta med broccoli, hasselnötter och cambozola. Mycket gott tyckte alla närvarande i åldrar från fyra till snart sjuttio år. (Bortreste O hade inte hållit med, han gillar varken broccoli eller mögelost, stackarn.)

Köttfri måndag var förresten min julklapp till O. Hittills är jag besviken. Han använder den inte mycket, men det är inte utan att jag förstår honom. Den har tjusig layout men ganska konstiga recept. De verkar krångliga och svårlästa, inte alls lockade och tilltalande för vegonoviser som vi. (Å andra sidan konstaterar jag efter en kort googlesejour att vana vegetarianer och veganer inte gillar den heller. Nåja. Jag tycker att idén är sympatisk, att försöka övertyga folk att välja bort kött åtminstone en dag i veckan. Ingen kan göra allt, men alla kan göra något.)

Imorgon är det jag som hämtar och förbereder middagen. Jag tänkte go wild and crazy med att prova ett recept från senaste Coop-tidningen, ostbollar i tomatsås. Bollarna består av bland annat fetaost och mandelmjöl, låter spännande. Att det blir pasta till bollarna, det får man ta. Kanske ska jag äta sallad till lunch då?

Bakslag och garderobsrensning

Jaha, bara för att jag yvdes något i förra inlägget så har vikten tickat uppåt igen, idag 89,2. För det kan väl inte ha med onsdagens pastasvullande att göra? Jag var fruktansvärt hungrig vid middagen och kunde inte motstå en andra portion av min älsklingsrätt pasta med köttfärssås. Det hjälpte inte att äta broccoli bredvid.

Pappa som är diabetiker och på egen hand lyckats gå ner +20 kg genom att följa dietistens råd, brukar prata om att han har ett hål i själen efter potatis. Jag har ett dito efter pasta. Undantaget en färskpotatis eller två till midsommarsillen skulle jag kunna leva resten av livet utan potatis. Men inte utan pasta! Det är helt enkelt fruktansvärt gott. Fast efteråt var jag övermätt och lite dyster.

Igår tog jag mig i kragen och flyttade ner sommarkläderna till källaren och höst-och-vinterkläderna upp ur densamma. Samtidigt passade jag på att göra en liten utrensning och sortering. En hel del plagg åker nu till Myrorna eller Läkarmissionen. Där fanns några rena felköp, men också plagg som jag gett upp hoppet om att någonsin komma i igen. Lågt skurna jeans i storlek 38 eller 40 till exempel, sånt som knappt satt snyggt eller var bekvämt ens när jag var som smalast sommaren 2011. Det känns knappt ens som en kapitulation. Eller är det resignation? Jag vet inte, men jag skiter i vilket.

Men jag har minsann sparat en liten hög också. Där ligger Bondelid-tunikan i storlek M, som går på men stramar runt överarmarna. Den fyndade jag på Tradera, vilken triumf! Alldeles särskilt som jag strax före viktnedgången hade provat största storleken i affären (minns inte om det var L eller XL) och sorgset konstaterat att den var för trång. Går jag ner mina 5-7 kilon kommer den att sitta fint. Plus lite andra plagg som går på med ett nödrop men inte mer.

Men jag har gjort några garderobsfynd också. Efter viktnedgången gjorde jag mig av med nästan alla gamla plagg. Några jeans i stl 44 blev liggande, sådana som egentligen var för små när jag var som tjockast. De är nu lite för stora, men ganska bekväma att lufsa runt i hemma. Och så hittade jag en vacker blank kjol från In Wear, mönstrad i svart, vitt och buteljgrönt. Vad jag älskade den. Nu hänger den på höfterna och blir lite längre än vad det var tänkt, men det gör ju inget.

Ikväll blir det födelsedagsmiddag för pappa. Den ska jag äta av, men jag ska inte dricka vin och jag ska inte äta av barnens chips.

Ja, det händer något!

Träningen har det alltså varit si och så med de senaste veckorna, på grund av sjukdom och resa. Men i förra veckan kom jag igång igen, trots internt motstånd kom jag alltså iväg på både 30-20-10 och crosstraining. Det fick räcka.

Vardagsmotionen blev förstås också lidande så länge jag var ordentligt sjuk. Men när jag har varit på jobbet har jag promenerat som vanligt. Lunchpromenaden kan jag numera inte tänka mig att vara utan. Emellertid har jag intagit en något mer förlåtande inställning till mina tillkortakommanden. Vissa dagar (då jag varken hämtar eller lämnar och då vädret är urjävligt) stannar räknaren på 7000 eller 8000. Och då får det vara så. Tidigare fick det också vara så, men inte utan ruelse. Nu struntar jag i att plåga mig själv. Good enough.

Märkligt nog har vikten minskat under dessa veckor. För fyra veckor sedan vägde jag alltså 90,2. Därefter noteringar på 89,6 och 89,2. I fredags morse vägde jag 88,6.

Vad det beror på behöver man inte vara någon Einstein för att räkna ut. Jag har ätit mindre. Framför allt har jag lyckats ganska bra med regeln att utesluta snabba kolhydrater till antingen lunch eller middag. Jag har minskat något på portionerna, och så har jag hållit hårt på att lördag är veckans enda godisdag.

(Något lite har jag fuskat, ska jag erkänna. Efter ett långt och trist möte på fredagseftermiddagen föll jag till föga och åt den av arbetsgivaren erbjudna kanelbullen, enär det var kanelbullens dag. Och igår smakade jag en av grannens hembakta dito, fast det var söndag. Hennes bullar är de ljuvligaste man kan tänka sig, de serveras rykande färska och smörknapriga från ugnen som belöning för att man räfsat löv eller gjort sig nyttig på annat sätt vid den gemensamma städdagen. Alla barn är garanterade minst två, helst tre, annars känner hon sig misslyckad. Min yngste son (fyra år) väckte berättigad beundran när han lyckades sätta i sig fem bullar.)

Nu har jag just ätit en liten kaka med Lapsangsmak, till dito te, även det är fusk. Men sedan är det färdigfuskat! Viktnedgången sporrar mig att fortsätta. Synd att det inte är tvärtom man fungerar.

Igång igen

Idag har jag tränat igen, 30-20-10. Första träningen på nästan tre veckor. Tröskeln har blivit högre och högre, det tog verkligen emot att åka dit idag. Det var länge sedan det kändes så.

Men givetvis kändes det jättebra efteråt. Torsdag morgon blir det crosstraining, hoppas jag. Om inget oförutsett sker.

Och så snart Sats får ordning på sin hemsida så ska jag aktivera deras nya tjänst träningsplan.