Bootylicious var trots det löjliga namnet ett ganska bra pass. Kort och intensivt, det gillar jag. Däremot gillar jag inte snabba byten mellan olika rörelser, men det blir ju en ofrånkomlig konsekvens av korta pass. Av träningsvärken efteråt att döma borde passet snarare heta Lår-a-licious.
Sedan tränade jag cykling och transformer och kände mig grymt stark. Avslutade veckan med ett crosstrainingpass då jag plötsligt inte kände mig lika stark, det är konstigt det där.
Förutom stark känner jag mig också rätt tjock. Eller, kanske inte precis tjock. Tung, kompakt, stadig. En välbekant känsla, som alltid när jag har tränat mycket och ätit ungefär som vanligt utan att särskilt vakta på maten. Magen putar, rumpa och lår och överarmar är kraftiga. Men under hullet finns stora hårda muskler.
Det stämmer ju dåligt med den gängse bilden att man rasar i vikt och blir smal av att träna. Näpp. Rasar i vikt så att det svartnar för ögonen när man reser sig, det gör man av att inte äta. Och då orkar man inte träna, inte som jag i alla fall. Den varianten har jag provat och vill inte prova igen. Hellre då tung och stadig.
Fast min man kallar mig för benget för han påstår att han sticker sig på mina höftben. Klart överdrivet.
En storleksreflektion, förresten. Det är verkligen konstigt det här med olika storlekar. I lördags investerade jag i två nya fina behåar och fick hjälp av en kunnig expedit. Jag tror jag har ungefär 80C, sa jag. Nja, svarade hon. Alldeles för liten kupa, utbrast hon sedan när hon inspekterade min provning. Men 80D satt bra. D-kupa (som för övrigt inte går ihop med epitetet benget, det medgav även maken), jösses det skulle jag ha vetat som plattbröstad tonåring. Konstigt nog hängde inte brösten med riktigt när jag gick ner i vikt, de är ungefär lika stora som förut, fast måttet runt ryggen förstås minskade.
Sedan köpte jag en fin korallfärgad topp, klädsamt draperad över magen, där jag valde mellan storlekarna 40/42 och 44/46. Den större var alldeles för stor över axlarna, så det blev den mindre, och den sitter perfekt, bara den inte krymper i tvätten. Till sist var det dags för strumpbyxor. Långa ben har jag ju, så jag brukar ta 44/46. Efter lite eftertanke gick jag tillbaka och bytte mot 48/50. Långa ben, kraftiga lår och dito rumpa, jo strumpbyxorna sitter bra, de hasar inte ner utan smiter åt precis som de ska, och så slipper jag känslan av simhud i skrevet, som är det värsta jag vet.
4 kommentarer:
Nu efter att ha träffat dig IRL kan jag bara säga att det du känner inte är vad andra ser... Bara så att du vet. Har funderat på Bootylicious men har lyckats missa att avboka pass så jag är avstängd och får träna i gymet istället....
Man varken rasar i vikt eller blir smal av att träna. Man bygger muskler och omfördelar en del, men man går sällan ner i vikt av träning allena eftersom man ju också blir hungrigare av att träna och det är kalorier in - kalorier ut som bestämmer vikten, som alltid. Det går fort att "äta upp" sin träning igen.
Är man intresserad av att gå ner i vikt måste man se över kosten. För man kan gå ner i vikt av kostomläggning utan träning, men rätt få går ner i vikt av träning utan kostomläggning. Det är ju den tråkiga sanningen.
(Och jag tänker alltid att hellre några kilo för mycket och en frisk och stark kropp, än en smalis utan muskler och kondis.)
Tack för det, Rosa. Den där självbilden är verkligen inte att lita på. Vad konstigt det är egentligen!
Det går fort att äta upp träningen, ja! Visst gör det. Och det är hur irriterande som helst att det inte framgår bättre av all jävla rådgivning (mer eller mindre seriös) som man bombarderas av.
Strumpbyxstorlekar är absurda! Jag har aldrig någonsin i mitt liv köpt större storlek i byxor/kjol än 42, och normalt köper jag 40. Och köper aldrig mindre storlek i strumpbyxor än 44/46.
Skicka en kommentar