Stå upp och jobba

Här händer det inte så mycket. Eller jo, kanske, lite.

Transformer på tisdag lunch har blivit ett riktigt favoritpass, vem hade trott det. Det kanske är inbillning, men jag tycker att jag har blivit betydligt starkare på sista tiden. Det är nog inte bara skitprat det där med att man ska pressa sig lite extra för att få resultat. För precis ett sånt pass är Transformer, ett sånt som får mig att ta i mer än jag tror att jag orkar.

Imorse morgontränade jag för första gången på ett par veckor, med väntat resultat. Det var motigt att gå dit, men efter en god natts sömn hade jag verkligen ingen ursäkt. Dessutom sken solen, nu är det ljust på morgnarna! Och efteråt var jag som vanligt på strålande humör.

Min man har börjat träna igen, efter ett ganska långt uppehåll. Han är mycket mer av-eller-på än jag. Antingen tränar han som en dåre, som nu, eller inte alls. Resultatet efter en månad är att han har gått ner ungefär fem kilo och är betydligt snällare och gladare. Det tackar vi för, men jag grälar lite lagom på honom för att han är en sådan periodare. Bättre att hålla en lägre men jämnare nivå än att köra stenhårt och riskera skador eller att tröttna.

Den enda större nyhet jag kan prestera är att jag från och med igår har ett höjbart skrivbord på jobbet. Efter att från trovärdiga källor ha inhämtat att det faktiskt gör skillnad att stå upp jämfört med att sitta ner, är min föresats att försöka stå upp och jobba åtminstone ett par timmar varje dag.

Igår blev det nog hela dagen (fast jag sitter ju i möten en del också) och idag drygt halva. Resultatet är att jag har lite ont i fötterna och ganska ont i ländryggen. Men det är väl rimligtvis en vanesak.