torsdag 9 oktober 2014

Ny träningsform igen: Prformance Hi-Intensity

Förra veckan gjorde jag ett avsteg från principerna, eller om man så vill, införde en ny princip. Jag var ledig på torsdagen, vi skulle åka till Disneyland Paris på förmiddagen. Ursprungligen hade jag tänkt börja morgonen med ett crosstrainingpass med favoritledaren. Min tanke var att jag sedan med glatt humör och stor energi skulle ta mig an packnings- och resebestyr.

Men jag var så trött, så in i märgen trött. Jag orkade helt enkelt inte stiga upp en timme tidigare och jaga iväg på träning. Tidigare har jag försökt intala mig just do it, du vet att du mår bra efteråt, jag ångrar mig aldrig. Nu gjorde jag precis tvärtom. Och ångrade mig inte.

(Imorse var det dock tillbaka till just do it, torsdag och morgonträning. Inte heller då ångrade jag mig. Jo, kanske lite precis innan. Men definitivt inte efteråt.)

Men det var om den nya träningsformen jag skulle berätta. Häromdagen provade jag styrkevarianten av det pass jag testade förra veckan. Detta passade mig klart bättre.

Vi var bara fyra deltagare, och jag var absolut sämst, äldst, tjockast och minst vältränad. Tant Helga tränar med fitnessdårarna. Men vem bryr sig? Särskilt när en av dårarna visar sig vara förtjusande snäll och hjälpsam. Vi skulle ta fram lådor att göra box jump på, och han såg min tveksamma min. Hopp är lindrigt sagt inte min starka sida. Jag klarar upphopp på stepbräda i högsta läget, fast jag är skräckslagen hela tiden. Men han peppade mig att ta den lägsta lådan, som alltså nådde mig strax nedom knäna.

"Jag lovar, det sitter i huvudet, det är en rädsla. Jag håller i dig första gången, du kommer att klara det." Det gjorde han, och det gjorde jag. Faktiskt. Men eftersom det var inte mindre än 26 upphopp som skulle genomföras så övergick jag sedan till stepbräda.

Passet var upplagt sålunda:

200 hopp med hopprep (inte min favoritövning heller, jag övergick till höga knän efter en stund)
26 armhävningar (som man INTE fick göra på knäna, utan på fötterna, men man fick lägga två viktklossar under sig så att man landade på dem istället för att gå hela vägen ner till golvet. Intressant och nyttig variant.)
200 hopp
26 box jumps
200 hopp
26 situps (faktiskt det jag klarar bäst)
200 hopp
26 pull-ups (kan jag ju absolut inte genomföra. Men när jag fick stöd av ett gummiband gick det någorlunda)

Vi avslutade med statiska magövningar och lite knäböj.

På det hela taget ett riktigt bra och roligt pass, helt okej ersättning för Transformer som varit en tidigare tisdagsfavorit. Den lilla gruppen och den älsklige medtränaren (han visade sig vara ledare själv. Samt thaiboxare.) gav klara pluspoäng.

Och ännu bättre: nästa vecka är det helt andra övningar. Det gillar jag.

4 kommentarer:

Kattmamman (a.k.a. Bridz) sa...

Hörde också att det bara sitter i huvudet det där med hopp upp på lådor. I somras hoppade jag mig till ett djupt jack i benet som behövde sys med riktigt många stygn. Om en inte riktigt vågar kan det bli riktigt fel.

/Vågar inte heller hoppa, och ännu mindre efter i somras

Helga sa...

Aj, aj, aj! Detta ska jag gömma i mitt hjärta och tänka på när jag är lite rädd. Rädsla kan ibland vara ett sundhetstecken. Jag håller mig nog till stepbrädor, de har inte så vassa kanter.

annannan sa...

Härligt att ha fått denna frimodiga inställning till vad man kan träna! Jag tror att de andra också tycker precis så om att du kommer och tränar med dem. För det tycker man väl för det mesta är kul, med någon som vågar och vill, så länge den kan hänga med tillräckligt för att inte ställa till det för de andra.

Jag gillar skarpt att gå på yogapass med männen i sjuttioårsåldern. Liiite för att det är enda gången jag kan känna mig något så när smidig. Men mest för att det är ett annorlunda gäng och de är hedersknyfflar.

PS. Pull-ups alltså i dagens genusneutrala värld. Jag antar att det finns kvinnor som kan genomföra dem också, men är de inte den ultimata övningen om man verkligen vill få kvinnor att känna sig värdelösa? Det är ju inte bara det där med den allmänna skillnaden i muskelmassa, utan också en fråga om var man har de där musklerna.

Helga sa...

Hedersknyfflar, vilket underbart beskrivande ord som jag glömt att det fanns!

Det fina med den här typen av pass är att de - till skillnad från en stor del av skolidrotten - är uppbyggda just så, att man kan och får jobba efter egen förmåga, trygg i att man inte förstör för någon annan. Jag har inte särskilt stor erfarenhet av lagidrotter men ger inte mycket för det som ofta predikas om laganda och gemenskap. Precis lika ofta blir det precis tvärtom, tror jag.

Pullups är helt okej att göra om man har ett kraftigt gummiband att sätta fot eller knä i. Det band jag valde är decimeterbrett, och ledaren frågade oroligt om jag skulle vara stark nog att spänna ut det. Lilla vän, jag har min inte oansenliga vikt samt tyngdlagen till hjälp, tänkte jag, men sa det inte. Att lyfta foten tillräckligt högt för att få in den i bandet, det var däremot en helt annan historia.