Sommarföresatserna

Hur var det nu? Jag skulle springa varannan dag, sköta vardagsmotionen, sova ordentligt och planera undantagen. Hur går det, halvvägs in i semestern.

Jovars. Springer gör jag varannan dag. Första veckan sprang jag 20 min varje gång, nu har jag ökat till 30. Givetvis började vänster knä bråka med mig, men också vänster höftböjare. I förrgår hade jag riktigt ont.

Men idag överlistade jag kroppen. Jag satte Ipoden på 30 min som jag brukar, men varvade fem minuters löpning med en minuts gång. Ungefär, sisådär. Ha! Fick inte ont, det bara stramade lite. Så lätt får man inte Helga att ge upp och sluta springa.

Vardagsmotionen går också bra. Visserligen behåller jag stegräknaren på när jag springer, någon måtta får det vara, men med viss ansträngning kommer jag upp i 10 000 steg per dag. Är faktiskt lite häpen över att det inte är mer. Det har ju alltid hetat att ojojoj, på Sommarön går man så mycket hit och dit, från båten och ner till badet. Mm, ja, hela 1500 steg är det enkel väg. Stegräknare är nyttigt!

Sömnen sköter jag faktiskt hyfsat. Jag lovade mig själv att gå och lägga mig senast midnatt varje kväll och att ta en halv sömntablett lite nu och då, och det gör jag. Det är bra.

Planera undantagen, det går väl sådär. Både glass, godis och kakor har jag ätit en hel del av. Det jag har lyckats bäst med hittills är faktiskt vinet. Förr i tiden drack jag vin i stort sett varje dag på semestern, det har jag inte gjort nu. Men jäklar vad svårt det är att hålla igen. Semester är verkligen kopplat till godsaker, inte bara för mig utan även för alla andra, märker jag.

Nåja. Jag försöker tänka positivt och peppa mig själv. Förra årets älsklingsshorts sitter trängre i år, det gör de. Men jag kan ha dem! Och jag springer fortfarande, och inte nog med det, nu springer jag uppemot 4 km VARJE gång jag är ute. (Skit i att hurtiga kusinen springer 14 km. Vi pratar inte mer om det.) Och i år vaktar jag på vardagsmotionen, det gjorde jag inte förra året.

Små förbättringar. Nästa år kommer jag att leva på kruskakli och morotssaft och göra yoga i soluppgången.

Och idag

Eller rättare sagt i förrgår, efter en springrunda. Ingen sylfid direkt men i alla fall mindre och betydligt mer vältränad än på förra bilden.

En löpare!

Jag läser det jag skrev för ett år sedan, då jag började springa. Att jag sprang i en minut och gick sedan. Att jag vid det första passet var ute i tjugo minuter varav jag sprang i fyra.

Den senaste veckans löpning har känts trög som fan, efter fyra veckors inaktivitet och två rejäla förkylningar. Men jag springer i tjugo minuter utan att stanna. Det hade jag inte kunnat för ett år sedan.

Idag i skogen hann jag ikapp en familj med småbarn och vagnar. Akta er, det kommer en löpare, sa fadern. Och jag vände på huvudet och undrade, vardå?

Springa trots ryggskott

Det small till i ryggen först en gång, sedan en gång till häromdagen och började göra ont, långt ner i ländryggen. Första gången minns jag inte vad som hände, andra gången vet jag precis: det var när jag skulle lyfta sovande Y från soffa till säng, och vred mig under lyftet.

Jag är ganska säker på att det är ett hederligt ryggskott, för det gör ondast på morgonen eller när jag har suttit stilla en stund. Sitta går knappt alls. Men ju mer jag rör mig, desto mindre ont gör det.

Igår efter den andra smällen föll jag till föga och tog Diklofenak. Den förefaller ha hjälpt, för idag är det bättre. Men jag tror också att det var den andra dundermedicinen som hjälpte: att springa.

Nu har jag sprungit 20 min varannan dag tre gånger. Idag blev det dryga 3 km. Nästa vecka tänkte jag öka till 25 eller 30 minuter, fortfarande varannan dag. Nu är jag dessutom på Sommarön, där de mjukaste och vackraste stigarna finns. Det ska bli spännande att jämföra skillnaden med förra året.

Fast om jag skulle behöva en påminnelse..

.. så kan jag ju alltid titta på det här kortet från 2008. Hjälp! Vem är denna enorma kvinna?

(Gräslig frisyr också förresten.)

Väga tankar

Förkylningen biter sig fast så jag kan inte motionera. Men jag har trotsat den genom att vardagsmotionera (och jobba). Fast igår när jag kände mig riktigt risig blev det bara 8000 steg istället för 10 000, men jag ger mig själv godkänt.

Med maten försöööker jag. Det går halvbra, men rätt vad det är faller jag för någon frestelse. Häromdagen bjöd jag min projektgrupp på avskedsfika, och bullen jag åt då var ett planerat avsteg. Men både igår och i förrgår föll jag till föga när O erbjöd hallonkräm med grädde till dessert.

Vad lär vi oss av detta? Att de oförutsedda frestelserna är svårare att motstå. Samt att maken ska få en tillsägelse.

Men imorse tittade jag mig i spegeln medan jag tog på mig bh och trosor, och var nöjd med det jag såg. Det var ett par veckor sedan jag kände så, och det är skönt att ha tillbaka den känslan. Jag vill gilla min kropp, den är definitivt värd att gillas, att inte gilla den är bara destruktivt. Men att därifrån börja ursäkta en massa avsteg, det är inte okej. Och hur glad jag än är, så vet jag att spegeln luras ibland.

Så det gäller att väga även tankarna på våg. Något lite bättre har jag väl blivit på detta under det senaste året.

Förresten är det snart fyra veckor sedan jag sprang eller cyklade senast, och drygt tre sedan jag styrketränade. Inte konstigt att vikten krupit uppåt. Jag saknar det verkligen, hoppas jag blir frisk snart.