Nåja

Förra veckan var öken ur motionssynpunkt. Ingen styrketräning, ingen löpning. I början av veckan hade jag ambitionen att klara av båda samt vardagsmotion, men föresatserna falnade. På torsdagen började jag själv hosta.

Men igår fick jag för mig att titta på stegräknaren, den sparar ju resultaten en vecka bakåt i tiden. För jag hade den trots allt på mig alla dagar utom söndag. Och det visar sig att jag gått i genomsnitt 8000 steg per dag under veckans övriga sex dagar. Inte illa alls för att vara en inaktiv sjukvecka. Dessutom tog vi en timmes cykeltur på lördagen, förvisso i maklig sjuåringstakt men ändå.

Idag är det träningspremiär igen har jag tänkt. Imorse sträckte jag ryggen rejält när jag gjorde något så livsfarligt som att sträcka mig efter morgonrocken. Men det känns bättre nu och rörelse måste väl i alla fall vara bästa medicinen.

Uppehåll

Blä, vad det är tråkigt att vara sjuk. Och att ha träningsuppehåll. Nu har jag inte tränat på tio dagar och det kryper verkligen i kropp, själ och samvete.

(Fast tio dagar låter ju inte så mycket, faktiskt. Är det inte mer? Nej. Förr i tiden hade jag ofta så långa träningsuppehåll utan att tänka så särskilt på det.)

Imorgon hoppas jag ha besegrat hostan och ha vilat såpass att jag kan träna igen. Längtar faktiskt, allra mest efter den sköna känslan efteråt.

(Vikten då? Vet inte. Den har nog krupit uppåt, befarar jag. Det här med att väga mig en gång i veckan går inte alls bra.)

(Sommaren då? Den är ju i antågande. Det behövs en plan. Inte för att gå ner i vikt inför den, utan för att bibehålla vikten under den.)