Jo, så är det. När jag läser bakåt i bloggen konstaterar jag att jag precis före semestern brukar väga mig, först häpna sedan deppa över siffran, gräma mig över den trots att jag tränat duktigt, rannsaka mig själv och konstatera att maten har det väl varit si och så med.
Intet nytt under solen således. Inte blev det sträng diet under gräsänkedagarna, försökte knappt. Jo, de dagar jag har ätit hemma har jag ätit bra, det har jag. Samt några salladsmiddagar. Vardagsmotionen har jag skött exemplariskt, det är bra att jag hittat tillbaka till den efter några veckors maskande.
Igår vägde jag mig och det var all-time high sedan Itrimstarten. 91,4. Förmodligen med en hel del vatten i kroppen, och jag har tränat hårt de senaste veckorna, sälkänslan är intensiv. Efter en jordgubbsfrukost också, känner mig tung och uppblåst, det skvalpar i magen.
Nåja. Detta har möjligen det goda med sig att jag kommer att vakta lite mer på mat och alkohol under semestern än vad jag annars skulle ha gjort. Jag ska springa men inte styrketräna, förmodligen tappar jag något kilo på kuppen. Fast det är ju inte kilona som är intressanta EGENTLIGEN.
(Vad som EGENTLIGEN är intressant kan man ju fundera över. Kanske i en annan text.)
Blä. Har jag nämnt att jag avskyr det här? Kroppsnojandet, matnojandet, viktnojandet. Blä, blä, blä.
(Inte hinner jag lunchspinna idag heller. Fy vad det är synd om mig. Men promenera ska jag göra i alla fall.)