Sommarföresats

Jag ska öva mig i huksittande. Förebild enligt ovan.

Nya horisonter

Idag har jag bokat in min yngste son på judo till hösten. Den äldste började på judo i vintras och älskar det. Nästan alltid i alla fall.

Själv har jag suckat lite åt att söndag förmiddag är inbokad. I alla fall framåt våren då vi är i sommarstugan en del är det trist att behöva flänga hem på söndag morgon. Men hittills har vi bara behövt göra det två gånger i alla fall, och nu är terminen slut.

Den avslutades med en uppvisning som var oväntat rolig och inspirerande. Jag sög i mig vartenda ord ledaren sa om att alla barn borde träna åtminstone lite judo eftersom det ger kroppskännedom och balans. För att inte tala om lite lagom disciplin! När han knäppte med fingrarna och sextio ungar trillade ihop i små avslappnade högar på golvet, för att fara upp nästa gång han knäppte, då var nog alla föräldrar i salen imponerade. Och vad tysta de var, och vilka fina led de stod på.

När lillebror sett vad storebror lärt sig var han inte sen att börja tjata om att få börja han också, och det får han förstås.

Utöver det läste jag på vad anläggningen har att erbjuda i övrigt. Kickboxning och kampsport, bara för kvinnor. Syrran har provat kickboxning för ett tag sedan och velat ha med mig, men inte orkar jag kuska hela vägen in till stan. Kan hon tänka sig att komma ut till förorten?

Ja, det kan hon. Vi hittar ett pass på söndag eftermiddag, hon brukar ofta hänga hos oss på söndagar.

Tjoho! Söndag är numera kampsportsdag i helgahushållet!

Utebliven morgonträning

I helgen bokade jag ett morgonpass, 6:30 med favoriten, eftersom det var enda sättet jag trodde mig hinna träna de närmaste dagarna.

Sedan gick jag och oroade mig i två dagar.

Efter pappas sjukdom och död klarar jag inte morgonträning längre. Det är bättre nu än vad det var i höstas, då jag var mer eller mindre suicidal på morgnarna. Det är jag inte längre, men utsikten att stiga upp 45 minuter tidigare än jag måste och ställa mig på ett träningspass, aldrig så roligt och inspirerande, den får mig att krokna.

Igår kväll pratade jag med mamma och klagade min nöd. Tycker jag inte, sa hon. Du behöver din morgonsömn!

Ibland är det skönt att göra som någon annan säger. Jag slängde alla duktighetskomplex överbord och bestämde mig för att träning faktiskt inte ska förknippas med olustkänslor. Istället hittade jag en lucka efter lunch och tränade Yoga for athletes. Och så fick jag en ny lucka på torsdag, och när jag skulle fylla den med träning såg jag till min ofantliga glädje att Prformance Strength har återuppstått. Hurra!

Heureka igen

It never rains but it pours, sannerligen. Idag gick jag på Yoga for athletes, som jag tidigare tyckt direkt illa om, men nu tyckte jag det var jättebra! Ledaren sade mig i förtroende att hon ändrat lite i förkoreografin för hon tyckte att det var för svårt för att passa devisen "för dig som tror att du är för stel för yoga".

Där har vi än en gång beviset på att förkoreograferade pass suger.

Heureka!

Jag har hittat det! Ett vettigt yogapass alltså.

Yoga var det inte, strängt taget, utan Body Balance, en typ av pass som jag egentligen inte gillar eftersom det är a) förkoreograferat och b) tillhör den kategori träning som jag anstränger mig för att gilla men inte lyckas med.

Men det här passet gillade jag, äntligen ett sträck-och-tänj lite mjukare pass som jag ändå blev lite svettig av.

Naturligtvis berodde det på ledaren. Jag har tränat för henne förr och gillade henne då också.