I helgen bokade jag ett morgonpass, 6:30 med favoriten, eftersom det var enda sättet jag trodde mig hinna träna de närmaste dagarna.
Sedan gick jag och oroade mig i två dagar.
Efter pappas sjukdom och död klarar jag inte morgonträning längre. Det är bättre nu än vad det var i höstas, då jag var mer eller mindre suicidal på morgnarna. Det är jag inte längre, men utsikten att stiga upp 45 minuter tidigare än jag måste och ställa mig på ett träningspass, aldrig så roligt och inspirerande, den får mig att krokna.
Igår kväll pratade jag med mamma och klagade min nöd. Tycker jag inte, sa hon. Du behöver din morgonsömn!
Ibland är det skönt att göra som någon annan säger. Jag slängde alla duktighetskomplex överbord och bestämde mig för att träning faktiskt inte ska förknippas med olustkänslor. Istället hittade jag en lucka efter lunch och tränade Yoga for athletes. Och så fick jag en ny lucka på torsdag, och när jag skulle fylla den med träning såg jag till min ofantliga glädje att Prformance Strength har återuppstått. Hurra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar