Kapitulera?

Fan vad jag är trött på det här nu. Kläderna stramar och glipar, jag har inte orkat/vågat/kommit ihåg/haft lust att väga mig på ett tag men jag misstänker att jag gått upp något igen.

 Med undantag av den senaste veckan har jag varit skitduktig på att träna. Cyklar, springer och styrketränar som en dåre. Just nu är jag rejält förkyld och har dessutom en konstig sträckning i ryggen, ändå kryper det i kroppen av dåligt träningssamvete.

Problemet är - som vanligt, suck - maten.

Jag är så obeskrivligt jävla pisstrött på att hela tiden tänka på vad jag stoppar i mig. Vare sig det är bra eller dåligt det jag äter så tänker jag på det. Fy fan. Ska det verkligen vara så här? Är det verkligen värt det? Resten av livet?

 Idag när jag satt och snorade och hostade på ett astråkigt möte bestämde jag mig för att köra Itrim 2+2 under de närmaste två veckorna fram till semestern. Alltså byta ut två mål mat mot ersättningar och utesluta snabba kolhydrater till de övriga målen. Äta bar eller shake på jobbet men frukost och middag hemma. Kanske skulle jag tappa några kilo på det och komma i lite bättre form till semestern, och känna att jag kopplat greppet igen.

 Jo, jag hade bestämt mig där på mötet. Men lite senare på kvällen tänkte jag lite till och kände hur jag blev förbannad. Nä nu skiter jag i den här jävla skiten. Jag o-r-k-a-r inte bry mig. Protest! Vill inte vara med längre. Om någon nämner kalorier, kolhydrater, proteiner eller måltidsordning så skriker jag och sparkas!

Hur kommer man ur en sådan här svacka?