Kunskapsavgrund

På mitt nya jobb (eller rätteligen, mitt nya uppdrag, som det ju heter på konsultspråk) befinner jag mig tydligen i ett svart hål med avseende på näringsfysiologiska kunskaper.

Förra veckan, en kollega - en av LCHF-dårarna - returnerar en bok om löpning till min rumsgranne.

Rumsgrannen: Och så glöm inte att äta BÅDE kolhydrater och proteiner till lunch!
Kollegan: Nänänä, du vet att jag inte äter kolhydrater! Men jag ska äta massor av proteiner! Blomkål och broccoli!
Helga (kan inte hålla tyst): Vadå, det är väl inte särskilt mycket proteiner i blomkål och broccoli? Eller jag menar, det kanske är mycket för att vara grönsaker, men de är ju knappast några stora proteinkällor?
Kollegan: Va? Joho! Det är klart de består av protein! Vad skulle det annars vara i dem?
Helga: Eh.. kolhydrater..? Och fibrer..?
Kollegan stirrar tomt och klentroget.

Rumsgrannen berättar sedan att han konstant tjatar på kollegan att äta mer kolhydrater eftersom denne brukar känna sig yr och matt efter springturerna.

Idag, i lunchrummet, en helt annan kollega småpratar med min chef medan hon iordninggör ett mellanmål: skorpor med honung och valnötter.

Kollegan: Vad menar du? Det är väl inget socker i honung?
Chefen: Jo, honung består till 80% av socker.
Kollegan: Ja, men inte vanligt socker väl?
Chefen: Nä.. det är väl kanske råsocker eller något, men det är lika sött.
Kollegan: Sött ja, men mycket nyttigare! Mycket mycket nyttigare!

Fredag!

Fast i-landsproblemen är inte gigantiska i alla fall. Imorse vägde jag 85,6. Förra fredagen 85,8. För två veckor sedan 86,0. Det går onekligen åt rätt håll, om än långsamt.

Dessutom har jag idag på mig en egenhändigt stickad rosenfärgad tröja som jag känner mig fin i. Utanför fönstret virvlar det snö, men jag är varm och gosig och rosig och alldeles lagom kurvig, tycker jag själv. Det är en trevlig känsla att vila i.

Och förresten, igår morse var jag på crosstraining och hamnade i par med en vältränad kille. Göra upphopp på podiet klarade jag knappt alls, fick kortslutning i skallen. Anade hur han suckade inom sig. Men sedan fick han faktiskt se. Mina coremuskler skäms inte för sig och framför allt inte min envishet och mitt tempo. Kände mig riktigt nöjd efteråt.

Fan

De sista två veckorna har jag inte lyckats få till vardagsmotionen. Jag har landat på mellan 8000 och 9000 steg per dag istället för över 10 000. Detta trots lunchpromenader på 20-30 minuter. Givetvis är det bilen som är boven i dramat. Hade jag kunnat åka kollektivt till jobbet hade jag lätt kommit upp i ytterligare 2-3000 steg.

Alltså, det här är väl okej. Det är inte illa, särskilt om man betänker att jag styrketränat två gånger i veckan.

Men troligen är det inte tillräckligt för att kunna gå ner de där fem retsamma kilona.

Dagens i-landsproblem.

Ny träningsform: Deadball!

Förutom morgonträning, som ju är ett stort kliv framåt för min morgontrötta personlighet, så har jag även lagt till en ny träningsform till min repertoar. Idag testade jag Deadball.

Det var kul, och jag kan absolut tänka mig att göra om det. Vänsterarmen (min svagare arm) stramar rejält redan, undrar om jag alls kan lyfta den imorgon. Jag brukar även gnälla på att jag sällan känner av ryggövningar, men deadball tog min själ i ryggen också.

Jag hamnade i par med en mycket duktig och vältränad tjej. Ledaren ville först dela på oss, eftersom hon enligt honom var proffs på deadball, och jag var nybörjare. Men hon vinkade avvärjande och lugnande, och gav mig en del beröm. Faktiskt, fast jag klantade till det ibland. Men jag körde hårt, det gjorde jag, svetten rann och pulsen var hög. Även hon såg rätt trött ut ibland.

Efteråt tänkte jag ännu en gång på att det är ju fantastiskt det här. Hade någon sagt mig detta för två, fem, tio, tjugo, tjugofem år sedan, hade jag inte trott dem. Att jag aktivt letar upp nya träningsformer som ligger långt utanför min bekvämlighetszon.

I fredags kom jag dessutom ihåg att väga mig. 86 kg på hemmavågen. Jag vill att det ska stå 80 på den.

Itrimsamtal igen

I tisdags var det dags för Itrimsamtal och vägning igen. Jag hade tid ganska sent på kvällen, alltså åt jag middag först, vilket jag inte brukar göra annars.

Vikten hamnade på 87,2 kg vilket först var en ganska stor besvikelse. Jag hade inte väntat mig någon stor minskning, men lite större, för jag tycker att kroppen känns fastare och tajtare nu än i augusti. Men coachen menade att 0,6 kg ner inte är illa, det går definitivt åt rätt håll. Och så var det den där middagen som låg och skvalpade i magen också.

Vidare tyckte hon att jag lät mycket mer motiverad nu än för en månad sedan, och det är nog sant. Jag vet inte riktigt var den där motivationen kommer ifrån. Kanske från det faktum att jag märker att jag med viss men inte oöverkomlig ansträngning lyckas få ihop mitt liv med avseende på vardagsmotion, ombytt motion och en någorlunda anständig mathållning.

Motionen fick jag beröm för, som vanligt. Så sa hon något som fick mig att haja till: att jag tränar mycket. Inte många tränar som du, sa hon. Va? Fast när jag tänkte efter insåg jag att det beror förstås på vem man jämför sig med. I våras läste jag flera träningsbloggar och kände mig rätt knäckt när jag jämförde mig med dem, men det är ju helt vansinnigt. Så istället sträckte jag på mig.

Föresatser till nästa månad är två. Först att fortsätta avstå från alkohol. September månad har jag varit helvit, min födelsedag undantagen. Oktober ska få gå i samma tecken, undantag görs imorgon då O och jag ska gå på firmafest.

Nykterhet är ett kapitel för sig, faktiskt. Jag är förvånad över hur lätt det är att avstå, och hur tydligt jag märker hälsovinsterna. Det är banne mig nästan så att jag funderar på att bli absolutist. Det hade jag aldrig trott. Fast nä, kanske inte. Men två vita månader per år tror jag faktiskt att jag ska införa.

Föresats två är att avstå från snabba kolhydrater vid åtminstone ett mål varje dag. Det var ett bra råd som har fungerat. Att avstå helt är för svårt och för tråkigt. Sedan måste jag erkänna att det är lite av ideologiska skäl som jag inte vill sälla mig till LCHF-galningarna (alltså sådana som påstår sig "inte äta kolhydrater". Inte? Vad tror de grönsaker består av?). Hamnade mittemellan två dylika i lunchrummet häromdagen och blev alldeles matt. Tyvärr bestod min lunch den dagen av kycklinggryta med savojkål, så de trodde att jag var en trosfrände men jag bet snabbt ifrån. Då ägnade de sig istället åt att sinsemellan diskutera hur jobbigt det var i början att lära sig att dricka vispgrädde. Suck.

Idag morgontränade jag igen, crosstraining. Halleluja! På det området föreligger nog faktiskt viss fara för frälsning.