Idag var jag på Itrimsamtal igen. De senaste vägningarna talar ett lika tydligt som obarmhärtigt språk. Jag går sakta upp i vikt igen.
Maten, motivationen. Träningen berörde vi knappt, den flyter ju på.
Faktiskt så tycker jag att jag har varit duktig med ätandet på sistone. I helgen hade vi sexårskalas, och på helgerna äter jag ungefär som jag vill. Men på måndag kväll var kylskåpet fortfarande fullt med tårta, och jag kom sent hem, hungrig. Sneglade lystet på tårtan (hade ätit tidig och lätt middag före körrepet) men bestämde mig för att äta två knäckemackor med skinka och en skiva melon först, bestämma sen om tårta eller inte. När jag hade satt i mig detta hade jag själsstyrka nog att avstå helt från tårtan.
Idag utövade jag ännu en gång min fantastiska självkontroll. Påskägg med godis har börjat dyka upp på jobbet, livsfarligt för mig. Jag vet att har jag väl börjat så fortsätter jag. Efter lunchen hade jag till och med plockat åt mig två kolor och stod med dem i handen, men så la jag tillbaka dem. Till fikat åt jag min medhavda isländska Skyr-yoghurt (ingen höjdare, men bättre än godis).
Men portionsstorlekarna är fortfarande min akilleshäl. Kvällssnaskandet har nästan helt upphört tack vare mina sockerfria Läkerol.
Till nästa Itrimsamtal i början av maj så ska jag banne mig ha vänt trenden. Snart är det påsk, under de dagarna ska jag faktiskt äta godis, men inte förrän på långfredag. Därefter ska jag inte äta mer än en knytnäve snabba kolhydrater per måltid, och verkligen vakta på portionsstorlekarna. Så jävla svårt ska det väl inte vara.
Kom ihåg ett nygammal tips som jag aldrig kommit mig för att prova, att äta morotsstavar med dip när övriga familjen äter chips.
Jag ska också skärpa mig med vägningarna hemma, på sistone har jag hoppat över dem, antagligen väl vetande vad vågen skulle visa.
Men. Lite uppmuntran behöver jag också, inte bara skäll från mig själv. När jag startade den här resan på 96 kg, bestod 54, 2 av dessa av muskler. När jag för drygt ett år sedan vägde 85 kg, som nu, var 53,4 av dessa muskler. När jag för precis ett år sedan var nere på 77,5 kg, var muskelmassan 51,8.
Nu brinner ni förstås av längtan att veta hur mycket muskler jag består av idag? Jo, av 85,3 kg är.... (trumvirvel) 54,8 muskler! Jag har mer muskler idag än när jag vägde 11 kg mer. Jag har på ett år visserligen gått upp 7,5 kg, men hälften av dessa är faktiskt muskler vilket enligt min coach är mycket. Jag väljer att tro henne.
(Ja, jo, jag vet att jag helt dömt ut Itrims fettmätande våg. Men just ikväll väljer jag att tro på den.)
Middagen ikväll blev helt enligt Itrims regler. Tre råa morötter, två tomater, en knytnäve kokt ris och kycklinggryta med indisk sås. Imorgon ska vi äta lasagne, det blir besvärligare. Får kompensera med en balanserad lunch och proteinrika mellanmål.
I maj ska viktkurvan peka neråt.
6 kommentarer:
Det är klart att det är muskler så som tränar!
Klart att den där vågen inte är uppåt väggarna. Du har ju beviset i jeansen du fick på dig härom dagen. Muskler tar mindre plats än fett!
"isserligen gått upp 7,5 kg, men hälften av dessa är faktiskt muskler" vilket faktiskt betyder att du inte har mer än drygt 3.5 kg att gå ner, så att säga. För musklerna ska du ju ha kvar! Och när du gjort det kommer du att vara snyggare, slankare och spänstigare än för ett år sedan när du hade snabbrasat av dig kilon!
Morötter är jättebra. Man kan skala ett helt kilo åt gången och ha i en plastpåse i kylen; håller sig fräscha i flera dar om man bara håller dem fuktiga. Stjälkselleri är också fint att dippa, om man gillar selleri.
Påminns om att jag själv tappat bort råa-grönsaker-ätandet en smula.
Jag är djupt imponerad Helga. Själv erkände jag för mig själv och min man igår att jag har ett djupt sockerberoende. Vi har det lite jobbigt hemma med vår nya son (han är som vilken tvååring som helst, fast möjligen förstår han lite mindre eftersom han inte har språket), och utan det där sockret så går jag under. VET att det är enormt kortsiktigt men just nu är det som en livlina. Ja, ett beroende helt enkelt... :(
Tack snälla. Jo, jag konstaterade idag att när jag köpte jeansen (och fick hjälp av försäljaren att dra igen gylfen, otroligt men sant) så vägde jag cirka 80 kg, dvs fem kg mindre än nu. Jag kommer fortfarande i dem, de sitter inte trängre nu än då, fast jag är fem kg tyngre.
Pi, i vissa lägen i livet måste man bara fokusera på överlevnad. Ett sånt läge är den första tiden hemma. Det blir bättre, tro mig! Då återfinner du balansen och kan börja städa bland dina vanor. Men inte nu.
Oavsett hur osannolik Itrims fettmätande våg är så visar den på en omfördelning. Något stort har hånt, och det kommer ha betydelse för din hälsa i långa loppet. Grattis! Hur galet den än räknar, så borde den ju räkna på samma sätt från gång till gång :-)
Det är skillnaden som gör skillnad!
Kram Krickan
Men va härligt att du kommit en bit på vägen och gläd dig åt de fina siffrorna i forma av muskler!!
Skicka en kommentar