Uppvaknande

Nu har jag börjat träna igen efter förkylningen, shape i tisdags och crosstraining igår och så ska vi nog boxas på söndag maken och jag. Jag har morrat över att Sats har ändrat i schemat så att ett av mina favoritpass (Transformer) hamnat på en dum tid. Men å andra sidan gör det kanske att jag sporras att prova nya pass.

Träningen flyter alltså på. Numera blir jag inte ens särskilt orolig eller irriterad när jag är sjuk. Jag tänker bara jaså, det blir ett uppehåll nu på några veckor, det kommer att kännas lite motigare att gå dit och lite tyngre under passet de första gångerna, men sedan blir det som vanligt igen. Jag kommer igen, jag vet ju det.

Igår var jag hos dietisten. Ett besök med förhinder. Den första tiden fick jag ju avboka eftersom jag var sjuk. Igår visade det sig att mitt nya besök inte fanns dokumenterat i deras system, trots att jag fått bekräftelse via mejl och sms. Brave new world. Men jag fick prata i tjugo minuter med dietisten i alla fall.

Prata kan jag ju, och det gjorde jag i rasande fart. Det jag sa torde vara bekant för bloggläsarna men det var ungefär detta:

Jag började gå upp i vikt i 25-årsåldern, då jag flyttade ihop med min man. Samtidigt började jag också motionera regelbundet. Som barn var jag normalviktig men inte intresserad av idrott och motion.

För tre år sedan gick jag med Itrims hjälp ner cirka 18 kilo, från 96 till 78. Emellertid stannade jag inte särskilt länge på 78 utan gick redan under första halvåret upp ett par kilo. Så har det fortsatt, visserligen med några fluktuationer upp och ner men på det hela taget har jag gått upp 4-5 kilo per år. De största uppgångarna har varit efter semestrarna.

Samtidigt har jag emellertid tränat betydligt hårdare än i mitt gamla liv. Förr gick jag i bästa fall på ett Friskispass i veckan. Idag tränar jag tämligen tung styrke- och konditionsträning 2-3 gånger i veckan. Jag har också ganska bra koll på vardagsmotionen med en målsättning att gå 10 000 steg per dag. Den nås inte alltid men oftast snittar jag 8000 steg i alla fall. Träningen är inte problemet.

Jag har ett stillasittande jobb men står numera upp vid datorn och jobbar.

Jag äter tre mål mat om dagen: frukost kl 7, lunch kl 12 och middag kl 18. Till mellanmål ibland en frukt om jag kommer ihåg det. Mina matvanor är bättre idag än förr (trots att jag lagt ner mellanmålen), jag äter betydligt mer grönsaker, men jag är svag för kaffebröd och godis och äter förmodligen (uppenbarligen) för stora portioner.

Jag tycker om mat och är road av mat och vill inte ladda den med ångest och förbud. Jag upplever inte att jag äter mindre än alla andra men ändå går upp i vikt, jag är snarare lite häpen över att jag kan äta såpass mycket som jag gör. Jag vet att jag har stor aptit.

Jag vill inte prova måltidsersättningar igen. Det var lättare än jag trodde och absolut värt insatsen, men jag vill inte. Inte minst för att mina barn är större nu, det är svårare att inkorporera i vardagslivet. Men också för att jag inte behöver en quick fix. Jag behöver balans och minimala korrektioner. Hitta och praktisera fungerande strategier.

Mina alkoholvanor är numera ganska måttliga, ungefär 2 glas vin i veckan i genomsnitt, ibland mer, ofta mindre. Åtminstone en månad per år brukar vara alldeles vit.

Dietisten antecknade frenetiskt och ville sedan väga och mäta mig. 91 kg och 95 cm midjemått var domen. Mindre än vid början av Itrim (96 kg resp 100 cm) men mer än vid slutet (78 kg och 82 cm) men alldeles för mycket, förstås.

Fast med tanke på hur du motionerar är din övervikt förmodligen inte farlig ur hälsosynpunkt, menade hon, och det var ju skönt att höra. (Det har jag nästan räknat ut själv).

Min målsättning är framför allt att få stopp på uppgången. Pressad något ytterligare klämde jag fram med att jag väl skulle vilja gå ner till sisådär 85. Mätbara mål är ju bra.

Dietistens förslag är att jag går med i en grupp som träffas åtta gånger. Min spontana reaktion är ett njä. Gruppträffarna var ju det jag gillade minst med Itrim. Hon invände att detta är en mindre grupp, att det inte är lika föreläsningsbetonat som Itrim, att man tvingas arbeta själv. Dessutom träffas gruppen på en tid som faktiskt råkar passa.

Jag lovade att fundera på saken men har väl nästan bestämt mig, tror jag. Åtta gånger är ändå en begränsad tid, och eftersom jag faktiskt la ner Itrims gruppträffar efter bara ett halvår borde jag ge detta en chans.

Ja. Suck. Känner mig inte särskilt entusiastisk för detta, men det kanske kommer.