Apropå behåring

And I have known the arms already, known them all—
Arms that are braceleted and white and bare
[But in the lamplight, downed with light brown hair!]
Is it perfume from a dress
That makes me so digress?

T.S. Eliot, The Love Song of Alfred J. Prufrock. Inte alltid har kvinnligt kroppshår setts som oattraktivt.

Shewolf rides again

Jag går ut hårt nu, gårdagens shape följdes av spinning idag. Det är fortfarande ganska tråkigt att spinna, men jag älskar konditionen det ger. Att småspringa uppför en trappa utan att bli andfådd, det är lycka. Eller att småspringa uppför tre trappor och känna hjärtat banka så det borde synas utanpå, men ändå inte vara särskilt andfådd och inte ett dugg svettig.

I omklädningsrummet upptäckte jag att jag av misstag packat ner mina trekvartsbyxor som jag köpt på rea i somras. Alla andra träningsbyxor är hellånga.

Vari ligger problemet? Jo. Jag har två små barn, ett krävande heltidsjobb, gillar att läsa böcker och sticka och greja med trädgården och träna och sjunga i kör. Var på priolistan tror ni rakning av benen kommer in? På vinterhalvåret?

En gång tidigare har exakt samma sak hänt, då gick jag till Satsreceptionen och köpte ett par nya brallor. Men nu har jag byxor så det räcker, så det ville jag inte göra om.

Men så tänkte jag att vafan. I duschen skäms jag inte för mina orakade ben, varför ska jag egentligen göra det i spinningsalen. Om någon stör sig på dem får de väl titta bort.

Förresten vågar jag påstå att mina lurviga störde omgivningen betydligt mindre än den svettlukt som utdunstade från min cykelgranne, en inte helt lagom tjock man i sina bästa år. Skulle kanske ha tipsat honom om att tvätta träningskläderna i ättika.

Tusen timmar

Var på Shape i eftermiddags. Ett sånt där söndagspass som är på håret att det inte blir av, för man är så seg. Men jag tog mig i kragen, gick dit i god tid för att hinna med en rejäl omväg (få till vardagsstegen) och göra i ordning alla redskap.

Tidigare har jag inte alls gillat Shape, bl a för att jag har tyckt att alltför många övningar känts krystade och konstiga. Vira gummiband runt foten och göra si eller så, varför då. Och så är det alltid ett himla meckande med hantlar och viktskivor och gudvetallt - alla prylar man måste ha! - för att inte tala om balansövningarna. Stå på ett ben på stepbräda, forget it.

 Men detta var ett riktigt bra pass. Instruktören var noga med att berätta varför vi gjorde alla övningar, hur många vi skulle göra, samt tipsa om lämpliga vikter. Jag som aldrig kört tyngre hantlar än tre kilo vågade faktiskt prova 4 kg, och behöll dem passet igenom. Det lär kännas i axlarna imorgon. Magövningarna var också riktigt bra.

 Men kanske var det inte bara instruktören. Det är ju trots allt så att övning ger färdighet. På vägen hem tänkte jag på att jag läst någonstans att för att bli riktigt bra på något måste man göra det i tusentals timmar.

 Jag är bra på att sticka. Men fy satan vad jag har stickat i mina dagar. Suttit i soffan och glott på tv i timme efter timme och stickat och stickat. (Det var det jag gjorde istället för att röra på mig)

Jag är rätt vass på matte också. Tror jag, för jag har inte räknat en ekvation sedan 1996. Men i fem års tid räknade jag dagligen. Identifierade problem, omsatte dem i ekvationer som jag löste. Igen och igen och igen.

 Sjunga börjar jag också bli hyfsad på. Tre timmars körsång per vecka i sex år, det blir nästan tusen timmar det. Förutom konserter, internathelger, extrarep och sång på egen hand hemma, förstås.

 Drar man då parallellen till motion så är det inte så konstigt att jag varit relativt otränad och orörlig tidigare. För som barn och ung rörde jag mig mycket lite, och varje gång jag försökte pressa mig eller pröva något nytt misslyckades jag. Gjorde bort eller illa mig, avskräcktes ytterligare. Det blev inte många timmar.

Näpp, man får inget gratis. If at first you don't succeed, try, try again.

Och inte Failure is not an option, som en kvalitetschef jag känner hade skrivet på sin kaffemugg. Failure är visst en option. Igen och igen och igen. Tills failure vänds i success.

(Min nya bloggfavorit är inne på ungefär detta i det här inlägget om Stenmark, som jag tyckte var tänkvärt.)

Början på ett nytt liv?

Min sexårige son Q och jag var på kondis idag, som belöning för att han utstått ögonläkarbesök. Han var nervös innan för att få ögondroppar, han gillar inte det. Men han slapp dem, och satt sedan snällt stilla på stolen och läste upp bokstäver. Det konstaterades att hans syn blir bättre och bättre, vilket betyder att glasögonreceptet inte behöver ändras. De stackars glasögonen får sålunda hänga med ett tag till, de har varit med om mycket. Stundom pekar skalmarna åt alla håll, och vi får gå till vår lokala och förtjusande optiker och fixa till dem.

Efteråt fikade vi, som sagt. Hallonpaj med vaniljsås och nougatmuffins.

Vilken besvikelse. Visserligen åt jag upp (tacka fan för det när kalaset kostar nära tvåhundra spänn) men särskilt gott var det inte, mest sliskigt. Kaffet var däremot gott, jag hade längtat efter kaffe hela dagen.

Värt att lägga på minnet alltså. Söta bakverk är sällan så goda som man tror. Jag som tidigare varit världens kakmonster. Det tycks som att min sweet tooth börjar växa bort.

Hurra!

Jo, idag regnar det med besked. Å vad glad jag är att jag sprang igår och fick en dos sjöglimt, frisk luft och blåsippor!

Igår hittade jag en träningsblogg som jag verkligen gillar, med bra och konkreta tips och trevligt tilltal:

http://blogg.alltforforaldrar.se/foraldrafitness/

Spring i benen

Idag när jag skulle byta lösenord på jobbdatorn gick något väldigt fel. Jag blev utslängd ur systemet och sedan var mitt konto låst. Vår IT-kille svarade inte i telefon, men efter en stund messade han och meddelade att han var hos tandläkaren.

En stund satt jag och surade, men så tittade jag ut genom fönstret och konstaterade två saker. Vackert väder. Enligt prognosen ska det snöa i helgen.

Sålunda åkte jag helt sonika hem fast klockan bara var två, och bytte om till springkläder. Det blev en jättefin om än lite blåsig runda på 4 km. Jag sprang hela vägen. Den första halvkilometern kändes ganska trög (och så underskattade jag kraftigt hur blöt marken var på sina ställen, klafs!) men sedan flöt det på. I mitten av rundan tänkte jag på allt möjligt, njöt av musiken, det kändes ungefär som att promenera. Men efter ett tag började jag undra varför rösten i lurarna (jag springer med Nike + Ipod) aldrig talade om att jag sprungit 3 km, det kändes som väldigt länge sedan den sagt 2 km. Precis när jag började krokna, förkunnades plötsligt att det nu var 400 m kvar. Då bestämde jag mig för att springa uppför skogens brantaste backe. Återigen, det är en häftig känsla när det är benen och inte flåset som vill lägga av först. Det har jag nog aldrig varit med om innan i mitt liv.

Ja jösses. Jag vet att jag tjatar oavbrutet om detta men jag fattar det fortfarande inte. Jag springer?!? Och njuter av det?!? Man måste ha känt mig under uppväxten för att fatta vilken oerhörd sensation detta är.

För övrigt har jag nu köpt mig en ny ständig följeslagare, en stegräknare från Omron. Den är rätt avancerad. Bäst med den är att den nollställs automatiskt varje dag, att den har sju dagars minne och att den inte är särskilt känslig för hur man placerar den. Dessutom får man information som väl mest kan betraktas som nice-to-know men inte mer.

Idag har jag gått (och sprungit) 17 100 steg (rekord, varför tror ni jag väljer att redovisa just dagens resultat?) vilket motsvarar 13,6 km, 882 kcal och 60,5 g förbränt fett. De sista två siffrorna tycker jag är rätt ointressanta.

Utöver mina mål att springa 4 km i veckan och träna två pass på SATS, har jag nu lagt till målet att gå 10 000 steg per dag vilket motsvarar ungefär 5,6 mil i veckan. Allt redovisas på Funbeat.

Väl hemma från springskogen fick jag ringa några jobbsamtal. Det visade sig att morgondagens eftermiddagsmöte tidigareläggs med en halvtimme vilket innebär att lunchens crosstrainingpass går åt skogen. Det hade grämt mig oerhört om jag inte hade sprungit idag. Får klämma in ett pass i helgen istället, men det ska nog gå bra, och passar ju mycket bättre med tanke på väderprognosen.

Igång igen

Spinnade idag, ett specialpass med bara rockmusik. Inte min grej. Imorgon kväll kör de disco, det hade mera varit min grej. En del rocklåtar tar ju liksom aldrig slut - whoa black Betty, wham-a-lam, whoa black Betty, wham-a-lam, upprepa i all oändlighet medan man står upp på cykeln med en puls på 155.

För länge sedan var syrran och jag på ett Friskispass som avslutades med en LIVEVERSION av Tomas Ledins Du kan lita på mig. Vedervärdigt. Som sex på fyllan när man aldrig kommer, var vår enhälliga recension.

But I digress. Sedan körde jag en halvtimme core, nära döden upplevelse, dock mest för att jag placerat mig främst och därför inte kunde undvika min egen uppenbarelse i spegeln. Det är inte alltid roligt.

Men nu är jag igång med träningen igen, och det är viktigast.

Abstinens

Har inte tränat sedan påskafton, förkylningen har slagit sina klor i mig. Jag är på bättringsvägen, men inte bra. Så jag har just avbokat morgondagens crosstrainingpass och helgens pass. Det blir heller inga fyra kilometer sprungna den här veckan. Jag har inte ens haft stegräknaren på mig på flera dagar.

Och det kryper i kroppen, mest av dåligt samvete. Fånigt. För jag vet ju att det viktigaste är att bli frisk.

Nåja. I helgen ska jag försöka få till vardagsstegen i alla fall. Träning blir det tidigast på måndag.

Yes!

En krönika som säger det jag alltid har sagt. Skolidrott som den jag utsattes för är värdelös. Den avskräckte mig från alla former av motion i minst fem år. Men tydligen tillhör jag de där ohemult envisa typerna som faktiskt kan bryta mönster och lägga om livsstil.

Det känns skönt att tänka på en dag som denna, när jag bröt mina föresatser och tog en extra portion pasta till middag. Men jag tänkte i alla fall på att jag gjorde det. Nästa steg är att inte bara tänka, utan låta bli.

Matteuseffekten, förresten. Nytt namn på en känd företeelse.

Kul sajt: Nano Workout!

Se här en välskriven blogg med tänkvärda tips om hur man får in lite träning i vardagen. Jag tar numera alltid trapporna istället för hissen (stolt!) men nu ska jag införa Flamingon på pendeltåget och Hasselhoff på promenaden till bussen.

Fast armhävningarna på telefonmötet får nog anstå. I alla fall till en dag då jag jobbar hemifrån.

Lämplig långfredagsaktivitet

Klockan var ett på eftermiddagen när jag gav mig iväg, utstyrd som en annan pajas. Löpartajts, yllesockar som gick upp en bit på vaden, toppluva och inte minst O:s löparjacka som är ett par nummer för stor.

Snön yrde och det var bara några plusgrader. Utan tvivel är man inte klok, som Tage Danielsson sa.

Jag promenerade till springskogen och sprang sedan i tjugosex minuter. Målsättningen var tre kilometer, men det blev fyra, eftersom snöyran och imman på glasögonen lurade mig att springa fel.

Så det var en späkning värdig en långfredag. Men jäklar vad skönt det kändes efteråt.

Och jag upphör inte att förundras över att det faktiskt går att lägga om sitt liv totalt.

Vikten kryper uppåt

Idag var jag på Itrimsamtal igen. De senaste vägningarna talar ett lika tydligt som obarmhärtigt språk. Jag går sakta upp i vikt igen.

Maten, motivationen. Träningen berörde vi knappt, den flyter ju på.

Faktiskt så tycker jag att jag har varit duktig med ätandet på sistone. I helgen hade vi sexårskalas, och på helgerna äter jag ungefär som jag vill. Men på måndag kväll var kylskåpet fortfarande fullt med tårta, och jag kom sent hem, hungrig. Sneglade lystet på tårtan (hade ätit tidig och lätt middag före körrepet) men bestämde mig för att äta två knäckemackor med skinka och en skiva melon först, bestämma sen om tårta eller inte. När jag hade satt i mig detta hade jag själsstyrka nog att avstå helt från tårtan.

Idag utövade jag ännu en gång min fantastiska självkontroll. Påskägg med godis har börjat dyka upp på jobbet, livsfarligt för mig. Jag vet att har jag väl börjat så fortsätter jag. Efter lunchen hade jag till och med plockat åt mig två kolor och stod med dem i handen, men så la jag tillbaka dem. Till fikat åt jag min medhavda isländska Skyr-yoghurt (ingen höjdare, men bättre än godis).

Men portionsstorlekarna är fortfarande min akilleshäl. Kvällssnaskandet har nästan helt upphört tack vare mina sockerfria Läkerol.

Till nästa Itrimsamtal i början av maj så ska jag banne mig ha vänt trenden. Snart är det påsk, under de dagarna ska jag faktiskt äta godis, men inte förrän på långfredag. Därefter ska jag inte äta mer än en knytnäve snabba kolhydrater per måltid, och verkligen vakta på portionsstorlekarna. Så jävla svårt ska det väl inte vara.

Kom ihåg ett nygammal tips som jag aldrig kommit mig för att prova, att äta morotsstavar med dip när övriga familjen äter chips.

Jag ska också skärpa mig med vägningarna hemma, på sistone har jag hoppat över dem, antagligen väl vetande vad vågen skulle visa.

Men. Lite uppmuntran behöver jag också, inte bara skäll från mig själv. När jag startade den här resan på 96 kg, bestod 54, 2 av dessa av muskler. När jag för drygt ett år sedan vägde 85 kg, som nu, var 53,4 av dessa muskler. När jag för precis ett år sedan var nere på 77,5 kg, var muskelmassan 51,8.

Nu brinner ni förstås av längtan att veta hur mycket muskler jag består av idag? Jo, av 85,3 kg är.... (trumvirvel) 54,8 muskler! Jag har mer muskler idag än när jag vägde 11 kg mer. Jag har på ett år visserligen gått upp 7,5 kg, men hälften av dessa är faktiskt muskler vilket enligt min coach är mycket. Jag väljer att tro henne.

(Ja, jo, jag vet att jag helt dömt ut Itrims fettmätande våg. Men just ikväll väljer jag att tro på den.)

Middagen ikväll blev helt enligt Itrims regler. Tre råa morötter, två tomater, en knytnäve kokt ris och kycklinggryta med indisk sås. Imorgon ska vi äta lasagne, det blir besvärligare. Får kompensera med en balanserad lunch och proteinrika mellanmål.

I maj ska viktkurvan peka neråt.

Mer om balans och lite Sats vs Friskis, proffs vs amatörer

Tack för de senaste kommentarerna, jag gick med håven och fick den full.

Jag började skriva ett svar framför allt på annannans kommentar om yoga, men svävade ut så att det får bli ett eget inlägg istället. 

Som en del kanske minns var jag ganska skeptisk till Sats i början och lät mig motsträvigt övertalas att bli medlem. Min träningserfarenhet är huvudsakligen från Friskis&Svettis, vars otvungna inställning till träning har apellerat till mig. (Itrim ser jag som en parentes, den träningen var hela tiden för enkel och tråkig för mig, inser jag nu i efterhand).

Men det dröjde inte länge förrän Sats fick mig på fall. Bokningssystemet som jag först tyckte verkade oerhört bökigt visade sig ha en enorm fördel: det tvingar mig att planera min träning på ett helt annat sätt än tidigare. Eftersom man måste avboka ett pass minst en timme i förväg, finns inget utrymme för sista-minuten-ursäkter, något jag förr var ganska bra på. De läskiga passen med konstiga namn visade sig vara riktigt roliga, flera av dem. Jag har till och med lärt mig att gilla spinning.

Inledningsvis var jag imponerad av den höga och jämna kvalitén på Sats' instruktörer, högre och framför allt jämnare än hos Friskis. Förhoppningsvis, efter som Sats kostar dubbelt så mycket, jag tror att Friskis instruktörer i  princip arbetar ideellt.

Men instruktion på individnivå blir det ju inte. Då får man hosta upp lite mer slantar och skaffa sig en PT. Vilket jag i och för sig mycket väl kan tänka mig att göra någon gång, fast inte nu. Än så länge tycker jag att det ordinarie utbudet är tillräckligt utmanande och motiverande.

Sats har alltså en jämnare och högre nivå på instruktörerna, de är proffs mot Friskis' amatörer. Samtidigt är det en nackdel också. Visst fanns det en och annan sopa på Friskis, men de bästa passen där liknade inget annat. När en bra och engagerad instruktör själv får sätta ihop ett pass och välja den musik hen (!!) älskar, då blir resultatet enastående. Förkoreograferade pass från Nya Zeeland kan dra nåt gammalt över sig.

Nå. Det var utvikningen det. Svaret på annannans fråga vilka rörelser jag tycker är omöjliga på BB, är alla rörelser av typen stå på ett ben och vingla. Nä just det, vingla var det man inte skulle göra. Attans. Fast vinglar gör jag, och är därmed fullt koncentrerad på att inte ramla omkull och får inte ut särskilt mycket av rörelsen för övrigt.

Fler tips om balansfrämjande mottages tacksamt!