Jag funderar just nu på numerära storheter.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.
3 kommentarer:
Jättesnygg klännning!
Din vikt har jag dremot inga kommentarer om, men jag tycker du ser fin ut.
Visst är det häftigt att vara stark!
De där två kilona blir du av med om du kan ta upp vardagsmotionen igen. När har du utsikter till det?
Helt ovidkommande så var det intressant att läsa om Drottning Louise. Hon verkar ha varit en inte otrevlig prick.
Fick lite dåligt samvete över att dissa Louise, något orättvist faktiskt. Det är snarare en åldrig Karen Blixen jag har i tankarna, vad gäller avmagring alltså.
Resonemanget om vardagsmotion är värt ett eget inlägg, det kommer!
Skicka en kommentar