Uppgång men inte fall

Jag var på Itrim i torsdags. Som väntat hade jag gått upp, två kilo sedan sist. Surt, men innerst inne är jag glad att det inte är mer.

När jag gick hem kände jag mig ganska laddad och fylld av goda föresatser som jag hade tänkt redogöra för här på bloggen. De har runnit av mig så där tämligen, vilket huvudsakligen beror på att monsterförkylningen jag haft i snart två veckor har kopplat ett nytt grepp.

Därför vegeterar jag nu, och samlar krafter. Igår och idag har jag ätit både pizza och glass. Men så snart jag är frisk är det slut med sådant.

Men innan jag glömmer det ska jag skriva ner hur vi sammanfattade planen för sommaren:

Springa varannan dag
Inte glömma vardagsmotionen
Sova ordentligt
Planera undantagen d v s godis, glass och chips

Återfått fotfästet

Tack snälla för gensvaret på mitt förra inlägg. Vad kloka ni är!

Jag har lugnat mig något, firat midsommar och låtit mig tillfriskna från årets hittills värsta förkylning. Är inte helt kurant ännu men på väg.

På torsdag är det vägning på Itrim igen och jag förbereder mig mentalt på att vågen kommer att visa ett rejält plus, all time high på över ett år. Men det får vara så. Jag tänker inte få panik, tänka vafan-nu-är-ändå-allt-förstört. Jag tänker notera den nya vikten, och diskutera förhållningssätt med min rådgivare. Redan nu vet jag att semestern kommer att bli annorlunda än den brukar vara, jag har bestämt mig för att vakta maten och inte följa lustprincipen, dock utan att dieta hysteriskt. Exakt hur detta ska utformas i praktiken ska hon få hjälpa mig med. Jämna ut skillnaden mellan fest och vardag, frosseri och diet, precis som Krickan förespråkar.

Motionsmässigt ska jag fokusera mer på vardagsmotion och löpning än styrketräning den närmaste tiden.

Det har vare sig blivit det ena eller andra på nästan två veckor. Så länge har jag varit sjuk. Men ikväll gav jag mig av på en kvällspromenad för att få ihop 10 000 steg. Kvällen var sval och vacker, och jag tänkte på att jag knappt mötte en enda människa. Men TV och datorer syntes genom fönstren både här och där.

Ja, det är verkligen en knäpp livsstil vi har.

Vidare ska jag givetvis fundera över var mina svagheter ligger. Portionsstorlekarna, som vi vet. Det borde gå att komma runt genom att äta mer grönsaker, fylla halva tallriken med grönsaker. Behöver bli bättre på det, men behöver också uppmärksamma att jag HAR blivit bättre redan. Fast som med allt annat försvinner de goda föresatserna när tillvaron blir för stressig.

Kanske ska jag skaffa mig en bra vegetarisk kokbok. Eller läsa i de böcker jag redan har.

(Igår fick jag panik framåt eftermiddagen när maten skulle lagas. Ingen planering, tomt kylskåp, och då menar jag tomt! Men jag löste det: i frysen fanns köttfärssås som jag förstärkte med gröna linser. Make och barn fick pasta, själv åt jag wokgrönsaker som jag också hittade i frysen. Plus köttfärssås förstås.)

Apropå goda föresatser och dito vanor fick jag mig en tankeställare idag. Vid två tillfällen blev jag bjuden på fikabröd, den ena gången såg det verkligen gott ut och jag var svårt frestad. Men jag tänkte på Skyryoghurten som jag skulle äta senare, och motstod. Faktiskt utan att tänka så väldigt mycket på det har jag blivit en sådan som tackar nej till fikabröd.

På ett av gruppmötena förra året pratade vi om motivation kontra goda vanor. Ledaren liknadet det vid tändvätska och kol eller hur det nu var. Det vill säga att motivationen brinner ut förr eller senare och är inte att lita på i längden. Då gäller det att man har grundlagt de goda vanorna och har dem att hålla sig i.

Måltidsersättning, då? Nja, inte nu. Jag inser att det krävs en omläggning av matvanorna för att jag ska gå ner de där 5-6 kilona, och ersättningarna skulle onekligen hjälpa till. Men jag vill prata med Itrim först.

Kris

Jag vägde mig imorse. Djup suck. Visserligen efter frukost och allt det där, men ändå. En högre siffra än jag sett på ganska länge.

Det känns som att jag håller på att tappa taget. Det hade varit så lätt, så vansinnigt lätt att bara sticka huvudet i sanden och strunta i vad det är som håller på att hända. Åka på semester och tänka att jag ska ju springa och hålla igång, och så äta glass och godis och fika när andan faller på. Gör jag så kommer ytterligare tre-fyra kilo flygande tillbaka på mig och sedan är jag nästan - inte riktigt - tillbaka där jag började min resa för drygt ett år sedan.

Är det värt det, frågade jag (måhända retoriskt) igår. Jag vet faktiskt inte. Njutningen för stunden jag får av godis eller glass är förstås inte värd en viktuppgång som gör mig ledsen och gör att kläder inte längre passar och allt det där. Fast jag är inte säker på att jag tycker att ett sunt liv så som det beskrivs i vissa bloggar och så som jag har försökt mig på att leva det, är värt det heller. Jag vill fan inte hålla på och väga maten och räkna, fundera och grubbla hela tiden.

Det var ju just det som funkade med Itrim, att jag slapp funderandet. Det var bara att äta det som var tillåtet, och visserligen var det hemskt jobbigt ibland men ändå lättare än jag trodde. Därför funderar jag nu för första gången någonsin på att återgå till måltidsersättningarna under ett par veckor.

Fast jag tvekar, och jag vet inte riktigt varför. Rädd för att misslyckas, kanske.

Jag önskar att jag vore frisk nog att träna idag. Vädret är strålande och jag vet att en löprunda hade lyft mitt humör. Men det går inte. Jag är hes och snuvig och har dessutom rejält ont i ryggen vilket oroar mig och gör mig arg. Diklofenak sedan några dagar har hittills inte hjälpt.

Nu ska jag i alla fall ta en dusch och sedan en långpromenad som kanske går förbi Itrim. Där man kan köpa måltidsersättningar.

Lite till

När jag ändå är igång och spyr galla: vilken pissdålig tidning Iform är. Jag antog ett erbjudande för några veckor sedan, köp två nummer av tidningen så får du en löparjacka gratis. Och så ett saftigt porto på det. Dumstrut på.

Nu har jag fått och läst mina två nummer. Nä förresten, det har jag inte gjort, för jag står inte ut med att läsa eländet. Maken till bedrövligt misch-masch, dåligt översatt från danska eller holländska eller vad fan det är, hopklippta notiser med obskyra forskningsresultat från världens alla hörn (lägg vattenkrasse på äggmackan så minskar du skaderiskerna med din träning, säger Dr Waddamapoupolous vid University of Bengistan. WTF? Måste man inte äta den också? Räcker det med att bara lägga dit den, vattenkrassen menar jag?) och så de urusla artiklarna... don't get me started.

 Argghh!

Om löparjackan dessutom är ful tänker jag skicka bajs till redaktionen. Nu ska jag sätta mig i soffan och hosta och ha ont i ryggen och tycka synd om mig själv.

Kapitulera?

Fan vad jag är trött på det här nu. Kläderna stramar och glipar, jag har inte orkat/vågat/kommit ihåg/haft lust att väga mig på ett tag men jag misstänker att jag gått upp något igen.

 Med undantag av den senaste veckan har jag varit skitduktig på att träna. Cyklar, springer och styrketränar som en dåre. Just nu är jag rejält förkyld och har dessutom en konstig sträckning i ryggen, ändå kryper det i kroppen av dåligt träningssamvete.

Problemet är - som vanligt, suck - maten.

Jag är så obeskrivligt jävla pisstrött på att hela tiden tänka på vad jag stoppar i mig. Vare sig det är bra eller dåligt det jag äter så tänker jag på det. Fy fan. Ska det verkligen vara så här? Är det verkligen värt det? Resten av livet?

 Idag när jag satt och snorade och hostade på ett astråkigt möte bestämde jag mig för att köra Itrim 2+2 under de närmaste två veckorna fram till semestern. Alltså byta ut två mål mat mot ersättningar och utesluta snabba kolhydrater till de övriga målen. Äta bar eller shake på jobbet men frukost och middag hemma. Kanske skulle jag tappa några kilo på det och komma i lite bättre form till semestern, och känna att jag kopplat greppet igen.

 Jo, jag hade bestämt mig där på mötet. Men lite senare på kvällen tänkte jag lite till och kände hur jag blev förbannad. Nä nu skiter jag i den här jävla skiten. Jag o-r-k-a-r inte bry mig. Protest! Vill inte vara med längre. Om någon nämner kalorier, kolhydrater, proteiner eller måltidsordning så skriker jag och sparkas!

Hur kommer man ur en sådan här svacka?

Favorit i repris

Hondjuret har varit ute och svingat de lurviga igen. Eller snarare, de stickiga, för hon har faktiskt rakat benen efter vinterdvalan. Noga räknat en gång, och det var för två veckor sedan.

Det var alltså tredje gången idag som jag lyckades få med mig de satans trekvartsbrallorna till träningen. Jag borde färgkoda dem.

Eller så ser jag det som en övning. I att sätta mig över omgivningens fördomar. I att inse att folk varken ser eller bryr sig. Och en övning för dem som faktiskt gör det, att så här ser hondjursben ut. Au naturelle.

Jag drar mig till minnes en dryckesvisa från Chalmers, någonting om att på väggen kryper det en kvinna med långa ludna ben, men ni ska inte vara rääääädda, ta en sup och hon går ner. Hur fasen gick den nu igen då?

En annan favorit i repris samt note to self är att man inte ska känna efter för mycket. Imorse när jag packade träningsväskan var jag svårt frestad att strunta i träningen och skylla på stress och sömnbrist ("jag måste tagga ner och slappna aaav, det är säkert inte nyttigt att lyfta skrot när man är så trött som jag"). Bah. Efter dagens bodypump är jag visserligen slak i benen men pigg i huvudet och på infernaliskt gott humör.

Skärpning krävs

Fan vad trött jag är. Det känns som att jag har tillbringat de senaste veckorna (fram till kl 22) i halvkoma. Att jag orkar träna som jag gör förvånar mig själv, faktiskt.

Fram till kl 22? Jo, det är så dags det brukar smälla till i skallen och jag blir pigg. Det är hopplöst att vara nattuggla.

Jag satt och tänkte imorse att jag måste skärpa mig med både vardagsmotion och sömn. Men så ser jag att jag visserligen inte kommit upp i några 10 000 steg per dag de senaste veckorna, men faktiskt 9 000. Plus att jag tränat och sprungit och cyklat som jag tänkt. Inte så illa ändå alltså.

Sömnen däremot är som vanligt eftersatt och nedprioriterad. Och jag behöver inte tänka efter så värst för att se hur det hänger ihop. Det är rätt stökigt och livligt hemma nu. Och alldeles underbart. Men ska jag höra mig själv tänka måste jag vänta till efter det att barnen har somnat, vilket numera sällan sker före kl 21. Det är omöjligt att få levnadsglada pojkar att sova bort vårens ljusa kvällar.

(Härommorgonen satte sig den yngre kapprak upp och förkunnade "Morgon ute!". Jag kisade mot klockan och konstaterade 03:40.)

Egentid, höra sina egna tankar, vegetera en stund framför dator eller TV när disk, tvätt och stök är avklarat. Nog så viktigt. Fast sömn är också viktigt.

Har jag hört.

Hur man piggar upp sitt äktenskap

Till exempel genom att utackordera barnen och... gå på ett Box-pass tillsammans. Att banka och slå på sin store starke karl utan att behöva vara orolig för att han ska gå sönder var riktigt roligt. Det var också roligt att parera hans slag, fast det gjorde ont ibland. I handlederna. Ledaren kom och tittade till oss ganska ofta, hon undrade väl vad det var för överåriga galningar som skrattade hysteriskt mellan slagen.

(Ledsen att göra er besvikna om titeln fick er att hoppas att det var erotiska övningar det skulle handla om. Dit har denna blogg ännu inte nått.)