Idag har jag tränat Transformer med nyinköpta handskar på händerna. Givetvis lät ledaren bli att tvinga oss att göra chins just idag. Men handskarna kom väl till pass ändå. Burpees, armhävningar och kettlebellsvingar, allt gick bättre med handskar som både stötdämpade och gav bättre grepp.
Tihi, tihi. Det var ett jätteroligt pass, och jättejobbigt. För första gången vågade jag prova hopp-armhävningar (med handskar som stabiliserade handlederna!). Övningen har säkert ett tjusigare namn men går till som följer: man växlar mellan breda armhävningar med händerna på två (låga) stepbrädor och smala armhävningar med händerna på golvytan mellan brädorna. Växlingen sker medelst ett hopp, alltså att man rycker överkroppen rakt upp och landar på handflatorna. Jag klarade det! Stående på knä och inte på fötter visserligen, men ändå. Något utrymme för förbättring och utveckling ska det väl finnas.
För man blir ju bättre av träning, faktiskt. Numera kan jag göra några armhävningar stående på fötterna, förr kunde jag inte det. När jag tränade med syrran för ett par veckor sedan blev hon imponerad, hon står än så länge alltid på knäna. Hon är en snabb och vältränad löpare å andra sidan, det är ju inte jag.
En av hard-core-tjejerna som alltid står längst fram på favoritledarens pass och kör femkiloshantlar då vi andra nöjer oss med tre eller fyra kilo, hon sa en gång att det tog henne tolv år att lära sig att göra armhävningar ordentligt. En uppmuntrande utsaga, tycker jag.
Jaha, vad mera då? Jo, en sak till. Nu låter det som att jag är världens daredevil och det är ju just det jag inte är! Jag läste just idag på en träningsblogg* som lär vara en av de mer populära att skribenten skadat sig ordentligt på ett pass för ett år sedan och först nu är rehabiliterad. För någon månad sedan tjuvlyssnade jag på en konversation i omklädningsrummet som handlade om just Transformer. Nä, jag vågar inte gå på sådana pass, sa den ena tjejen. Jag kör på alldeles för hårt och skadar mig hela tiden.
Jösses. Det är då ingen risk att jag gör. Jag är en fegis och försiktig natur. Jag vägrar hoppa upp på lådor med vassa kanter, jag hoppar inte över hinder utan kliver över dem. Och så vidare. Pappa brukar säga att de aldrig behövde ha trappgrindar eller liknande när jag var liten, för jag gjorde aldrig något som jag inte var säker på att jag klarade av.
Försiktigheten sitter tydligen i. Fast det är inte länge sedan jag inte trodde att jag klarade av pass som Transformer, och nu genomför jag dem. Halleluja!
* Det där med träningsbloggar. Alltså, finns det några vettiga? Som inte är nedlusade med reklam, som inte tjatar om rosa träningskläder, som inte är tapetserade med panoramabilder från senaste löprundan? Jag går inte ens in på de med selfies med putande rumpor, plutande munnar och svällande biceps.
6 kommentarer:
Vad lustigt! Vi körde ihop ju igår, jag var på det passet! Har ordentlig träningsvärk i magen idag. Dina handskar verkade onekligen bra, kanske ska jag ta och investera i ett par. Brukar du gå på Crosstraining på onsdagar i Viggbyholm?
Jag läser två träningsbloggar. Det här är den ena. Den andra är Move it Mama som finns här http://moveitmama.se/ och som jag halkade in på därför att jag läser Mirijam Geyerhofers krönikor i lokaltidningen och hennes blogg. Det är många selfies men inte av den typen jag tror du har i tankarna ovan!
Och det där med försiktigheten är precis jag också. Jag kan hänga upp och ner och stå på huvudet numera, därför att i Iyengar-yoga går man oerhört långsamt fram och låter inte någon ge sig på sådant utan att vara säker på att hen kan. Och då har jag vågat. Nästan allt går ju faktiskt att göra lite svårare och lite svårare och lite svårare, så att det sista steget man tar mot det där man inte vågade blir så litet att man inte kan låta bli!
VAR DET DU? Blont, kort hår? Nejmen! Det här har aldrig hänt mig förut! Kul!
Just det passet du nämner har jag inte kört, däremot är jag på Viggbyholm ibland. Just nu har jag kort som gäller i hela Stockholm men det lutar åt att jag måste begränsa mig till hösten, och då väljer jag nog Danderyd. Beror lite på utbudet.
Onsdagar brukar det bli spinning i Danderyd, då hinner jag precis till ett möte klockan ett.
Tack för tipset, annannan!
Nu har jag kastat bort en god stund av arbetstid på att läsa moveitmama och flera gånger ansträngt mig för att inte skratta högt. Det är en blogg helt i min smak!
Ja men det var jag! Kul att träffas :-) Kanske blir fler gånger?! Fast jag lunchtränar bara ca 1 gång per vecka mer än så har jag svårt att få till.
Skicka en kommentar