Dietgruppen

Jag måste ju berätta om dietgruppen också. Igår var jag där för andra gången, och nu dröjer det hela fyra veckor till nästa gång eftersom jag missar onsdagen under höstlovet.

(Eller missar och missar, implicerar inte det a feeling of regret som jag inte alls känner?)

De andra damerna i gruppen har till största delen infriat mina farhågor. Vi sitter i nästan en timme och berättar för varann om våra vedermödor. Jag vill inte gå in på detaljer, för vi har lovat varann tystnadsplikt, men en del historier ur livet och framför allt de attityder som uppvisas får mig att häpna. Att det inte är någon annan än man själv som ansvarar för ätande och träning, det är tydligen svårt att inse.

(Det är det ju, det tycker jag också, tidvis. Men jag inser åtminstone det orimliga i resonemanget.)

Det som gör att jag inte skrikande rusar därifrån är att samtalen ändå väcker vissa tankar.

Igår redovisade vi en hemläxa som bestod i att registrera allt matintag samt all motion under fyra dagar. Motionen lämnar jag därhän, den funkar ju. Jag är nöjd med nivån på motionerandet. Visst, det är inte alla dagar jag klarar mitt mål på 10 000 steg. Men de dagarna når jag 8000 eller 9000. Det är fan ta mig good enough just nu som livet ser ut.

Maten då. Det var tröttsamt att komma ihåg och skriva upp det jag åt trots att jag använde mobilkameran till hjälp. Men givetvis hade det en reglerande funktion, ganska stark sådan. Jag äter mindre om jag måste skriva upp det jag ätit. (Så hade jag också gått ner ett drygt halvkilo sedan förra gången, om nu bara de här fyra dagarna påverkade.) Ändå har jag ingen vidare lust att fortsätta registrerandet.

Till nästa gång ska vi fundera över bra och dåliga vanor. Jag tänkte fokusera helt på ätandet. Jag kan berömma mig av att ha en hel del bra vanor. Jag äter frukost, jag äter tre mål mat om dagen, jag äter ganska regelbundet, jag äter någorlunda bra med grönsaker (fast här finns alltid förbättringspotential!), jag äter lagad mat med få helfabrikat. Mellanmålen är det ju skralt med och efter en stunds diskuterande kom jag ihåg mina klockan-tre-mandlar som jag körde med under hösten 2012. Jag hade en påse i skrivbordslådan och tog fem stycken, aldrig fler, klockan tre på eftermiddagen, aldrig annars. Det var ett mellanmål som faktiskt fungerade. Mixtra med keso och kvarg och kokt ägg, det orkar jag inte.

Efter nästa missade gång är det ett par, tre gånger kvar. Det kan jag väl uthärda.