I två veckors tid har jag sneglat lystet på korgarna med påskgodis som står här och var i kontorslandskapet. Men jag bestämde mig för att försöka härda ut så länge som möjligt, väl vetande att när jag tagit den första biten så är det klippt. Sedan bestämde jag mig för att inte ta något alls. När jag är ledig får jag äta godis.
Idag är sista dagen före påskledigheten, och jag har inte ätit en endaste bit. Haha.
(För de himmelskt goda kolorna som min frisör bjöd på igår, de räknas inte.)
onsdag 27 mars 2013
måndag 25 mars 2013
Mindre sur och mindre fixerad
Tack för gensvar, det är alltid lika trevligt! Ja, man kan verkligen fundera över balans och vilka insatser som är värda resultatet. Och funderat har jag gjort.
Jag ska ärligt säga att jag inte har skött mig så fantastiskt bra på sistone. Men det är just det som retar mig, att så fort jag sänker garden lite så kommer de där jävla kilona tillbakaskuttande på mig, de sitter ute i kulisserna och lurpassar.
Träningen är sin egen belöning, tycker jag. Jag tränar inte för att bli smalare eller lättare. Jag tränar för att
1 jag vet att jag mår väldigt bra direkt efteråt
2 jag vet att jag mår bra på längre sikt
3 det ofta - men inte alltid! - är roligt under tiden
Maten är ett annat kapitel. När jag tänker efter så inser jag att det numera inte är så ofta som lustprincipen ligger bakom mina dåliga matval. Alltså, jag tycker numera att nyttig mat ofta är väldigt god. Till exempel så har jag hittat ett lunchställe som serverar himmelska sallader, jag äter alla gånger hellre en sådan än pasta som alltid varit min älsklingsrätt. Detta är ett enormt framsteg.
Förvånansvärt ofta är det simpel lättja och slöhet som ligger bakom matvalen. Tyvärr måste man anstränga sig lite för att hitta bra mat, både hemma och borta. Ni förstår säkert vad jag menar, så jag elaborerar inte mer kring detta nu. Men det är värt att fundera vidare på. I väntan på att världen blir bättre eller att jag har råd att hålla mig med en personlig kock som tillreder alla måltider inklusive mellanmål. Under denna väntan finns förstås en hel del strategier att lägga sig till med.
Som jag redan har varit inne på så är jag ganska nöjd med kroppen min precis som den är. När jag rannsakar mig själv inser jag att det finns två skäl till att jag vill gå ner några kilon. Båda är rätt fåniga:
1 Jag vill passa i några kläder jag köpte förrförra sommaren. OK, inte så fånigt kanske. Men inte i paritet med att jag vill förbättra min hälsa eller säkra världsfreden. Heller inte så tungt vägande (hö, hö) att det motiverar mig att ta mig i kragen.
2 Det känns skämmigt att väga över 85 kg. Cirka 80 skulle kännas så mycket bättre.
Det är fånigt. Faktiskt. O bara suckade när jag sa det. I så fall måste du sluta styrketräna så hårt som du gör, sa han. Käka Itrim-mat i några veckor så är problemet löst, om problemet bara är en siffra.
Nä. Jag kanske ska göra som annannan föreslår, gilla läget och se tiden an. Jag sover förbannat dåligt nu, det påverkar definitivt mitt allmäntillstånd och vem vet, det kanske rentav hindrar min viktnedgång.
En lös plan har jag faktiskt. Någon gång, när jag har lite mer tid (kanske ska jag ta en paus från kören igen) och sover lite bättre och rent allmänt har större livsutrymme (Lebensraum?) ska jag kosta på mig ett antal timmar med en PT.
Jag ska ärligt säga att jag inte har skött mig så fantastiskt bra på sistone. Men det är just det som retar mig, att så fort jag sänker garden lite så kommer de där jävla kilona tillbakaskuttande på mig, de sitter ute i kulisserna och lurpassar.
Träningen är sin egen belöning, tycker jag. Jag tränar inte för att bli smalare eller lättare. Jag tränar för att
1 jag vet att jag mår väldigt bra direkt efteråt
2 jag vet att jag mår bra på längre sikt
3 det ofta - men inte alltid! - är roligt under tiden
Maten är ett annat kapitel. När jag tänker efter så inser jag att det numera inte är så ofta som lustprincipen ligger bakom mina dåliga matval. Alltså, jag tycker numera att nyttig mat ofta är väldigt god. Till exempel så har jag hittat ett lunchställe som serverar himmelska sallader, jag äter alla gånger hellre en sådan än pasta som alltid varit min älsklingsrätt. Detta är ett enormt framsteg.
Förvånansvärt ofta är det simpel lättja och slöhet som ligger bakom matvalen. Tyvärr måste man anstränga sig lite för att hitta bra mat, både hemma och borta. Ni förstår säkert vad jag menar, så jag elaborerar inte mer kring detta nu. Men det är värt att fundera vidare på. I väntan på att världen blir bättre eller att jag har råd att hålla mig med en personlig kock som tillreder alla måltider inklusive mellanmål. Under denna väntan finns förstås en hel del strategier att lägga sig till med.
Som jag redan har varit inne på så är jag ganska nöjd med kroppen min precis som den är. När jag rannsakar mig själv inser jag att det finns två skäl till att jag vill gå ner några kilon. Båda är rätt fåniga:
1 Jag vill passa i några kläder jag köpte förrförra sommaren. OK, inte så fånigt kanske. Men inte i paritet med att jag vill förbättra min hälsa eller säkra världsfreden. Heller inte så tungt vägande (hö, hö) att det motiverar mig att ta mig i kragen.
2 Det känns skämmigt att väga över 85 kg. Cirka 80 skulle kännas så mycket bättre.
Det är fånigt. Faktiskt. O bara suckade när jag sa det. I så fall måste du sluta styrketräna så hårt som du gör, sa han. Käka Itrim-mat i några veckor så är problemet löst, om problemet bara är en siffra.
Nä. Jag kanske ska göra som annannan föreslår, gilla läget och se tiden an. Jag sover förbannat dåligt nu, det påverkar definitivt mitt allmäntillstånd och vem vet, det kanske rentav hindrar min viktnedgång.
En lös plan har jag faktiskt. Någon gång, när jag har lite mer tid (kanske ska jag ta en paus från kören igen) och sover lite bättre och rent allmänt har större livsutrymme (Lebensraum?) ska jag kosta på mig ett antal timmar med en PT.
fredag 22 mars 2013
Sur samt ett kliv utanför
Imorse vägde jag mig. Blä. Har gått upp ett halvkilo sedan senaste vägningen på Itrim. Det kan väl i och för sig ligga inom felmarginalen, men det är inte säkert. Jag har inte direkt skött mig på sistone.
Ändå blir jag lite förbannad, för jag har inte direkt misskött mig heller. På helgerna har jag ätit en del godis och fikabröd, det är sant. Men jag tar mindre portioner än förr, och äter mer grönsaker, och dricker knappt någon alkohol alls längre. Jag tränar som en dåre, och även om vardagsmotionen inte når riktigt upp till målet, så är jag inte helt stillasittande utan snittar 8000 steg per dag även en dålig vecka.
Kontentan är att så som jag lever, lever många, utan att behöva betala samma pris som jag. Så känns det åtminstone. Det är så jävla trist att behöva vara en av de som alltid måste vakta på vikten. Sådana människor är så tråkiga, jag vill inte vara en av dem.
Förresten tillbringade jag gårdagen i sällskap med kollegan som tror (trodde) att broccoli inte innehåller kolhydrater, och redan vid lunchtid stod hans snack om oätna kakor och sprungna rundor mig upp i halsen.
Alltså var jag på rejält dåligt humör imorse. Inte blev det bättre av att jag vid ankomst till jobbet upptäckte att jag glömt datorn hemma. Vad gör man då? Jo, man tar tag i några icke-digitaliserade surdegar under förmiddagen, planerar att jobba hemifrån under eftermiddagen, avbokar efter-jobbet-träningen och bokar lunchträning istället.
Viktnoteringen imorse sporrade mig att kliva utanför komfortzonen. Premiär för två pass på samma dag: Sh'bam (dans) och ABSolution (tuffare variant av core) direkt efter varann.
Sh'bam var ganska roligt men inget jag blir sugen på att göra igen. Dels är jag för dålig på att dansa, dels dristar jag mig att vilja ha mer utväxling av träningen. Visst blev jag lite varm och lätt andfådd, visst hade man kunnat ta ut rörelserna mer än jag gjorde, men inte så mycket. Nä, jag vill ha tuffare tag.
(Fast för en gångs skull blev jag positivt överraskad av min balans som plötsligt bara fanns där.)
Tuffare tag fick jag på ABSolution, som var riktigt jobbigt. Kände mig lite stolt när ledaren efteråt sa att ska man ta med en oerfaren träningskompis, så är detta inte rätt pass, det verkar bara avskräckande på den som inte är van.
Till lunch åt jag sedan keso, morötter och makrill i tomatsås, riktigt gott faktiskt. Men ikväll blir det pasta.
Ändå blir jag lite förbannad, för jag har inte direkt misskött mig heller. På helgerna har jag ätit en del godis och fikabröd, det är sant. Men jag tar mindre portioner än förr, och äter mer grönsaker, och dricker knappt någon alkohol alls längre. Jag tränar som en dåre, och även om vardagsmotionen inte når riktigt upp till målet, så är jag inte helt stillasittande utan snittar 8000 steg per dag även en dålig vecka.
Kontentan är att så som jag lever, lever många, utan att behöva betala samma pris som jag. Så känns det åtminstone. Det är så jävla trist att behöva vara en av de som alltid måste vakta på vikten. Sådana människor är så tråkiga, jag vill inte vara en av dem.
Förresten tillbringade jag gårdagen i sällskap med kollegan som tror (trodde) att broccoli inte innehåller kolhydrater, och redan vid lunchtid stod hans snack om oätna kakor och sprungna rundor mig upp i halsen.
Alltså var jag på rejält dåligt humör imorse. Inte blev det bättre av att jag vid ankomst till jobbet upptäckte att jag glömt datorn hemma. Vad gör man då? Jo, man tar tag i några icke-digitaliserade surdegar under förmiddagen, planerar att jobba hemifrån under eftermiddagen, avbokar efter-jobbet-träningen och bokar lunchträning istället.
Viktnoteringen imorse sporrade mig att kliva utanför komfortzonen. Premiär för två pass på samma dag: Sh'bam (dans) och ABSolution (tuffare variant av core) direkt efter varann.
Sh'bam var ganska roligt men inget jag blir sugen på att göra igen. Dels är jag för dålig på att dansa, dels dristar jag mig att vilja ha mer utväxling av träningen. Visst blev jag lite varm och lätt andfådd, visst hade man kunnat ta ut rörelserna mer än jag gjorde, men inte så mycket. Nä, jag vill ha tuffare tag.
(Fast för en gångs skull blev jag positivt överraskad av min balans som plötsligt bara fanns där.)
Tuffare tag fick jag på ABSolution, som var riktigt jobbigt. Kände mig lite stolt när ledaren efteråt sa att ska man ta med en oerfaren träningskompis, så är detta inte rätt pass, det verkar bara avskräckande på den som inte är van.
Till lunch åt jag sedan keso, morötter och makrill i tomatsås, riktigt gott faktiskt. Men ikväll blir det pasta.
tisdag 19 mars 2013
Cykling och heroism
Idag spinnade jag efter jobbet, 30-20-10. Tog i så att jag nästan blev svimfärdig efter de första intervallerna, tog det sedan något lugnare. När passet var slut konstaterade jag att mätaren stod på 13,4 km. På en halvtimme. Apropå att cykla till jobbet.
Av olika skäl blev det ingen ordentlig lunchpromenad idag. Men jag var fantastiskt duktig, närmast heroisk. Jag åkte tidigare från jobbet, ställde bilen hemma och promenerade tilljobbet gymmet. Ergo, 10 000 steg.
På hemvägen yrde snön. Men jag hade pulsen och värmen uppe, och var antagligen full av endorfiner. Gick och tänkte på jobbet och plötsligt var jag hemma.
Av olika skäl blev det ingen ordentlig lunchpromenad idag. Men jag var fantastiskt duktig, närmast heroisk. Jag åkte tidigare från jobbet, ställde bilen hemma och promenerade till
På hemvägen yrde snön. Men jag hade pulsen och värmen uppe, och var antagligen full av endorfiner. Gick och tänkte på jobbet och plötsligt var jag hemma.
söndag 17 mars 2013
Skillnad på dansgolvet
I fredags var det konferens med jobbet, efteråt middag med dans. Jag har förmodligen bättre kondition än på länge (tack 30-20-10) och definitivt bättre än på den tiden jag frekventerade dansgolv. Det märktes.
En lustig grej hände med stegräknaren. På fredag kväll tänkte jag ta en promenad mellan konfererande och middag. Men diskussionen med rumskompisen var så engagerande att jag struntade i det. Kollade räknaren och konstaterade att den låg på 4000, under hälften av dagsmålet alltså.
Så svidade vi om, åt middag och dansade. När jag klädde av mig kollade jag räknaren förstås, och noterade surt att den bara var uppe i sextusen nånting.
Det blev lördag, jag körde hem, tog en promenad för att få frisk luft, steg på räknaren och hämta sonen på kalas. Tittade på räknaren efteråt, tänkande att det skulle bli en låg notering för andra dagen i rad, och trodde inte mina ögon när den visade dryga niotusen.
Först då fattade jag. Den nollställs vid midnatt, fast eftersom jag inte brytt mig om att ändra till vintertid nollställer den klockan elva. De sextusen steg jag sett på natten var alltså danssteg tagna efter kl 23 och räknades därmed till lördagen. Fredagen stannade mycket riktigt på strax under femtusen.
Så kan det gå när man är stegräknarnörd.
En lustig grej hände med stegräknaren. På fredag kväll tänkte jag ta en promenad mellan konfererande och middag. Men diskussionen med rumskompisen var så engagerande att jag struntade i det. Kollade räknaren och konstaterade att den låg på 4000, under hälften av dagsmålet alltså.
Så svidade vi om, åt middag och dansade. När jag klädde av mig kollade jag räknaren förstås, och noterade surt att den bara var uppe i sextusen nånting.
Det blev lördag, jag körde hem, tog en promenad för att få frisk luft, steg på räknaren och hämta sonen på kalas. Tittade på räknaren efteråt, tänkande att det skulle bli en låg notering för andra dagen i rad, och trodde inte mina ögon när den visade dryga niotusen.
Först då fattade jag. Den nollställs vid midnatt, fast eftersom jag inte brytt mig om att ändra till vintertid nollställer den klockan elva. De sextusen steg jag sett på natten var alltså danssteg tagna efter kl 23 och räknades därmed till lördagen. Fredagen stannade mycket riktigt på strax under femtusen.
Så kan det gå när man är stegräknarnörd.
fredag 15 mars 2013
Stor förändring
Igår avstod jag från mitt vanliga morgonpass för att underlätta morgonen för O. Det är bökigt att rådda morgonbestyr och lämning av båda barnen när man är ensam. Dessutom är grannarna bortresta, Q brukar gå med dem och deras son till skolan på torsdagarna.
Så jag bokade Shape på kvällen istället. Åkte tidigt från jobbet, hämtade först Y, sedan Q. Hade en fin stund med dem då vi klistrade namnlappar (fina glittriga bokstäver från Gallerix) på deras stolar, pryllådor och surfplattor. Sedan ägnade de sig åt dataspel medan jag åt ett par mackor.
O kom hem och började med middagen, jag bytte om till träningskläder och packade en övernattningsväska, ska bort med jobbet en natt. Vid sjutiden var det så dags att gå till träningen. Ett jobbigt pass, svetten rann. Promenerade hem, värmen inombords höll i sig så att jag knappt märkte av den bitande kylan.
Q sov men Y var vaken när jag kom hem. Jag duschade och åt lite överbliven äggakaka från middagen, slutförde packningen och tittade till sist en halvtimme på Korrespondenterna innan jag gick och la mig.
Poängen med denna uppräkning? Att det funkade. Att det ingen gång kändes jobbigt eller stressigt att gå och träna, bara roligt. Att jag ändå tyckte att jag hann med precis det jag borde och ville (okej, inte städa köket dårå. Men jag är ändå inte hemma ikväll och O:s städstandard är inte lika hög som min).
Detta är en stor förändring. Visst tränade jag förr, i mitt gamla liv. Men det kändes aldrig så här.
Så jag bokade Shape på kvällen istället. Åkte tidigt från jobbet, hämtade först Y, sedan Q. Hade en fin stund med dem då vi klistrade namnlappar (fina glittriga bokstäver från Gallerix) på deras stolar, pryllådor och surfplattor. Sedan ägnade de sig åt dataspel medan jag åt ett par mackor.
O kom hem och började med middagen, jag bytte om till träningskläder och packade en övernattningsväska, ska bort med jobbet en natt. Vid sjutiden var det så dags att gå till träningen. Ett jobbigt pass, svetten rann. Promenerade hem, värmen inombords höll i sig så att jag knappt märkte av den bitande kylan.
Q sov men Y var vaken när jag kom hem. Jag duschade och åt lite överbliven äggakaka från middagen, slutförde packningen och tittade till sist en halvtimme på Korrespondenterna innan jag gick och la mig.
Poängen med denna uppräkning? Att det funkade. Att det ingen gång kändes jobbigt eller stressigt att gå och träna, bara roligt. Att jag ändå tyckte att jag hann med precis det jag borde och ville (okej, inte städa köket dårå. Men jag är ändå inte hemma ikväll och O:s städstandard är inte lika hög som min).
Detta är en stor förändring. Visst tränade jag förr, i mitt gamla liv. Men det kändes aldrig så här.
måndag 11 mars 2013
Vardagsmotion - analys och plan
Vardagsmotionen har inte funkat något vidare på sistone, detta har jag varit väl medveten om. Egentligen började väl utmaningarna redan i september då jag fick mitt nuvarande uppdrag och började köra bil till jobbet. Fast under hösten lyckades jag ändå hanka mig fram, jag införde rutinen 30-40 minuters lunchpromenad som jag håller fast vid. Höstens resultat är alltså inte så dåligt.
Facit hittills i år är värre och redovisas nedan. Målet är att gå 10 000 steg per dag, jag registrerar dagens steg (omräknade till kilometer, jag räknar med en steglängd på 80 cm, kanske inte helt korrekt, men det skiter jag i) på Funbeat vilket är en praktisk lösning. (Besatt? Vem, jag?)
Bottennoteringarna i vecka 4, 6 och 7 kommer sig av sjukdom, egen och barnens. Annars är det helgerna som är boven. Under den här årstiden har jag ibland slarvat med att ta mig ut och promenera på helgen. Jag har också fuskat med Y-hämtningarna och tagit bilen en eller annan gång, detta dock inte enbart av egen lättja utan också för hans skull.
Så långt analysen, nu till planen.
Om en dryg månad flyttar kontoret till något mer bebodda trakter, forfarande i fel ände av stan dock. Att åka kollektivt varje dag är inte görbart. Däremot funderar jag på om jag kan åka kollektivt någon gång i veckan och sålunda få upp antalet steg (samt eventuellt öka min livskvalitet, eftersom jag avskyr att köra bil).
Det uppdrag jag har nu kommer jag att ha till efter semestern. Därefter har jag ingen aning om vad som händer, men jag hoppas förstås få ett roligt, lagom utmanande uppdrag på ett kontor inne i stan, dit det går tunnelbana. En närliggande förort går också bra. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag tror att det kommer att lösa sig det här med vardagsmotionen. Egentligen hade jag velat sätta målet ännu högre, bortåt 12 000 steg per dag men under nuvarande omständigheter är det omöjligt. Troligen kommer en förbättring att inträffa mer eller mindre av sig själv i takt med att våren nalkas och kvällarna blir ljusare.
Och så en sak till. Det nya kontoret ligger 12 km hemifrån. Om jag får fundera på saken i en dryg månad, och förbereda mig mentalt, så kanske, k-a-n-s-k-e jag vågar sätta upp målet att cykla till jobbet en gång i veckan. Det vill säga uppdelat på två dagar, tunnelbana den andra vägen. Det är en rejäl höjning från min förra cykelsträcka på 8 km. Men livet ska ju innehålla lite utmaningar, eller hur?
Facit hittills i år är värre och redovisas nedan. Målet är att gå 10 000 steg per dag, jag registrerar dagens steg (omräknade till kilometer, jag räknar med en steglängd på 80 cm, kanske inte helt korrekt, men det skiter jag i) på Funbeat vilket är en praktisk lösning. (Besatt? Vem, jag?)
Bottennoteringarna i vecka 4, 6 och 7 kommer sig av sjukdom, egen och barnens. Annars är det helgerna som är boven. Under den här årstiden har jag ibland slarvat med att ta mig ut och promenera på helgen. Jag har också fuskat med Y-hämtningarna och tagit bilen en eller annan gång, detta dock inte enbart av egen lättja utan också för hans skull.
| 2013 | 1 | |||
| 2013 | 2 | |||
| 2013 | 3 | |||
| 2013 | 4 | |||
| 2013 | 5 | |||
| 2013 | 6 | |||
| 2013 | 7 | |||
| 2013 | 8 | |||
| 2013 | 9 | |||
| 2013 | 10 |
Om en dryg månad flyttar kontoret till något mer bebodda trakter, forfarande i fel ände av stan dock. Att åka kollektivt varje dag är inte görbart. Däremot funderar jag på om jag kan åka kollektivt någon gång i veckan och sålunda få upp antalet steg (samt eventuellt öka min livskvalitet, eftersom jag avskyr att köra bil).
Det uppdrag jag har nu kommer jag att ha till efter semestern. Därefter har jag ingen aning om vad som händer, men jag hoppas förstås få ett roligt, lagom utmanande uppdrag på ett kontor inne i stan, dit det går tunnelbana. En närliggande förort går också bra. Vi får väl se hur det går med den saken.
Jag tror att det kommer att lösa sig det här med vardagsmotionen. Egentligen hade jag velat sätta målet ännu högre, bortåt 12 000 steg per dag men under nuvarande omständigheter är det omöjligt. Troligen kommer en förbättring att inträffa mer eller mindre av sig själv i takt med att våren nalkas och kvällarna blir ljusare.
Och så en sak till. Det nya kontoret ligger 12 km hemifrån. Om jag får fundera på saken i en dryg månad, och förbereda mig mentalt, så kanske, k-a-n-s-k-e jag vågar sätta upp målet att cykla till jobbet en gång i veckan. Det vill säga uppdelat på två dagar, tunnelbana den andra vägen. Det är en rejäl höjning från min förra cykelsträcka på 8 km. Men livet ska ju innehålla lite utmaningar, eller hur?
fredag 8 mars 2013
Bara en siffra
Jag funderar just nu på numerära storheter.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.
Idag känner jag mig fin i omlottklänning, svart med gröna blommor. Den påminner något om en älskad grön klänning från Gina Tricot som jag köpte för några år sedan, men som blev för stor när jag gick ner. Men den jag har nu är nog ännu finare.
Klädvalet är synnerligen lämpligt med tanke på att jag och O ska ut och äta ikväll, mamma passar barnen. Igår boxades vi, och O retades lite. Så snart vi har barnvakt ska du slåss. Jo, fast det är inte slagen som är det roliga. Box är ett pass där jag hetsas att jobba lite hårdare än jag tror att jag orkar. Under övningarna tänker jag att det här var ju inte så farligt, tills jag stannar upp och inser att pulsen är skyhög, det svartnar nästan för ögonen, jag måste luta mig mot väggen en stund och flåsa. Men jag behöver bara en halv till en minuts vila, sedan är jag redo igen.
Jag gillar min kropp nu, hur den svarar mig, hur den orkar, både i styrka och kondition. En alldeles ny upplevelse. Märkligt att få den vid fyllda fyrtio.
Jag gillar också det jag ser. Imorse när jag skärskådade min uppenbarelse i klänningen, kände jag mig nöjd. Igår likaså, när jag råkade se mig själv i omklädningsrummets spegel. Magen är lite plufsig men sannerligen inte värre än att det går att stå ut med, särskilt om jag har bra underkläder.
Vad är då problemet? Två saker.
Siffran. Jag väger faktiskt (senast jag kollade) åttiosju kilo. Tungvikt alltså. Förvisso är jag med 178 cm en bra bit över medellängd, men ändå.
Mamma, fem centimeter kortare och trettio år äldre och inte tillnärmelsevis lika vältränad, väger 70 kg. Hon har just gått ner från 80. Nu är hon fin, inte mager. Vid 80 kg var hon tjock.
Min springande rumsgranne (man) väger 69 kg. En annan springande kollega (kvinna) väger 49. Hon är visserligen betydligt kortare än jag, och smal och späd men inte mager. Jag baxnade när jag hörde hennes vikt.
(Å andra sidan vacklade hon under tyngden av en låda som jag lätt svingade upp på översta hyllan. Men någon rättvisa ska det väl vara här i världen också.)
Om jag vägde 70 kg skulle jag se utmärglad ut, åtminstone i ansiktet. Det är jag tämligen säker på, för när jag nu ser kort från våren 2011, då jag som minst vägde 75 kg, tycker jag att jag är oroväckande lik min beniga faster, som i sin tur är en dead ringer för drottning Louise.
Varför bryr jag mig alls? Det är ju bara en siffra.
Ja, så kan man se det. Och så vill jag gärna se det.
Nu kommer vi till problem två, som är att min tillfredsställelse med min nya kropp, dess förmågor och utseende, kanske gör att jag smiter undan det faktum att min vikt stadigt ökar. Inte särskilt snabbt, nej. Jag väger något mindre idag än strax efter sommaren. Men två kilo mer än för ett år sedan. Å andra sidan kan jag ha samma kläder som för ett år sedan. Muskler väger mycket, man ska inte stirra sig blind på vågen, blablabla.
Och så vidare. Det jag behöver jobba på är att hitta ett läge där jag är nöjd och tillfreds men ändå observant. Gärna skötsam också.
Den omtalade klänningen. Samt min framsida.
Ett foto som råkade bli lite suddigt. Tänkte först radera det och ta ett nytt, men kom på att det passar ganska bra i en halvanonym blogg.torsdag 7 mars 2013
Japp
På lördagens boxpass körde vi 10 armhävningar, 10 situps, 10 upphopp ibland mellan boxövningarna. Jag var alltid bland de sista, hade oftast 5-7 upphopp kvar när alla andra var klara. Okej, jag vet att jag inte är supersnabb på armhävningar (som jag för övrigt gör på knäna, oftast) och situps men upphopp klarar jag rätt bra. Och jag är ganska vältränad nu med hyfsad kondis, det verkar inte rimligt att jag skulle vara SIST och SÄMST i hela salen.
Har inte tänkt så mycket på saken förrän jag läste det här och ett ljus gick upp för mig.
Haha. Träningsmänniskor är rätt fåniga ibland.
Och. Gud vad skönt att jag kom på detta i relativt mogen ålder.
Har inte tänkt så mycket på saken förrän jag läste det här och ett ljus gick upp för mig.
Haha. Träningsmänniskor är rätt fåniga ibland.
Och. Gud vad skönt att jag kom på detta i relativt mogen ålder.
måndag 4 mars 2013
Älska Sats
Jag måste bara prisa gymkedjan Sats. Ett stående skämt hemma hos oss är att personalen i receptionen måste gå på uppåttjack eftersom de alltid är så trevliga. De gånger man lämnar lokalen utan att receptionisten glatt ropar hejdå är lätt räknade.
I lördags hände en sak som imponerade på mig. O och jag hade bokat in oss på en boxningsklass och tänkt lämna barnen i lekrummet. När vi anlände - i god tid - var lekrummet fullt och det stod inte mindre än sju barn före oss på väntelistan. Beräknat nästa insläpp var tio minuter efter att vårt pass skulle börja.
Ledaren stod i receptionen och jag frågade därför honom om det var kö till passet, vi skulle ju då kunna avstå våra platser eftersom vi troligen inte skulle hinna få in barnen i tid. Nejnej, svarade han. Jag ska snacka med barnvakterna och se om vi inte kan fixa in era barn. I värsta fall får ni komma ett par minuter sent till passet.
Det var precis vad som hände. I sista minuten öppnades dörrarna och alla ungar fick välla in. Och de vänliga tjejerna på Minisats var lika lugna och vänliga som alltid när de hälsade barnen välkomna, trots en något uppskruvad stämning. Imponerande, som sagt.
Jag blir lite nyfiken på hur Sats är som arbetsgivare. De har uppenbarligen lyckats förmedla vikten av kundnöjdhet till sina anställda. Man vill ju gärna tro att detta automatiskt innebär att de anställda trivs.
I lördags hände en sak som imponerade på mig. O och jag hade bokat in oss på en boxningsklass och tänkt lämna barnen i lekrummet. När vi anlände - i god tid - var lekrummet fullt och det stod inte mindre än sju barn före oss på väntelistan. Beräknat nästa insläpp var tio minuter efter att vårt pass skulle börja.
Ledaren stod i receptionen och jag frågade därför honom om det var kö till passet, vi skulle ju då kunna avstå våra platser eftersom vi troligen inte skulle hinna få in barnen i tid. Nejnej, svarade han. Jag ska snacka med barnvakterna och se om vi inte kan fixa in era barn. I värsta fall får ni komma ett par minuter sent till passet.
Det var precis vad som hände. I sista minuten öppnades dörrarna och alla ungar fick välla in. Och de vänliga tjejerna på Minisats var lika lugna och vänliga som alltid när de hälsade barnen välkomna, trots en något uppskruvad stämning. Imponerande, som sagt.
Jag blir lite nyfiken på hur Sats är som arbetsgivare. De har uppenbarligen lyckats förmedla vikten av kundnöjdhet till sina anställda. Man vill ju gärna tro att detta automatiskt innebär att de anställda trivs.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)