Träningsvärk!

Krickans crossfitpass känns i kroppen idag, vill jag lova. Särskilt benen. Jag var kaxig och tog i på benövningarna, benen är ju mitt forte. Efteråt satt vi länge i gräset och pratade, hur trevligt som helst.

Idag glömde jag lunchlådan och tänkte först äta en sallad på "stan" dvs i förortsgallerian. Men vid närmare eftertanke gick jag in på ÖB och köpte några måltidsbars, en till lunch och några att ha i lådan.

För det är si och så med måltidsordningen. Igår var jag på restaurang med pappa och åt fantastiskt god pasta samt en rejäl sallad och goda grillade grönsaker. Vatten till det, so far so good. Men sedan kunde jag inte motstå förslaget att besöka Stockholms glassfabrik. Underbar glass som avnjöts på en parkbänk i den ljumma sommarkvällen. Gott även för själen.

Ikväll ska jag på restaurang IGEN, denna gång för att träffa två trevliga damer som jag tidigare jobbat med. Och ikväll ska jag faktiskt inte avstå från vinet, dock hålla mig till måttliga mängder.

Todeloo, det är hårt att vara gräsänka!

Übermätt

Hjälp, har just ätit snabblunch på asiatisk sylta i Örebro. Gott och fräscht, teriyakikyckling med ingefära och nudlar. Hade kunnat vara mer grönsaker, men framför allt så var det ungefär tre gånger mer mat än vad jag behövde. Jag skojar inte. Två kycklingbröst och ett mindre berg med nudlar.

Men, jag var ståndaktig och åt endast hälften. Bet sedan huvudet av skammen och bad att få med resten i en låda. Ha, man är väl inte fallen efter pappa och farmor för intet. Eller för den delen farmorsfar bankkamrer Edvin Svensson som skapade familjeförmögenheten en gång i tiden.

Nu står lådan i Örebrokontorets kyl. Jag vet inte om jag kan med att sno en gaffel från kontoret och slafsa i mig maten på tåget hem. Eller kanske på en parkbänk innan tåget går? Fast jag lär ju inte bli hungrig än på cirka tio timmar.

Vilka bekymmer man har.

Är det så?

Jag var omåttligt duktig imorse. Promenerade till Itrim i hällande regn, kom dock iväg en halvtimme senare än jag tänkte eftersom jag inte kunde motstå gos och frukost med morgonglad femåring som väcktes av mitt tassande i hallen. Kvalitetstid av bästa märke!

Träningen kändes ungefär lika seg idag, faktiskt. Jo, det är dags.

Krickans och Majas kommentarer får mig att fundera. Hur funkar jag egentligen? Träning måste vara kul, och det måste vara utmanande. Hm?

Hittills har det inte varit så viktigt för mig med någondera. Det var först efter ganska många år på Friskis som jag började tycka det var roligt. De första åren var det mitt överjag som hetsade iväg mig, samt vetskapen om den sköna känslan efteråt. Rätt vad det var började jag tycka det var roligt, till min egen förvåning.

Ärligt talat är inte Itrims pulsträning särskilt rolig. Det som gör att den funkar är att ett pass bara tar 30 min, och att man slipper boka. Det har jag upplevt som en stor befrielse. Aldrig någon stress att hinna i tid, debattera om jag ska avboka eller inte, och så vidare. Men några större kickar blir det inte. Delvis beror detta på musiken. Itrim gör säkert så gott de kan och förhoppningsvis reflekterar deras musik majoritetens smak, men jag gillar den inte. (I tisdags spelades Dire Straits. Fråga mig inte varför, men jag avskyr Dire Straits.) Vad gillar jag då? Rammstein, faktiskt. Åtminstone när jag tränar.

Så jag har nog sett roligheten som en bonus, nice-to-have, men inte nödvändig. Men nu stundar nya tider. Klart det ska vara roligt att träna!

Utmanande, då. Tjaa. Njaa. En omhuldad sanning i vår familj är att jag och min man är diametralt olika i det mesta, så också vårt träningsmönster. Jag är ganska bra på att gneta på. Jag lyckas integrera träningen i vardagen. Jag tar inte ut mig något särskilt, spränger inga gränser. Men det blir av, vecka ut och vecka in.

Maken å sin sida, upptäckte för några år sedan att han måste sätta mål för sin träning. Det blev olika typer av tävlingar. Skidor, cykel, simning, löpning. För två år sedan genomförde han Halvklassikern. Jag tycker att det är ganska roligt att turista på orter som Motala, Vansbro och Mora. Lyckligtvis har vi mycket goda vänner som bor strategiskt i Dalarna. Vasaloppsveckan hos dem har blivit en tradition.

Å andra sidan vill jag påstå att han tränar ojämnare än jag. Min viktminskning (och den stundande Halvvättern - 15 mil på cykel) utlöste en träningsfrenesi hos honom, som faktiskt orsakade en del tjafs från min sida. Måste man träna nästan varje dag? Det är typiskt honom, att gå ut väldigt hårt för att sedan tröttna. (Nåja, den här gången har han faktiskt inte tröttnat. Än.)

Så det vete sjutton om jag egentligen behöver sätta några mål för min träning. Behöver jag det? Hur skulle de se ut i så fall? Tips mottages tacksamt!

Stabil

Var på Itrim igår och tränade och vägde mig. Träningen känns rätt trist nu, jag segar mig genom de tre varven. Igår var jag ovanligt trött, men frågan är om inte tröttheten mestadels sitter mellan öronen. En känsla av åh vad trött jag är, vad jobbigt det är, som egentligen inte känns i kroppen.

Med andra ord är det dags för ett annat träningsalternativ. Jag tänkte vänta till efter semestern med att köpa SATS-kort, fast egentligen kanske det är dumt, slår det mig nu. Klassiskt uppskjutningssyndrom. Hm.

Min kära stegräknare står mig bi, det blir 9000+ steg nästan varje dag, och de dagar det inte blir det blir det 8000+. I lördags stannade den förvisso på 5000 men då glömde jag ta på den på kvällen när vi var på kalas. Och igår blev det dryga 12000. Så det jämnar ut sig. Men jag vill inte vara utan den, den är det perfekta hjälpmedlet.

Gårdagens vägning visade att jag varken ökar eller minskar i vikt. Jag är nöjd med det resultatet, för med tanke på mathållningen på sistone hade det inte varit konstigt om vikten krupit uppåt. Troligen är det motionen som håller vikten i schack. Å andra sidan hade det varit skönt att ha lite mer marginal inför semestern. Å tredje sidan, vad ska jag med den marginalen till? Jag får väl se till att sköta mig under semestern helt enkelt. Att leva som jag gör nu är sannerligen inte någon plåga.

Infernaliskt gott humör

blir man på av att träna. Men det visste vi ju redan, eller hur.

Jag befinner mig i ett hotellrum med utsikt över ett Vasaslott. Genom det öppna fönstret hörs sorl från uteserveringar. När jag var färdig med dagens arbete checkade jag in på hotellet, bytte till träningskläder och knatade till det Itrimcenter jag visste skulle finnas. Och där var jag så välkommen så. Maskinerna var lite annorlunda än hemma. Halva passet var jag mol ensam i lokalen, det har aldrig hänt förut. Då passade jag på att öva lite rockring. Runt midjan gick inget bra alls. Liten ring på armen gick bättre, det kommer nog att kännas i musklerna imorgon.

På hemvägen köpte jag dagens middag: en liter jordgubbar och en ask hallon. Jo, och så får det nog bli en bar också. Till lunch åt jag en bar och en shake. Vadan denna askes, undras det kanske.

Jeansen börjar strama på ett högst obehagligt sätt över låren. Tydligen är det där jag lägger ut först, eller där jag är minst konfektionsanpassad i alla fall. Det skulle kunna vara muskler, men det tror jag inte riktigt på. Helgen som gick var halvokej ur matsynpunkt, men jag måste erkänna att det där med undantagsdag är svårt att få till. Det blir lätt så att en undantagsdag blir flera.

Men motionen går bra! Jag har halvt om halvt bestämt mig för att öka mitt mål till 10 000 steg per dag, det är ändå där räknaren oftast landar.

Och idag var jag som sagt och tränade. Nu ska jag skicka agendan för morgondagens möte till de herrar kunder som kommer på besök imorgon, sedan ska jag titta på en brittisk serie på TV, sedan ska jag ta en halv sömntablett och sova som en stock.

Officiellt facit

77,9 visade Itrims våg. Precis under maxgränsen alltså. Men min coach menade att det inte är någon fara, att efter en veckas normalliv kommer vikten att ha stabiliserat sig. Jag tror henne.

Intressant nog var fettprocenten nere på all time low, bara 27,6%. Där ser man vad ett enda Nike Get Fit pass kan göra!

(Eller inte. Jag tror ju inte på det där med fettprocentuppskattning medelst impedansmätning.)

Nu stundar två nätter borta med jobbet, sedan helg på annan ort med man och barn!

Åsså en annan sak.. lite skryt..

Vi var i Borås djurpark igår, innan jag flög hem till Stockholm. För att femårige sonen skulle få se björnungarna ordentligt och inte klättra på staketet och kanske dränka sig i björnarnas sjö, gjorde jag en kraftansträngning. Jag tog i ända från tårna, spände varenda core-muskel jag har, och lyfte upp 20 kg unge på axlarna och satte honom där. Tio minuter ungefär orkade jag bära honom. Inte skuggan av ryggont idag.

Det är roligt att vara stark, ja sannerligen!

Inofficiellt facit

Under veckan som gick var det inte bara massor av kalas, även vardagen var en fest. Det fikades och glassades så det stod härliga till. Men jag märker ändå att jag har ändrat mitt beteende. Jag njuter mer när jag äter något gott, och jag har inte ett dugg dåligt samvete. Även när jag släpper loss och frossar, så ser jag till att göra en del smarta val. Till exempel tackade jag nej konsekvent nej till vin under veckan, utom på festerna då. I söndags var vi trötta och köpte därför pizza till middag, men nöjde oss med två pizzor och en (stor) sallad till tre vuxna och två barn. Efter två pizzabitar - mindre än en halv pizza - var jag mer än nöjd, jag som förr med lätthet tryckte i mig en hel.

Motionsmässigt var veckan helt okej, nej faktiskt mer än så, med beröm godkänd! Av elva dagar var det max fyra dagar som jag inte kom upp i +9000 steg, det var de dagar vi satt länge i bilen eller var på fest (och på fest dansar man ju!). Plus två rejält svettiga pass på SATS. Bra där, Helga.

Igår kväll kom jag hem till ett tomt hus, den här veckan är man och barn kvar i Göteborg hos svärmor medan jag är hemma och jobbar. Vågen visade 80,6 kg på kvällen med kläder på. Imorse var den nere på 77,5. Ikväll ska jag till Itrim och väga mig officiellt. Det blir spännande. Kommer jag att vara under 78 kg som jag har tänkt mig ska vara min maxvikt?

Hur reagerar jag då på denna uppgång? Ganska sansat, tycker jag själv. Middag igår i min ensamhet blev en Itrim-soppa och en dito shake, lika mycket av lättja som av viktskäl. Imorse drack jag en shake till frukost, har med mig matlåda till lunch. Det blir nog Itrim-mat ikväll och imorgon bitti också, för på onsdag är det middag med jobbet.

I längden är det kanske inte hållbart att rätta till felsteg med måltidsersättningar, men jag är fortfarande inne i min läroperiod tycker jag. Det hade precis lika gärna kunnat vara makrill på knäcke eller frukt med keso, nu är det mest för att jag har Itrim-maten hemma och vill göra slut på den, och för att jag inte orkade ta mig till mataffären igår.

Alltså: som vanligt - fortsättning följer!

Exhibit A

Idag var jag på dagen-efter-bröllopet-brunch i den här klänningen från Kriss. (Inte Tradera! Faktiskt!). Kände mig jättefin, och det gjorde jag också igår på bröllopet. Där togs det så mycket kort, och jag hade fullt sjå med att punktmarkera mina söner, så jag struntade i att fota själv. Förhoppningsvis har min oranga klänning kommit med på något kort. Exhibit B får ni alltså vänta lite på!

Nike get fit!

Igår var vi på SATS igen, och tänkte styrketräna, men tjejen i receptionen sålde på oss den nya klassen Nike Get Fit. Det var hantlar och mattor och sånt som jag för ett halvår sedan hellre hade dött än gjort, men riktigt kul! Bättre än gymträning. Idag känns det rejält i låren.

Nu ska jag stryka två små kostymer, för idag är det bröllop!

Självkänsla, självförakt.. och övervikt

Maja tar upp en intressant fråga i en kommentar nedan. Att övervikt har med självkänsla att göra, att man kanske tillåter sig att fortsätta vara överviktig och oattraktiv för att man inte tycker att man är värd bättre. (Jag hårddrar det lite nu.)

Så tror jag absolut att det kan vara i många fall. Jag vet att min egen pappa har uttryckt att hans övervikt liksom hans oförmåga (ovilja?) att klä sig någorlunda helt och rent, för att inte tala om hans överjävligt stökiga lägenhet, kanske uttrycker ett självförakt. Han är medveten om det, men klarar inte att ta tag i det. Fast det är inte bara bristande självkänsla som ligger bakom, det är ett stort mått av bekvämlighet och lättja också.

Vidare tror jag visst att lite lagom fåfänga är sunt. Det uttrycker en artighet mot omgivningen. Jag bryr mig om vad ni tycker och visar respekt, därför ser jag till att lukta gott och att inte ha t-shirt på frackmiddagen.

Genuint ointresse för utseende och kläder tror jag det är ganska få som hyser. Inte ens ovan nämnda pappa är helt ointresserad, det vet jag som regelbundet släpar ut honom på shoppingrundor. Han har mycket bestämd smak ifråga om färger och kvaliteter, och uppskattar att känna sig snygg och prydlig. Vem gör inte det? Nej, ointresset är nog snarare ett sätt att maskera att det inte är roligt att se sig i spegeln.

Fast ganska ofta svänger det över åt andra hållet, fåfänga eller ej. Nästan alla kvinnor jag känner, särskilt de som är äldre än jag, är missnöjda med sitt utseende i allmänhet och sin kroppsform i synnerhet. Vare sig de har fog för det eller inte, inte sällan är mycket vackra och prydliga kvinnor oerhört missnöjda med sin uppenbarelse. Det om något är självförakt.

Jag själv då? Hur har det varit för mig?

Som jag redan skrivit flera gånger var det inte i första hand utseendet som störde mig med övervikten, utan identiteten. Det har jag fattat först nu när kilona är borta. Att se mig i spegeln ingav starkt obehag, men inte så mycket för att det jag såg var fult, utan upplevelsen av att det inte var jag. Jag tror att det var så i alla fall, och att detta inte är en efterhandskonstruktion.

Jag tror inte att min övervikt var så mycket ett uttryck för dålig självkänsla, att inte-vara-värd-bättre. Jag tror att jag mest hamnade i det. Jag överskattade vikten av ombytt motion, underskattade vardagsmotionen och kaloriintaget. Bekvämlighet samt en gourmet- (och gourmand-) kock till man gjorde sitt till.

Men visst har tanken slagit mig att jag genom att bli överviktig också gjorde mig oattraktiv för andra män än O, och därmed trygg och säker. För han har, märkligt nog, alltid uppskattat min kropp hur tjock jag än var. Jag trodde honom, och tror honom fortfarande. Han är inte direkt missnöjd nu heller, men ger mig lite gliringar ibland om försvunna kurvor och avsaknad av rumpa, och att man sticker sig på mina höftben (klart överdrivet!).

Tänker jag efter inser jag att det var bekvämt att vara tjock, att slippa uppmärksamhet. Jag har aldrig varit den söta eller snygga typen, aldrig känt att mitt utseende är min främsta tillgång. En kort tid på Chalmers, något år eller två, hade jag drygt göra att hålla ordning på de uppvaktande kavaljererna. Så var det sannerligen inte i tonåren, och den vilda tiden tog abrupt slut i och med att jag träffade O.

Visst var det roligt att vara omsvärmad. Antar jag. Man vill väl inte vara oattraktiv heller. Men återigen, när jag tänker efter, inser jag att det inte heller var jag. Jag är inte, vill inte vara, har aldrig varit eller velat vara, primärt vacker, ett objekt. Jag vill vara någon man pratar med, någon man lyssnar på, någon man respekterar för att hon har en åsikt och kan uttrycka den.

Huvva vad det låter rabiat feministiskt, att skaffa sig en övervikt för att inte bli sedd som ett objekt? Riktigt så var det nog inte heller. Men det finns där.

Fast allra mest tror jag som sagt att det handlade om bekvämlighet. Mat är gott. God mat är ännu godare. Motion är jobbigt, man blir så andfådd och svettig och känner sig så ful och klumpig. Skönare att gå hem och äta lite mer. Onda cirklar som lätt blir ännu ondare.

På samma sätt som goda cirklar blir godare, tack och lov!