Nä, det är det ju faktiskt inte. Det är sommar ute, ljuvlig sensommar. Men semestern är slut och höstterminen har börjat.
Förra veckan kom vi hem från semestern, igår började jag jobba och idag började jag träna, morgonpass med favoriten. Dags att blicka både bakåt och framåt.
Semestersummering först. Jag har (som vanligt) inte vägt mig men gissar att jag lagt på mig något eller några kilon, det brukar jag alltid göra. Antagligen tangerar vikten nu den gamla pre-Itrim-siffran. Det har jag inte lust att få svart på vitt. Å andra sidan sitter alla vanliga kläder bra så det kanske inte är så farligt ändå.
För jag har ju tränat under semestern, faktiskt. Dels laddade jag ner två appar till telefonen, en tidtagarapp som man kan programmera så att den exempelvis räknar minuter och en app som ger förslag på olika träningsprogram. WOD Generator heter den senare, vilket ska uttydas Workout of the Day Generator. Ett typiskt träningsprogram kan vara att köra 5 armhävningar, sex utfallshopp och 5 situps på en minut, vila den stund man eventuellt får över innan minuten tar slut, börja om igen när nästa minut börjar. Upprepa femton gånger. (Minutproceduren kallas för every minute on the minute även känt som EMOM. Eller så gör man AMRAP, dvs as many repetitions as possible. Ahem.)
Ja. Alltså. Detta nördade jag mig med sisådär fem-sex gånger kanske under våra fyra veckor på Sommarön. Eller var det mer? Minns inte. Utöver det försökte jag gå 10 000 steg per dag vilket tidvis gick ganska dåligt. Sprang gjorde jag inte alls.
Vad jag däremot gjorde som kanske har gett viss effekt var att byta ett ladutak. Bara sådär! Nä, verkligen inte bara sådär. Det är ett av makens och mina gemensamma storverk faktiskt och jag kan orda mycket om det men inte här. Ur träningssynpunkt var det möjligen rätt bra. Jag har lyft, burit eller flyttat på 1400 tegelpannor som väger åtminstone ett par kilo styck. Jag har klättrat på byggställningar och gått fram och tillbaka över gårdsplanen. Något avtryck på stegräknaren gjorde detta inte men det vete fan om det inte var rätt bra träning ändå.
För Shape idag kändes jättebra, inte alls särskilt tungt eller ringrostigt.
Framåt då? Jo, jag ska fortsätta träna förstås. Utöver det har jag bestämt mig för att faktiskt prova den så omtalade och av mig tidigare dissade 5:2-dieten. Mer om det senare.
Nu är det dags för frukost!
3 kommentarer:
Hej! Att lägga om ladutak är ju verkligen jobb! Träna för att orka med sitt liv och diverse fysiska strapatser borde ju egentligen vara målet? Själv tycker jag egentligen att styrketräning är grymt tråkigt, gör det mest för att inte få ont. MEN! Har hittat en ny favorit som jag tror du skulle gilla också. Prformance strength. Om du inte har testat gör det! Skitkul, fokus på teknik och och styrka. Grymt med träningsvärk! Och så upprepas passet med viss variation så man kan utvecklas. Även om jag inte kör 5:2 själv så har jag lyssnat på boken i sommar. Intressant tyckte jag./Rosa
Ja! PrStr tillhör mina favoritpass, älskar att få koncenterar mig på ett par övningar och få feedback. Varianten Hi-Intensity är också rätt bra.
Självklart är målet att orka med livet. Så är det ju. Ju äldre jag blir desto klarare står det för mig, att poängen med träning inte är att ändra utseendet utan att förbättra hälsa och humör.
Det är verkligen uppmuntrande att märka att min träning gett resultat, just när det gäller ladutak och sånt. Jag orkar bära och lyfta på ett helt annat sätt nu jämfört med för några år sedan.
Den där sortens jobb är lågintensiv träning som pågår i många timmar, tror jag. Jag har noll lust att träna intensivt när jag fyller mina dagar med sådant arbete, som varit det typiska för mina sommarlov i föräldrahemmet, då för en evighet sedan då jag hade sommarlov. Dito sprang jag aldrig när vi hade sommarhuset i Skåne, eftersom jag hellre cyklade långa rundor i landskapet (och vägarna dessutom var mycket mer lämpade för att cykla än för att springa) och när jag fick den motionen hade jag ingen lust att springa.
Jag läste sympatiska tankar om att ha rätt att vilja träna för att känna sig starkare och gladare och kunna springa fortare och längre på en blogg. Ett slags kontrarevolutionär kommentar, kan man säga, för bloggaren var trött på människor som sa att hon inte behövde träna för hon var så "fin som hon var". Som att det är underförstått att kvinnor tränar för att bli snyggare.
Jag har ju sprungit i mer än 30 år, men först det senaste året satsat på att kunna springa längre. Och jäklar vad roligt DET är, helt oväntat!
Skicka en kommentar