Deppig men snabb

Igår och idag har jag gjort min halvårliga rensning av garderoben. Det vill säga jag bär ner vår- och sommarkläder till källaren och tar upp höst- och vinterkläderna, och passar på att rensa ut de plagg som jag inte använder.

Nå. Visserligen hamnade några plagg i Myrorna-högen, men det blev en ny hög också. Sådana plagg som blir snygga när jag gått ner ett par kilo.

Kommen så långt blev jag arg och ledsen om vartannat. Det är då själva fan. Några få jävla månader förra året kände jag mig snygg och smal, och gladdes och häpnades om vartannat över min spegelbild. Jag packade upp pyttesmå byxor från Tradera och höll upp dem framför mig, och tänkte det går aldrig. Men de gled på hur fint som helst.

Det var då det. Nu drar jag på mig samma byxor och känner hur det börjar kärva redan vid låren. För att alls få igen dem måste jag lägga mig ner och dra in magen rejält.

The jävla story of my life, att försöka passa i kläder som är för små och därmed obekväma. Att försöka intala mig att nejdå det går nog bra, det är ingen som ser att det stramar.

Just nu hjälper det föga att det numera är storlek 40 som stramar och inte 44-46.

Larv? Köp 42 och håll klaffen? Ja, kanske.

Mellan mina två rensningar var jag ute och sprang. Jag kände mig trött och tung, för lite sömn under natten, och tog det lugnt. Men jag sprang i 30 minuter i alla fall, och när jag tittade efter hade jag hunnit med nära 5 km. Det ger en kilometertid på strax över 6 min (6:06) vilket var ett mål jag trodde mig ligga ganska långt ifrån. I somras sprang/gick jag på ungefär 7 min/km, och mina rundor på Sommarön är betydligt flackare än rundorna hemma.

Det gav en rejäl uppmuntran. Motionen funkar. Faktiskt.

(Enligt DN Söndag, som gör årliga kom-i-form-reportage, är jag inte ensam om detta. I dagens tidning hade de sökt upp deltagarna från tidigare år och frågat dem hur de levde nu. I stort sett alla hade behållit sina nya motionsvanor, men fått återfall på matvanorna. Som jag alltså.)

Jomen kanske ändå

Imorse tränade jag ett fakirpass igen. Crosstraining kl 06:45. Tunga vikter, jag lär knappt komma ur sängen imorgon.

Förutsatt att väskan är packad och träningskläderna framlagda och det bara är att slå på autopiloten, så att jag vaknar till ungefär när uppvärmningen är över, så funkar detta faktiskt.

Till råga på allt var jag på jobbet före nio, inte illa alls för att vara jag.

Det känns väldigt bra att ha hittat ytterligare en tidsslot som kan funka.

(Fast hade jag kunnat välja hade jag valt lunchträning, alla gånger.)

Steg för steg

Jag har fått mitt första konsultuppdrag. Ute i spenaten. Bil till jobbet är ett måste. Vardagsmotionen ryker all världens väg.

Eller kanske inte. Idag gjorde jag så här.

Gick till bilen, körde till jobbet, satte mig vid skrivbordet och jobbade fram till lunch. Kollade stegräknaren. 670 steg. Suck.

Åt lunch ur medhavd lunchlåda, var hungrig så det tog ungefär en kvart. Ägnade resten av lunchrasten åt en promenad i de ganska vackra omgivningarna. Kollegorna förvånade sig, det regnar ju. Fast det var ett sånt regn som såg betydligt värre ut inifrån. Väl ute var det snarare extremt fuktig luft. När jag återvände, rosenkindad och med immiga glasögon, stod räknaren på knappa 4000 steg.

Under eftermiddagen var jag något mer aktiv, var på ett par möten och gick runt i huset och letade efter en person jag behövde prata med. Sålunda hade jag kommit upp i 5000 steg när jag satte mig i bilen strax före fyra.

Körde hem och anlände tidigare än jag räknat med. Tillfälle att ta en promenad! En rask sådan, en liten extrasväng runt kvarteren i närheten av Q:s skola. 7000. Hämta Q, ännu en liten promenad för att hämta Y, promenad hem. 8200.

(Det är verkligen ingen idé att hämta barnen med bil, såvida inte vädret är komplett överjävligt. Via gångvägar tar vi oss snabbt till skola och dagmamma, med bil måste man köra långa omvägar och tjänar alltså ingen tid alls. Lysande ur motionssynpunkt.)

När barnen sover går jag ut med soporna. Tar förtänksamt på mig en rejäl regnjacka och dito skor, för när jag väl är ute känns det bara skönt och inte ett dugg jobbigt att knalla runt kvarteret.

Och nu står räknaren på 9930. Faktiskt.

Vad lär vi oss av detta? Många bäckar små. Och att jag aldrig någonsin hade fixat detta utan de läxor som Itrim har lärt mig. Samt att jag - återigen - älskar min stegräknare. Skulle man kunna operera in den i kroppen på lämpligt ställe så att man aldrig glömmer den?

Äre så?

Men det var då ett förbaskat tjat om att träna före frukost. Nu tjatar även DN om det, inte bara du kära Maja ;-)

Mjaha. Jaså.

Hm.

Kanske man ska tro på det då.

Kanske jag skulle börja försöka göra det till en vana.

Kanske. Fast det verkligen strider mot min innersta natur.

Hm.

Irriterad

Livsmedelsverket slår på stortrumman om svenskars förkastliga matvanor.

Visst är det så. Samtidigt äter folk faktiskt bättre idag än för tjugo år sedan. Det tjatas om mat och dieter överallt.

Är inte det största problemet ett helt annat, nämligen att vi rör oss för lite?

Medalj, tack

Sitter på tunnelbanan efter att ha tränat ett pass som började 6:45. Herregud vad jag känner mig heroisk. Hit med en utmärkelse eller åtminstone prinsesstårta.

Tjockshoppat

Idag har jag faktiskt köpt lite kläder. En orange top på Åhléns (stl 40-42) och en blommig klänning i blått, orange och rost på MQ (stl L). Båda passar till min nystickade apelsinkofta. Båda sitter ledigt men snyggt och smickrande.

Jo, jag ska gå ner de där jävla kilona. Men in the meantime vill jag inte gå runt och känna mig som en svällande grynkorv i plagg jag köpte när jag var mager som en skrika förra sommaren. För det är jag faktiskt inte, någon korv alltså. Inte jämförelsevis, jämfört med hur jag såg ut för ett par år sedan. Fast känslan av trånga kläder är likadan som då skiljer det minst två storlekar på kläderna, förmodligen mer.

Mager som en skrika? Jo, faktiskt. Jag råkade se några foton från maj 2011 och blev nästan lite rädd. Kroppen var säkert jättesnygg men ansiktet såg lite väl avmagrat ut. Det ska vara måtta på allt.

Därmed inte sagt att jag försöker hitta ursäkter för att inte gå ned. Min förhoppning är att det ska kännas lättare att göra hälsosamma val om jag känner mig tillfreds med min uppenbarelse.

Vitt beslut

Det går sisådär med att inte äta snabba kolhydrater vid ett mål per dag. Igår gick det bra, idag mindre bra. Till råga på allt fick barnen glass till efterrätt, som jag smakade på och blev sjukt sugen på. Fast jag tog ingen egen. Fast jag åt en bulle på fikat idag. Inkilningsfika på mitt nya jobb, det var jag som bjöd. Hade ju liksom sett konstigt ut om jag inte åt.

I lördags bestämde jag mig för att jag ska vara vit åtminstone tills vågen vänder. Det blir i alla fall några hundra kalorier mindre per vecka.