Fröknäcke, plufsmage och chansering, dock inte i den ordningen

Idag är det torsdag så idag har jag morgontränat. Tyvärr kommer passet att frysa inne för mig nästa vecka, O ska resa bort, och kanske eventuellt veckan efter det också. Nåja, det är sånt som händer. Det här är i alla fall en bra träningsvecka, Transformer på tisdag och Crosstraining på torsdag och så ska jag få till en springtur i helgen också.

Jag leker faktiskt lite med tanken att öka träningsdosen ännu något. Efter att ha sett det utmärkta avsnittet av Vetenskapens värld som gjorde upp med ett antal myter om träning, däribland den att man MÅSTE vila en dag mellan varje pass, funderar jag på detta. Risken att jag går ut för hårt är numera minimal, jag är ju ganska vältränad redan. Det märker jag ideligen, till min egen förvåning. Senast idag. Fast i tisdags hörde jag till de sämre i gruppen, det gjorde jag. Å andra sidan var jag nog äldst också, med god marginal.

Efter passet åkte jag hem och duschade, jag gör det ibland om jag inte har någon särskild tid att passa på jobbet. Det är skönt att slippa packa väskan kvällen innan, skönt att slippa stressen över att ha glömt något. Jag pratade med en kollega för någon vecka sedan och hörde mig själv predika (nå, det hoppas jag inte) om min strategi att premiera allt som underlättar träning, sänker tröskeln, gör det lättare att komma iväg.

Efter duschen tog jag på mig en ganska fígurnära trikåklänning som jag oftast brukar ha en kofta över för att dölja de valkar (eller ska vi eufemistiskt kalla dem kurvor?) som ofrånkomligen uppstår när behåband och strumpbyxlinningar kniper åt om det hull som trots allt omger mina muskler. (Det där med att det är bara att köpa rätt underkläder, det har jag lagt ner. Inga fler grodmansdräkter som det är ett smärre träningspass att ta sig i och ur, tack.) Men när jag speglade mig tänkte jag att äsch vafan. Det måste väl vara tillåtet för en 43-åring att ha lite hull, lite mage. Magen är betydligt mindre än den var för både tio och femton år sedan, om än lite större än för två år sedan.

Jo, jag börjar slå mig till ro med kroppen och vikten, tror jag. Jag har definitivt inte längre ambitionen att komma ner till post-Itrim-vikten, knappt ens ambitionen att komma ner sisådär fem kilo. Vet inte alls vad jag har för ambition just nu. Viktmässigt ingen alls tror jag. Träningsmässigt, fortsätta som jag gör nu eller öka dosen något.

Chanseringen gäller dock inte detta, utan mina två favoritlunchställen. Jag besökte det ena i förra veckan och upptäckte att den fantastiska kocken slutat. Den raw food som den nye kocken åstadkom var inte alls dum men heller inte i paritet med tidigare alster. Nåja, jag ska väl ge honom en chans.

Värre är det med salladsstället där jag var idag. Jag har redan tidigare noterat att det blivit sämre och idag var det definitivt MYCKET sämre. Suck och snyft. Alltså är jag på jakt efter nya nyttiga lunchställen. Jag har redan fått tips om två stycken.

Till sist över till fröknäcket. I helgen handlade jag lite fikabröd av söta skolflickor som stod på torget och sålde hembakt för att finansiera en skolresa. Utöver kanelbullar sålde de också fröknäcke, så jag köpte en påse. Det var så gott att jag fick för mig att göra eget. I affären där jag köpte frö av solros, sesam och lin, fanns även en färdig fröknäckemix. Även den köpte jag, och av den har jag bakat. Det blev ganska gott, inte lika gott som flickornas dock.

Så snart vi (barnen gillade också fröknäcke!) snaskat i oss detta, ska jag baka Leilas variant med mandelmjöl, tror jag. Eller har mina läsare något annat recept att föreslå? Och vad tusan är fiberhusk för något? Inget som fanns på Coop i alla fall.