Revansch

De senaste dagarna har jag trillat tillbaka i gamla tankemönster. Fredagens viktnotering skrämde upp mig rejält och jag började tänka att jag är lika tjock som förut.

Det är konstigt det där. För plötsligt såg jag en annan bild i spegeln, plötsligt såg jag bara mage och runda överarmar. Vilket är sant. Men det är också sant att jag är smal i ansiktet och över halsen, betydligt smalare än förr. Och att jag fortfarande passar i storlek 42, ibland 40, vilket jag definitivt inte gjorde förr.

Idag kan jag ha en storlek 40 om den är rymlig, särskilt över lår och rumpa. Detsamma gällde förr för storlek 44. Jag ansåg mig därmed vara en 44, men sanningen var nog att jag var en 46, nära 48.

Förra veckan gick jag på två pass som jag inte brukar gå på, som var lite svårare än väntat, och började tänka knasigt då också. Att jag inte kan, inte orkar, är tjockast i salen, sånt där larv.

Allt detta gjorde att det var motigt att gå och träna igår. Extra motigt eftersom jag hade ont i ryggen, den gamla sträckningen mellan skulderbladen hade kommit tillbaka, och för att jag kände mig allmänt ledsen och nere.

Men mitt bättre vetande sa mig att jag skulle må bättre efter träning, så jag gick dit. Crosstraining, med en ledare som brukar leda boxpass.

Han ser ungefär lika skräckinjagande ut som man kan vänta sig, men han är snäll. I väntrummet före passet förklarade han att detta skulle bli crosstraining med inslag av kampsport, en utmaning för oss som inte provat förut. Jag tittade mig omkring på mina medtränare och rös. Uppenbarligen är det bara de mest vältränade som går till gymmet såhär års. Den hårda inre kärnan.

Men när passet började märkte jag direkt att det går ju bra det här. Konditionen fanns där, och styrkan. Nej, jag klarade inte alla galna övningar, som att stå i armhävningsposition på händer och tåspetsar och hoppa en decimeter rakt upp i luften. Mina handleder hade gått av. Men jag försökte.

På slutet körde vi benstyrka, knäböj med upphopp. Först ett upphopp, så ner, stå stilla med böjda knän. Sedan två upphopp, ner. Tre upphopp, och så vidare ända till tio. Och jag klarade det! (Till skillnad från en och annan i salen.)

När jag gick ut pekade ledaren på mig och sa: bra jobbat!

På kvällen var det plötsligt lätt att avstå från en chokladbit till teet, vilket det inte varit annars.

Och idag är ryggontet som bortblåst.