Jag måste bara prisa gymkedjan Sats. Ett stående skämt hemma hos oss är att personalen i receptionen måste gå på uppåttjack eftersom de alltid är så trevliga. De gånger man lämnar lokalen utan att receptionisten glatt ropar hejdå är lätt räknade.
I lördags hände en sak som imponerade på mig. O och jag hade bokat in oss på en boxningsklass och tänkt lämna barnen i lekrummet. När vi anlände - i god tid - var lekrummet fullt och det stod inte mindre än sju barn före oss på väntelistan. Beräknat nästa insläpp var tio minuter efter att vårt pass skulle börja.
Ledaren stod i receptionen och jag frågade därför honom om det var kö till passet, vi skulle ju då kunna avstå våra platser eftersom vi troligen inte skulle hinna få in barnen i tid. Nejnej, svarade han. Jag ska snacka med barnvakterna och se om vi inte kan fixa in era barn. I värsta fall får ni komma ett par minuter sent till passet.
Det var precis vad som hände. I sista minuten öppnades dörrarna och alla ungar fick välla in. Och de vänliga tjejerna på Minisats var lika lugna och vänliga som alltid när de hälsade barnen välkomna, trots en något uppskruvad stämning. Imponerande, som sagt.
Jag blir lite nyfiken på hur Sats är som arbetsgivare. De har uppenbarligen lyckats förmedla vikten av kundnöjdhet till sina anställda. Man vill ju gärna tro att detta automatiskt innebär att de anställda trivs.
2 kommentarer:
De har vunnit pris som bästa arbetsgivare i olika kategorier flera år vet jag. Det märks liksom på personalen att de trivs.
Aha, intressant! Ja, man tror ju onekligen att denna positiva stämning inte kan vara påklistrad utan måste bottna i trivsel och lojalitet med arbetsgivaren.
Skicka en kommentar