Nya träningsformer, och en gammal

Nu är jag faktiskt lite stolt över mig själv. På två veckor har jag provat inte mindre än fyra nya träningspass (förutom mitt vanliga favoritpass crosstraining).

Först ut var Soma Move som utlovade djuriska rörelser med skönt flyt. Jag trotsade denna närmast avskräckande beskrivning och gick dit. Ett pass som påminde mycket om Bodybalance, sträcka och tänja ryggen, gå ner i hög planka, upp i hunden, göra något som kallades för elefantsteg (aha, där kom det djuriska in, ja) och så vidare.

Mja. Tre plus är mitt betyg. Ett helt okej pass en dag när man egentligen inte orkar träna. Att jag får ont i handlederna är väl knappast passets fel.

Nästa pass var Bodycombat, jag släpade med mig maken också. Inledningsvis uppmanades vi att hela tiden visualisera en inbillad motståndare, en instruktion jag glömde bort direkt. Det var svettigt och pulshöjande och ganska roligt. Som i alla koreograferade klasser är det svårt att ta ut rörelserna ordentligt när man inte kan koreografin. Betyg tre, jag kan tänka mig att göra det igen, gillar denna klass bättre än zumba, aerobics och Sh'bam. Men boxning är ännu roligare, det förvånar mig verkligen att jag skulle tycka så.

Efteråt kom instruktören fram och undrade vad vi hade tyckt: Ni är nya, va? Syns det så väl? Jo, men ni var jätteduktiga, och vilken härlig energi!

Helgen därpå testade jag SatsCorePulse (jag suckar över de oerhört fåniga namnen men har å andra sidan inga bättre förslag), där man står på en ledad rund bräda och vinglar, förlåt tränar. Vingligt och läskigt och just därför förmodligen väldigt nyttigt för just mig. Inte särskilt koordinationskrävande (bra), däremot med fokus på balans (också bra, fast läbbigt).

Efteråt var jag mycket stolt över mig själv. Jag som har fobi för stepbrädor, en corepulsplatta är faktiskt mycket, mycket otäckare. Förr i världen hade jag gett upp redan i början av passet men nu kämpade jag på och uppnådde ett hyfsat samarbete med den elaka brädan.

Fyra minus blir betyget, jag kan definitivt tänka mig att göra detta igen.

Denna framgång sporrade mig att utmana min gamla fiende stepbrädan. SatsPowerStep visade sig vara en ganska trevlig bekantskap. Även här hängde maken på. Lyteskomik, menade han - osäkert om han syftade på mig eller sig själv, eller båda.

Det trevliga med det här passet, som uppvägde den otäcka brädan, var att det ingick en hel del styrketräning med vikter också. Jag lassade på ganska tungt och blev orolig när jag såg de andra deltagarnas klena vikter, men jag klarade det.

Även här blir betyget en fyra minus. Corebrädan är roligare än stepbrädan att träna med, men den här klassen innehöll styrketräning vilket drar upp betyget.

Till sist några ord om favoriten crosstraining, som förmår det oerhörda: att dra upp mig ur sängen en halvtimme tidigare än jag måste. Träningsformen med kombinerad styrka och kondition på olika stationer är rolig och omväxlande, jag har inte tråkigt en sekund och jag pressar mig själv att göra det jag trodde jag inte orkade eller kunde. Och så är det ledaren. Hade jag haft en idrottslärare som hon hade mitt liv sannerligen sett annorlunda ut. Alla ledare på Sats är glada och entusiastiska och ser en, men den här ledaren är något extra. Utöver det har hon en fantastisk förmåga att variera passen - Crosstraining är inte förkoreograferad - varje vecka hittar hon på något nytt, jobbigt, läskigt, roligt.

Slut på lovsången för denna gång. Maten, då? Vikten, då? Svar: jotack och vet inte.