Jag var på Itrimsamtal nu ikväll. Det var den gamla vanliga visan: träningen går fantastiskt bra, maten går sisådär.
Jag har en ny konsulent, och hon ville veta vad det var som gick mindre bra med maten. Fikabröd, faktiskt. Jag lyckas begränsa övriga försyndelser som vin, chips och godis till helgerna, nästan helt utan undantag. (Ett sådant inföll dock i förra veckan då jag var på tjänsteresa och belönade mig själv med ett hekto smågodis i sängen framför TV:n. Efter en tolv timmar lång arbetsdag då jag dessutom varit ute och sprungit på kvällen. Det smakade himmelskt.)
Men det fikas lite för ofta på mitt jobb. Är det inte tjejfika på fredagen så är det något som ska firas med tårta. Eller så går jag själv och köper bullar för att hålla modet uppe och ögonen öppna på mina ingenjörer under tolvtimmarsdagarna.
Nej, skärpning krävs. Om jag betänker att jag på lördag får köpa precis vilket fikabröd jag vill, som jag väljer själv och njuter med gott samvete, ska det fasen inte vara så svårt att avstå. (Det gjorde jag igår, t ex. Plötsligt låg det en kanellängd på bordet och jag erbjöds att ta. Men det gjorde jag inte!)
Annars har jag som sagt sprungit en del på sistone, senast idag 2,6 km. I helgen blev det fyra, och förra veckan 2. Konsulenten frågade om jag har någon målsättning med springandet, men det har jag inte. Det är sin egen belöning. Och så vill jag absolut inte skada mig, därav de korta distanserna. Idag tänkte jag först pressa mig till 4 eller 5 km men så tänkte jag om. Jag har inte känt av vare sig fötter, knän eller hälsenor sedan jag började springa. När jag vägde mer var det alltid någon av dessa som krånglade, och nu ska de inte ges minsta anledning.
5 kommentarer:
Huha, svårt det där med jobb-snasket. För det är ju så trist att jämnt och ständigt avstå.
Gör som jag *not*. Avstå från vardagssnasket, men överkompensera med nyttig mat. Eftersom det är så himla synd om mig som inte "får" snaska så vräker jag i mig av annat, typ cashewnötter. Släng in en näve russin, så äter jag ju egentligen mandelmassa. Smart, som sagt var :-)
Kan du inte köpa frukt OCKSÅ när du köper de där vetebullarna? Det KAN ju vara så att det är en eller annan av dom andra ingenjörerna som också skulle vilja dra ner en aning på vetbrödet...
Banan är visserligen den enda frukt som funkar smakmässigt till kaffe, och den är för all del rätt kaloririk, men nyttigare än kaffebröd.
Jag kör stenhårt på fruktkorg som komplement till det sötare tilltugget när vi har kurser, och det brukar vara uppskattat.
Som du hör är jag inte medlem i LCHF-kyrkan, enligt vilkas läror fruktkorg är Dödligt Farligt.
Du menar den som Lena Andersson beskrev i en DN-krönika härförleden?
Jovisst kan och borde jag köpa frukt istället. Fast vid ett par tillfällen har det inte riktigt varit läge för bananer. Fira lyckad leverans, då krävde stämningen en tårta, faktiskt. Och på kanelbullens dag fick jag t o m SMS som påpekade vilken dag det var. Sedan satt de uppradade med förväntan lysande ur ögonen.
Det är lite roligt att se, vuxna män blir som små barn när de får bullar. De blir så himla glada!
Hmm, lite konstigt det där. Att det kvinnorollen ingår att bulla och baka, pyssla och dona. Utan att det "får" resultera i vällande valkar.
Får inte riktigt ihop det. Visst finns det en tolerans för kvinnliga valkar, det tycker jag nog. Size zero ideal finns inte i min lilla värld.
Men ändå, till slut blir allt bullande farligt för lilla hjärtat och hälsan. Att avstår är okamratligt, och framkallar dåligt samvete hos alla församlade.
Hur många manliga projektledare vankar tårta när ni lyckats?
Precis den. Suverän krönika. Jag har länge fascinerats över frälsningsjargongen men de citat hon tar med gör mig mörkrädd.
Jag halkade in på en blogg hos en av dessa frälsta, som på ett ställe skriver att han bara äter när han är hungrig och på ett annat att han inte varit hungrig på sju år.
Sannerligen säger jag eder att här är det mer än biologi som gäller ;-) ;-)
Skicka en kommentar