Det blir bara ett pass den här veckan också, av mestadels
roliga skäl. I måndags frös ett pass inne, då jag vabbade med som det visade
sig inte så sjuk Y. Därefter var O på tjänsteresa, och imorgon åker han och jag
till London för att fira bröllopsdag.
Men hur som helst, imorse tränade jag i alla fall. Det var
motigare än vanligt att stiga upp (det vill inte säga lite) och ganska motigt
på passet också. Mot slutet var det dags för armhävningar, trettio stycken, på
knän eller fötter. Aldrig att jag klarar det, tänkte jag, men hur det nu var
försökte jag i alla fall. Vi gjorde tio åt gången med höftlyft emellan.
Jag dog nästan på kuppen, men nu har jag faktiskt gjort
trettio armhävningar, stående på fötterna. De var inte snygga, inte djupa, men
de var. Trettio. På. Fötterna.
Jo, så har jag vägt mig också, i fredags. Resultat 90,2 kg.
Suck. Önskar så att jag kunde få liknande uppenbarelser angående mathållningen.
4 kommentarer:
Grattis! Till de trettio armhävningarna, alltså. Det gäller att hålla i för att bygga upp den sortens styrka har jag också konstaterat.
Med det perspektiv på saker och ting som jag just nu tycker mig ha, eftersom jag är på ledigetsresa, tänker jag reagera på frågan vikt och mat. Och jag gör det ur ett personligt perspektiv förstås, jag har ju inte mycket annan erfarenhet att komma med.
Du skrev ju om genomgående matflippar härom sistens. Jag tycker verkligen att det låter som det, exempel på vettiga strategier i vardagen. Det enda jag kan komma på att lägga till dem är att dela på bakverken på café. Antingen att dela med dem man är där med, eller att helt krasst be personen i disken att skära bullen mitt av och lägga halva i en påse att ta med hem. (Och där inte ätas av en själv ovanpå allt annat man äter!)
Det är ju det där med mat när man tycker om mat och delar tillvaron med andra som gör det. Det är gränser för hur mycket man kan dra in på den då. Jag tror att vägen för dig måste gå över vardagsmotion i sådana mängder att du kan äta som du gör.
Har jag fel? Hur går det med stegräkningen?
Tack för kommentaren, annannan!
Jag önskar alldeles väldigt att du inte hade fel, för det är fasen så mycket roligare att motionera mera än att äta mindre. Men tyvärr måste jag se sanningen i vitögat, den som faktiskt stått ganska klar för mig i åratal, redan före Itrimtiden: maten är mitt problem, inte motionen.
Ska orda mer om detta vid tillfälle när jag har tid, vilket jag inte har nu.
I går gjorde min pojke några armhävningar i sängen på kvällen. Sen ställde han sig på knä och gjorde några till. "Det här är tjejarmhävningar, det har /flicka i klassen, minns inte vem/ sagt."
"Fast det stämmer inte", sa jag och la mig på jobbet och gjorde några armhävningar på tå. "Många tror att tjejer inte kan göra armhävningar på tå, men tjejer är ju lika starka som killar."
Och så funderade jag över att jag som typ 17-åring, 23-åring och 34-åring säkert var helt övertygad om att jag inte kunde, och aldrig skulle komma att kunna, göra armhävningar på tårna.
Nu vet jag ju att det går alldeles utmärkt. Nånting säger mig att du inte heller kallar dem tjejarmhävningar längre, Helga...
Det har jag faktiskt aldrig gjort! Kallat dem tjejarmhävningar alltså. Faktum är att min björnstarke man (jo, han är ofantligt stark förutom stor på alla ledder) gör armhävningar på knäna. Han har lång bål och kortare ben, vet inte om det kan vara en förklaring. Hos mig är proportionerna de omvända.
Skicka en kommentar