Fegade ur

Imorgon hade vi tänkt träna ihop, O och jag. Transformer, som beskrivs såhär:

En real kick ass workout som äger rum ute i gymmet på och kring den multifunktionella ”buren”. 

Klassen är speciellt framtagen för dig som tränar i gymmet, uppskattar träning i mindre grupper/lag men inte riktigt hittat din plats i gruppträningssalen. 

Transformer kommer inte bara förändra din kropp, den kommer också ge dig en helt ny syn på hur rolig hård och effektiv träning kan vara. Klassen erbjuds i ett effektivt 30 minuters format och en tuffare 45 minuters klass. Bägge varianter avslutas alltid med sk HIIT som står för High Intensity Interval Training. 

Are you ready to Transform?

Är vi det? Njä.

O hostar och kan inte träna. Och jag fegar. Istället köar jag till yogalates och bodypump, som jag provat förut.

Känner mig lite feg, jag borde kliva utanför min bekvämlighetszon, men tänker också att den bästa träningen är den som blir av.

Rätta till och päronform

Vägde mig imorse, vilket jag påpassligt glömt de senaste fredagarna. 86,4, vilket är minst ett kilo för mycket för hemmavågen.

Tänkte ett surt vafan, men tänkte sedan nästan genast på att det är skillnad nu. Förr om åren hade jag inte vägt mig alls när jag misstänkte en uppgång. Och när jag väl gjorde det hade reaktionen blivit en olycklig suck, möjligen ett halvhjärtat försök att sköta mig någon dag eller två. Troligen hade detta försök bestått i ett extra träningspass, och det var väl inte fel.

Nu tänker jag istället att det var ju inte konstigt. För vad gjorde jag istället för att göra som Itrimtjejen sa? Jo, jag slappnade av. Drack några extra glas vin när jag var ute med syrran i helgen. Bakade morotskaka och satte i mig det mesta själv. Den här veckan har dessutom varit dålig ur vardagsmotionssynpunkt, väder och vabb.

Vidare tänker jag att det var ju bra att jag fick se detta. Det återstår ännu några veckor till jul, veckor då jag kan rätta till och staga upp.

Hysteriskt? Nja. Inte så, tycker jag faktiskt. Jag vill fortfarande gå ner några kilon, jag vill inte bryta den positiva trend som har rått under hösten.

Annars är jag rent ohemult nöjd just nu. Träningen flyter på, jag känner mig stark. I förrgår tränade jag yogalates, inget favoritpass men antagligen väldigt nyttigt för en sådan som jag. (Fast jag förstår verkligen inte poängen med att göra tusen hundar efter varann, fan vad ont i handlederna man får.) När vi gjorde höftlyft kastade jag en blick i spegeln och konstaterade att min mage är (relativt) platt nu. Plattare än på länge. Men låren är stora. Päronform, för mycket östrogen? Undvik att dricka ur plastflaskor och att mikra plastburkar?

Nja. Jag tror mer på arvet efter farmor. Hon var ganska lik mig i kroppen.

Det tog några år. Typ trettio.

Igår när jag kom hem beskrev jag morgonens crosstrainingpass för O. Det var jättekul, avslutade jag, och häpnade sedan över vad jag nyss sagt.

Gå upp klockan sex, kasta i sig en tallrik yoghurt, lyfta vikter och göra armhävningar tills benen darrar och hjärtat bankar. Jättekul?

Ja, faktiskt. Helt otroligt men alldeles sant.

Tänk om snubbliga skrangliga Helga, tolv år, som var rädd för plinten och hatade idrott i allmänhet och redskapsgymnastik i synnerhet, hade vetat detta? Det önskar jag faktiskt, för då hade hon kanske varit mindre rädd och känt sig mindre kass.

(Fast jag är fortfarande lite rädd för stepbrädor. I alla fall om de står uppe på ett podium och man ska hoppa jämfota upp på dem. Det måste vara den gamla plintskräcken som spökar.)

Endokrinolog?

Nu måste jag bara lufta min irritation. Jag länkar inte, men det är förstås Olga jag har varit inne och läst hos, tränaren som jag älskar att hata. Hennes senaste text om hur obalanser i hormonsystemet ligger bakom skönhetsfel som love handles, ryggfett, gäddhäng, äppel- och päronform, får mig att se rött.

För det första blir jag arg på själva inställningen. Med ett undantag tycker jag att alla bilder hon har valt visar fullkomligt normala kvinnokroppar. Att påstå att dessa kvinnor har "problemområden" bidrar ytterligare till det sorgliga faktum att en majoritet av alla kvinnor - många av dem normalviktiga - är missnöjda med sitt utseende.

För det andra ställer jag mig frågande till om det alls finns vetenskaplig grund för påståenden som att gäddhäng beror på sjunkande testosteronnivåer, eller - medelst ett logiskt jätteskutt - hävda att sväljandet av fluortandkräm leder till problem med sköldkörtelhormon vilket i sin tur kan orsaka fläskig rygg.

Jag är inte medicinskt utbildad men så mycket vet jag (inte minst efter flera års tröskande av fertilitetsbehandlingar) att endokrinologi är komplicerat. En vild gissning från min sida är att kroppsform och benägenhet att lagra fett på olika ställen på kroppen har mer med gener än med hormonnivåer att göra.

Har jag någon medicinskt kunnig läsare som kan bidra till upplysningen?

Tihi! Och en nackdel

Gårdagen bjöd på flera insikter.

Den första var att det faktiskt finns en rejäl nackdel med morgonträning. Om man som jag är så monumentalt morgontrött att man vant sig vid att aldrig riktigt känna efter hur man mår om morgnarna, utan bara slå på autopiloten, då kan det hända att man trots att man tyckt att man mår ungefär som vanligt, mitt i ett pass tvingas konstatera att riktigt så här ska det nog inte kännas. Svetten ska ju vara varm och inte kall, och är jag inte lite väl yr?

Idag är jag officiellt sjuk och gör inte ett smack mer än läser, ser på TV och bloggar. Samt äter glass. Don't mention the hjärtmuskelinflammation.

Men jag har varit på Itrim för samtal också, nu återstår det två innan vi är färdiga med varann. Och trenden har ännu en gång vänt. Vikten hade minskat med hela 1,3 kg sedan förra månaden (fast då hade jag ätit middag innan, vilket jag inte gjorde igår) men mer anmärkningsvärt för att inte säga osannolikt var midjemåttet. Hela sju centimeter mindre igår än i slutet av augusti.

Fortsätt som du gör, sa Itrimtjejen, och det tänker jag banne mig göra. Att utesluta snabba kolhydrater till ett mål per dag, eller åtminstone försöka, är klart överkomligt. Att träna är bara roligt (när jag är frisk, förstås) och trots mitt gnäll har jag till min egen förvåning faktiskt klarat 10 000 steg per dag de senaste tre veckorna. Och skulle det bli 8 000 eller 9 000 nu under vintermånaderna så är det faktiskt helt godkänt det också.

Nu åter till sängen.

Upptäckt

För en tid sedan konstaterade jag att min midja nog sitter jävligt högt upp. Den sitter i alla fall tio centimeter ovanför midjan på de jeans jag äger som går högst upp. Undra på att hullet väller över. Kom att diskutera saken med svärmor, som älskar dagens mode. Änligen slipper hon byxor som går upp till armhålorna.

Ja, ja. Alla är vi skapta olika. Tänk om konfektionsindustrin kunde inse det.

Förresten var förra veckans viktnotering nog en tillfällig glädjesiffra. Idag vägde jag 85,4. Mer än förra veckan men mindre än för två veckor sedan, så jag fortsätter att anse att det hela går åt rätt håll.

Parterapi, igen

I söndags kväll var det dags för lite äktenskaplig samvaro. Farmor vaktade barnen så maken och jag kunde gå på ett 90 minuters boxpass. Jobbigt och roligt. Jag konstaterade förnöjt att jag har rätt bra kondis, klarade uppvärmningen utan vidare. Maken konstaterade att jag saknar teknik men är åtminstone lika stark som de svagare killarna på passet. Han å sin sida har både teknik och styrka, och drygt 100 kg inte att förglömma. Ibland var det som att försöka fronta en galopperande elefant ungefär.

(Mest taggad inför händelsen var dock Y, tre år. Mamma å pappa ska bossas!)

Trevligt var det också att träffa på en kurskompis från Chalmers som jag inte sett på tjugo år. Fast jag egentligen ogillar situationen man då ofta hamnar i, att man berättar/skryter som sitt fantastiska liv, sitt roliga jobb, sina fina barn, är det trevligt att ha en fysik jag numera slipper skämmas för. Kursaren är för övrigt träningsdåre och var sig precis lik.

Kommit ihåg

De senaste tre fredagarna har jag kommit ihåg att väga mig. Och blivit rikligt belönad.

85,8
85,6
84,8

Mycket trevlig trend måste jag säga. Fast jag nätt och jämnt kommer upp i mina vardagssteg, fast jag fuskar och äter snabba kolhydrater till alla mål ibland (men inte alltid, och i mindre mängder). Å andra sidan tränar jag relativt hårt. Och jag fortsätter att iaktta stor måttlighet vad gäller alkohol.

Torsdag!

Torsdag är numera (nästan) veckans bästa dag, eftersom jag morgontränar då. Idag är dessutom svärmor på besök så jag lockade med mig maken till mitt crosstrainingpass. I måndags provade vi hans.

Just denna torsdag är alldeles ovanligt bäst, eftersom jag är ledig imorgon.