Idag när jag skulle byta lösenord på jobbdatorn gick något väldigt fel. Jag blev utslängd ur systemet och sedan var mitt konto låst. Vår IT-kille svarade inte i telefon, men efter en stund messade han och meddelade att han var hos tandläkaren.
En stund satt jag och surade, men så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade två saker. Vackert väder. Enligt prognosen ska det snöa i helgen.
Sålunda åkte jag helt sonika hem fast klockan bara var två, och bytte om till springkläder. Det blev en jättefin om än lite blåsig runda på 4 km. Jag sprang hela vägen. Den första halvkilometern kändes ganska trög (och så underskattade jag kraftigt hur blöt marken var på sina ställen, klafs!) men sedan flöt det på. I mitten av rundan tänkte jag på allt möjligt, njöt av musiken, det kändes ungefär som att promenera. Men efter ett tag började jag undra varför rösten i lurarna (jag springer med Nike + Ipod) aldrig talade om att jag sprungit 3 km, det kändes som väldigt länge sedan den sagt 2 km. Precis när jag började krokna, förkunnades plötsligt att det nu var 400 m kvar. Då bestämde jag mig för att springa uppför skogens brantaste backe. Återigen, det är en häftig känsla när det är benen och inte flåset som vill lägga av först. Det har jag nog aldrig varit med om innan i mitt liv.
Ja jösses. Jag vet att jag tjatar oavbrutet om detta men jag fattar det fortfarande inte. Jag springer?!? Och njuter av det?!? Man måste ha känt mig under uppväxten för att fatta vilken oerhörd sensation detta är.
För övrigt har jag nu köpt mig en ny ständig följeslagare, en stegräknare från Omron. Den är rätt avancerad. Bäst med den är att den nollställs automatiskt varje dag, att den har sju dagars minne och att den inte är särskilt känslig för hur man placerar den. Dessutom får man information som väl mest kan betraktas som nice-to-know men inte mer.
Idag har jag gått (och sprungit) 17 100 steg (rekord, varför tror ni jag väljer att redovisa just dagens resultat?) vilket motsvarar 13,6 km, 882 kcal och 60,5 g förbränt fett. De sista två siffrorna tycker jag är rätt ointressanta.
Utöver mina mål att springa 4 km i veckan och träna två pass på SATS, har jag nu lagt till målet att gå 10 000 steg per dag vilket motsvarar ungefär 5,6 mil i veckan. Allt redovisas på Funbeat.
Väl hemma från springskogen fick jag ringa några jobbsamtal. Det visade sig att morgondagens eftermiddagsmöte tidigareläggs med en halvtimme vilket innebär att lunchens crosstrainingpass går åt skogen. Det hade grämt mig oerhört om jag inte hade sprungit idag. Får klämma in ett pass i helgen istället, men det ska nog gå bra, och passar ju mycket bättre med tanke på väderprognosen.
5 kommentarer:
Jag är djupt imponerad! Själv har jag satt upp ett försiktigt mål om att kunna springa 2 km den här tiden nästa år. Jag har en benskada som hindrat mig, men nu är jag less på det och vill komma igång. Förstår att det kommer bli en lång väg att vandra innan det blir verklighet, men skam den som ger sig.
Kul att höra om dina framsteg Helga!
Pi, det kommer du att fixa! Om jag klarade det, klarar alla det.
Jag tror att det som har varit avgörande för mig var att jag tog det så lugnt i början. Sprang en minut, gick åtta minuter, sprang en minut. Så såg mina första tre pass ut. Därefter trappade jag upp, lååångsamt. Och då ska man veta att jag förr i världen var väldigt skör, fick benhinneinflammationer ideligen.
Sedan har vinterns spinningpass förstås hjälpt till, det är där jag har byggt konditionen.
Jag vet precis vad du talar om, Helga. Om någon hade sagt till mig för 2 år sedan att jag kommer att handla löpskor och springa regelbundet skulle jag kastat mig på rygg och vrålat av skratt.
Jag trodde seriöst att jag inte KAN springa. Att jag hör till det släktet människor som helt enkelt inte är konstruerade för löpning.
Promenader, ja. T.o.m stavgång men löpning - nix.
Det började med att jag var ute och "powerwalkade" och tänkte att jag försöker springa några steg. Såg mig generat om innan jag började och var överraskade över att jag KUNDE. Gjorde sedan som du, Helga - promenerade lite och tog några springsteg och så vidare.
Så började jag springa längre och längre sträckor, men fortfarande inne i de djupaste skogarna där ingen kunde se mig, för jag kände mig fortfarande som en bluff.
Men se på fan - helt plötsligt började jag orka och framför allt - jag började NJUTA av det! Nu springer jag regelbundet, rekordet är nästan 11 men jag springer sällan under 6 km. Jag är en löpare! JAG.
Så om JAG kan så kan alla. Jag trodde att jag har kroniska knäproblem, men nej - det var tvärtom så att jag hade så dåliga knämuskler att jag sluppit hela åkomman genom att springa då jag byggt upp muskler. (men jag lyssnar ju på min kropp)
Men visst är det häftigt - jag förstår precis dina tankar.
Samma årgång som du, samma häpnad över att det faktiskt går. Jag har gjort nästan exakt samma resa som du och blir glad av dina texter - min otroliga verklighet blir mer trovärdig:-)
Vad kul att vi är flera som gjort samma upptäckt!
Skicka en kommentar