Snorig

Ikväll är jag definitivt snorig. Å ena sidan: lättad suck över att jag inte tränade, det var uppenbarligen rätt beslut. Å andra sidan: uppgiven suck över att förkylningssäsongen redan är igång innan augusti månad ens hunnit ta slut. En vinter som den gångna vill jag helst slippa.

Nä

Det blev ingen träning idag. Jag frångick en av mina levnadsregler, att aldrig avboka ett träningspass på morgonen. Imorse var jag så fruktansvärt trött efter en stökig natt att jag bestämde mig för att inte ta med mig (den packade) träningsväskan till jobbet.

Detta får sålunda bli en vecka av vila. Vila och vardagsmotion.

Träningspaus, sömn, hur man ser ut samt byxstorlekar

Förra veckan gick jag ut hårt med träningen. Shape på måndag lunch, shape igen på onsdag morgon, crosstraining på fredag lunch. Passet som leds av de stora välbyggda killarna. Den här gången var jag lite mindre entusiastisk, de hade bytt ut några stationer mot hinderbanor och jämfotahopp upp på lådor. Sånt gör inte jag, jag är alldeles för feg. Eller realistisk. Jag vill verkligen inte skada mig. Istället klev jag värdigt över hindren (jag har ju långa ben) och klev upp och ner på lådan, ett ben i taget. Det godkändes av ledarna.

I måndags hade jag ont i halsen, så den planerade träningen den dagen ställdes in. På tisdagkvällen mådde jag halvbra, men bestämde mig för att vila och ställa in även onsdagmorgonens pass. Både måndag och tisdag kväll somnade jag faktiskt före klockan elva, vilket är en bedrift för mig. Igår onsdag var jag inte fullt lika duktig, klockan var nog bortåt halv tolv. Men i alla fall. Jag funderar ibland på om min dåliga sömn påverkar min vikt. Det sägs ju att det kan göra det. Ibland fattar jag inte själv hur jag lyckas hanka mig fram, för jag är ju konstant undersövd. Men på något sätt går det.

Imorgon ska jag nog träna med grabbarna igen i alla fall.

I helgen var det jippo i vårt förortscenter, vi drev omkring där några timmar hela familjen. Flera gånger blev jag antastad av folk som ville sälja på mig cirkelträning bara för kvinnor. Jag svarade nejtack så vänligt jag kunde, en gång tog jag mig tid att svara att jag tränar på Sats och är nöjd med det. Men spara vårt erbjudande, sa den utdelande kvinnan ivrigt.

Naturligtvis är de bara reklamutdelare som varken har särskild koll eller ägnar någon särskilt eftertanke åt vilka de väljer ut, bara de är kvinnor. Men när O frågade mig och jag förklarade, var vi rörande överens om att cirkelträning bara för kvinnor verkligen inte är någonting för mig. Dels har jag redan provat, på Itrim. Du kör ju cross, sa O.

Men jag ser inte ut så som folk föreställer sig att någon som tränar hårt ska göra, det gör jag inte. Å andra sidan är det många av mina medtränare på passen som ser ut ungefär som jag. Man kan vara lätt överviktig, se ganska tjock ut men ändå vara vältränad, det är inte ovanligt. Människor är inte stöpta i samma form.

Apropå form så handlade jag byxor igår, byxor vari de crosstrainade låren, rumpan och magen ryms. Svarta byxor är en stapel i min garderob och jag är trött på att ha bara ett enda par som sitter någorlunda. De här har rejält hög midja (som jag), ett par med vida ben och ett par med smala. Ena paret i storlek 42, det andra i hela 46. Det här med storlekar är inte lätt. 44 gick på och skulle ha fungerat förutom att dragkedjan var placerad i sidan. Idiotiskt, man drar bara sönder den och så nyps den också. 46:an var stor och rymlig och mycket bekvämare, och jag hade ju nu en gång bestämt mig för bekväma byxor, inte bara snygga.

Maten: flipp eller flopp?

Och så är det detta evinnerliga tjatande om mat. Ibland önskar jag på fullt allvar att jag vore en sådan person som inte var så förtjust i mat, för sådana finns ju. Men sedan ändrar jag mig. Mat är både ett intresse och en källa till glädje för mig.

Men jag behöver fortsätta öva mig i att välja rätt, och lära mig tycka om nyttigare mat. Veckan och helgen som gick var ömsom flipp, ömsom flopp.

Flipp i det att en återgång till vardagen per automatik innebär en upprättning av matvanorna. Då äter jag medhavd mat till lunch (liiite trixigt att få till grönsakerna ibland, medges), vi äter inte godis eller annat little something när andan faller på, vi dricker förstås inte vin på vardagkvällarna.

Flopp i det att jag både tisdag och torsdag trillade i fikabrödsfallgropen. Eller snarare, hoppade i, med ett belåtet smackande. På tisdagen hade jag ärende ner till stan och hade en tidslucka på ett par timmar mellan kurs och frisörbesök. Jag hade intagit en hyfsat nyttig lunch så jag tänkte unna mig en fika. Fånigt, för det vet jag ju, att det är svårt, nästan omöjligt att motstå lyxigt nybakat fikabröd när jag väl står där och beställer mitt kaffe. Industriprocessat äter jag aldrig numera, men ett frasig doftande wienerbröd med körsbärssylt... åhh!

På torsdagen hände ungefär samma sak. Q:s fritis höll stängt, han och jag och pappa turistade i vår hemstad. Kycklingsallad till lunch, helt okej val. Och så karlsbaderbulle till fikat (absolut ljuvlig, för övrigt). Till råga på eländet fick vi chokladbiskvier till skänks av kondiset. De åts till efterrätt, och fick höga poäng de också.

Flopp igen på fredagkvällen då jag föresatt mig att dricka endast ett glas vin. Det blev inte vin utan öl, och tre glas. Till hälften flipp, till hälften flopp på lördagen då vi spontant bjöd in till kräftskiva. Favoritmoster och dito morbror (till mina barn alltså) medförde ännu en släkting. Jag bad O köpa alkoholfritt vin till mig. Det smakade helt okej och fungerade utmärkt som substitut. Senare på kvällen besökte vi den synnerligen lokala puben som förstås inte tillhandahöll något alkoholfritt alternativ. Då drack jag ett glas rosé. Men flipp i det att jag drack mindre än jag annars hade gjort och upptäckten av alkoholfritt vin. Flopp eftersom jag åt av chipsen som O köpt hem. Flipp för att jag till skillnad från alla andra i sällskapet inte snaskade av den mjölkchoklad som barnen fått i present och frikostigt delade med sig av.

Flipp både lördag och söndag då jag tillagade god och nyttig lunch av rester i kylskåpet istället för att förfalla till korv och makaroner. Broccoliomelett med fetaost fick med beröm godkänt av sonen (som inte är besvärlig med mat), en liknande röra men med zucchini blev huvudrätten vid söndagens lunch.

Flippflopp då vi bestämde oss för pizza till söndagmiddag. Nej, faktiskt bara flipp. För numera beställer vi två pizzor och en avokadosallad till hela familjen. En tredjedel av den ena pizzan blev över. Enkel matematik ger vid handen att jag omöjligen ätit en hel pizza, max två tredjedelar men troligen inte ens det. Förr åt jag utan svårighet en hel, förstås.

Senare på kvällen märkte jag hur törstig jag var. Också en förändring, förr reagerade jag inte på salt mat på det vis jag gör nu.

På det hela taget är det kanske mer flipp än flopp, faktiskt. För det är ju så här livet ser ut. Ett ständigt navigerande mellan olika frestelser. En del har jag strategier för att hantera, andra inte. Ännu.

Men ska jag gå ner de kilon som säkert smugit sig på också under denna semester (har inte vågat/velat/orkat väga mig ännu) och rentav gå ner ytterligare fem kilo till något slags idealvikt, då behöver jag fler strategier. Och starkare motivation.

Håhåjaja. Nåja. Flipp på er!

Att man aldrig lär sig

Veckans träning inleddes i onsdags med 30-20-10. Det kändes överkomligt att gå dit, jag gillar att det är ett kort och effektivt pass, och det gick bra.

Imorse var allt betydligt motigare. Jag hade bokat crosstraining på lunchen men hade svårt onda aningar på morgonen. Kände mig trött, mosig och mossig. Var jag inte lite hes också?

Men jag vet ju hur det är. Känn inte efter för mycket. Det är förbjudet att avboka ett pass direkt på morgonen. Ta med träningsväskan (den redan packade) till jobbet och känn efter sedan.

Så jag masade mig dit. Givetvis var jag (nästan) tjockast i salen. Givetvis var ledarna två enorma välbyggda killar. Givetvis kände jag mig lite orolig.

Men hur tror ni att det gick? Helt jävla fucking skitbra, om ni frågar mig. OK, jag kroknade på fjärde varvets sista övning när jag skulle svinga 16 kg kettlebell för fjärde gången. Och den absolut sista (sadistiska) övningen med axelpressar och armhävningar i galen takt, den pallade jag inte riktigt heller.

Men ändå. Det var så mycket annat som gick bra. Tänkt att jag - JAG! - tränar sånt här, sånt som galet stora kroppsbyggarkillar hittar på.

Det var ett bra pass, för övrigt. Inga hemska springa-runt-i-salen-övningar, där man riskerar att sladda omkull eller krocka med någon. Inga larviga parövningar där man helst ska känna varann rätt väl samt vara matchad i vikt, längd, form och vilja för att det ska funka. Bara tunga, tuffa, roliga övningar. Jag visste inte att jag kunde svinga 16 kg kettlebell eller ta 20 kg i bröstpress, men det kan jag tydligen. Det här passet kör jag gärna igen.

Ikväll ska jag sitta på altanen utanför sommarstugan och smutta på ett (men bara ett!) glas vin och vifta med tårna. Fy fan vad jag är bra. Fy fan vad jag HAR det bra.

Springsommar (inte)

Nejdå, nejdå jag har inte lagt ner. (Till skillnad från i stort sett alla andra tränings- och viktminskningsbloggar jag började läsa våren 2011. Proffsen räknas inte.)

Vi är hemma igen efter fem veckors semester och fyra veckors träningsuppehåll från Sats. Under vistelsen på Sommarön skulle jag ju springa, hade jag tänkt. Och det gjorde jag, i två veckor ungefär. Första passet blev dryga fyra kilometer mot bättre vetande, jag ska inte springa en så lång distans det första jag gör. Givetvis värkte det lite här och där efteråt. Sedan tog jag det lugnare, 2,5 km varannan dag i en vecka. Och sedan slog förkylningen till, jag var dålig eller halvdålig i nästan två veckor. Tänkte avsluta övistelsen med en springrunda men struntade faktiskt i det.

För hur det nu är så var löpningen plötsligt inte särskilt rolig längre. Den entusiasm jag känt de senaste två somrarna var som bortblåst. Jag kan inte riktigt sätta fingret på det. Vädret påverkade helt klart, det var värmebölja och nästan olidligt att springa på dagen eller eftermiddagen. Tidiga morgnar hade funkat, om jag hade orkat vilket jag inte gjorde, eller kvällar. Men då hände så mycket annat. Nej, det var svårt att hitta entusiasmen. Att jag ändå genomförde fem pass under två veckor berodde på mitt vanliga mantra "tänk på hur bra du kommer att må efteråt".

Hemma i stan igen klev jag utanför komfortzonen direkt och gick på Powerstep. Verkligen, verkligen inte min grej, jag är livrädd för att skada mig. Men jobbigt var det och träningsvärk har jag fortfarande fem dagar efter passet.

Maten då? Jo, faktiskt. Med undantag av sista veckan då jag släppte tyglarna lite väl mycket, tycker jag nog att jag skött mig hyfsat. Nyckeln till detta visade sig vara att vara mycket måttlig med alkohol. Jag drack vin en gång, högst två per vecka. Det gjorde det också lättare att inte överäta.

Nu är det vardag igen och jag ska förstås fortsätta träna, schemat för de närmaste två veckorna är redan inplanerat. Vad gäller maten ska jag försöka komma på banan igen, begränsa de snabba kolhydraterna, tänka på portionerna, yadayada allt det där, men även avstå från godis, snacks, fikabröd och vin. Wish me luck.

Men faktiskt så känns det inte fullt så tröstlöst som det gjort tidigare år. Jag börjar allt mer acceptera att augusti/september och januari är mina renlevnadsmånader. Och med acceptansen blir genomförandet lättare.