Livet som helhet är småjävligt nu, så varför skulle träningen vara ett undantag? Jag ska försöka bena ut vad det är som inte funkar.
Till att börja med är jag förkyld, en seg förkylning som inte vill släppa, med rejält halsont. Jag hade gått till vårdcentralen omedelbums om det inte varit så att resten av familjen har eller har haft precis samma symptom. Det tyder ju på att det är ett virus som kommer att gå över med tid och vila.
Så jag försöker vila. Har avbokat dagens träningspass med R och ska ta det lugnt. Hoppas vara frisk igen på fredag då vi ska ses igen.
Nästa åkomma är ryggen. Stelheten som jag skrev om förra gången har kommit och gått, men intensifierades kraftigt för någon vecka sedan. R gjorde då några övningar för att mjuka upp mina axlar som tydligen är stela, höger värst. Han masserade och knådade vilket var ganska behagligt på ett masochistiskt sätt.
Dagen därpå hade jag ännu mera ont, och sedan ännu värre. Samtidigt slog förkylningen till med full kraft så det gjorde säkert inte saken bättre. Jag fick ta till stark värktablett (Citodon) och palla upp ryggen med kuddar för att alls kunna sova. Miserabel påskhelg alltså.
Men så småningom släppte det. Nu har jag inte alls ont och klarar mig sålunda utan extra kuddar eller värktabletter.
Igår var jag hos en sjukgymnast på SATS, som jag konsulterar på R:s inrådan.
Det var en bestämd tjej. Hon verkar inte särskilt inriktad på att samarbeta med R. Mina axlar ska jag jobba med själv, tycker hon. Vi gick igenom nacke, axlar och bröstrygg och jag fick några övningar att kunna göra själv för att öka rörligheten. Vi ska ses igen nästa vecka, då ska hon också visa mig lite övningar jag kan göra i gymmet.
"Det är bra att du börjat träna, fortsätt med det!", sa hon hurtigt. Naturligtvis har hon rätt och jag är väl bara fånig som känner mig lätt förolämpad av det. Vadå börjat träna? Jag har tränat ganska hårt i snart fem år nu och var inte helt otränad innan heller. Bara för att man är en överviktig snart femtioårig tant behöver man inte vara nybörjare.
Men. Hur spännande och utvecklande det än är att träna med PT så finns det vissa nackdelar. Det är förbannat dyrt för det första, men det kan jag väl unna mig.
Då är det värre med att det på sistone har känts begränsande på något vis. Jag tränar ju inget annat nu. Vågar inte riktigt. Är rädd att trigga ryggen igen. Känner mig tung och klumpig. Längtar lite efter stimulansen som ett bra gruppass kan ge, men återigen - vågar inte riktigt.
Och så är det tiden också, det låter vanvettigt men jag har svårt att hinna med. Lunchpass är det som fungerar i min tillvaro nu sedan ett par år tillbaka. Sådana är ganska begränsade och dessutom är det vid lunchtid som R och jag brukar ses två gånger i veckan. Jag har ibland lyckats klämma in ett spinningpass också, men det är säkert över en månad sedan sist.
Boxningen har också fått stryka på foten. Syrran och jag skulle ju gå tillsammans. Hon har varit upptagen med jobb och resor så de första gångerna på terminen gick jag ensam. Sedan gick vi två gånger tillsammans, och var ense om att vi var lite missnöjda med upplägget på passet. Det har kantrat över åt fysträningshållet, nästan ingen boxning. Under timmen vi är där springer vi runt i salen säkert halva tiden och boxas kanske en fjärdedel av tiden. Ofta får vi göra övningar som är hopplöst svåra och tunga för mig, och numera vet jag varför.
Bakåtvända armhävningar eller dips till exempel. Jag är för stel i axlarna för att kunna ta ut rörelsen ordentligt och belasta rätt muskler. Springkrypa på alla fyra är för tungt för axlar och handleder.
Jaha, vad blir kontentan av detta gnäll? Vet inte riktigt. R och jag har redan varit inne på att göra ett program för hur jag ska träna utan honom, kanske jag ska fråga om det igen.
På något sätt behöver jag hitta träningsglädjen igen.
Å andra sidan kanske det är att kräva väl mycket. Som sagt så är inget annat i livet på topp just nu, så varför skulle träningen vara det. När förkylning och ryggont är bättre känns det kanske bättre.
Väl?
