I måndags smet jag tidigt från jobbet och tog tunnelbanan till Odenplan för ett Nike Get Fit-pass. Passet var sjukt jobbigt och ganska roligt. Ganska. Ledaren var bra och inspirerande men hon får ändå rejäla minuspoäng av mig eftersom hon körde jumping jacks eller svikthopp som uppvärmning. De känns lindrigt sagt inte bra att göra. En stunds googlande bekräftar det jag visste: svikthopp är inte en bra övning för kvinnliga bäckenbottnar och hör inte hemma i ett seriöst modernt pass. Basta! (Helgas träningsskola, del 1.)
Jag struntade i att jag var äldst och plufsigast i salen (instruktören var nog äldre men definitivt inte plufsigare) och att mina hantlar var lättast av alla.
Igår var jag på Itrim-samtal igen. Blev förvånad när det visade sig vara niomånaderssamtalet. Nio månader! Oj vad tiden går.
Jag fick svara på frågor och sätta betyg på hur jag mår, hur jag sover, hur stressad jag är, min kondition och min styrka. Förutom att jag är trött, sover lite för lite och är lite för stressad (mitt gamla hjärtfladder har gjort sig påmint igen) så mår jag väldigt bra nu. Jag har nog aldrig varit starkare eller i bättre kondition.
Min coach tyckte att det lät som jag landat, det svaga missnöje hon tyckte sig ha hört vid tidigare samtal var borta nu. Och det är sant.
Vid vägning visade det sig att jag väger exakt lika mycket som för tre månader sedan, vilket var vad jag trodde. Visserligen har jag tränat en hel del på sistone, och tycker att en del kläder sitter lösare, men jag skulle tro att jag byggt en del muskler.
Plötsligt insåg jag, där och då att jag inte vill jaga kilon nu. Det är bara siffror, och ren fåfänga från min sida att vilja väga under 80. 80 är bra.
Det känns konstigt att känna så. Som att bryta ett tabu. Att vara nöjd med min kropp trots att den inte är perfekt. Att inte vilja ändra på den, bråka med den. Att vilja vara vän med den, för första gången på många år. Jag var på väg att bli vän med den för tiotalet år sedan, men så kom den jävla infertiliteten och ställde till det. Min stackars snälla kropp utsattes för massiva hormondoser och gjorde faktiskt så gott den kunde, fast jag förstås inte tyckte det då. Men nu kan jag förlåta den. Det har jag gjort för länge sedan, och ännu mera nu sedan den samarbetat så strålande med viktminskningen.
Det är en fantastiskt skön känsla.
6 kommentarer:
Håller med om att hopp inte är bra, varken för bäckenbotten eller knäna, och de flesta träningsprogram har ju medvetet tagit bort dem.
Håller också med om att man inte nödvändigtvis måste ligga på målvikt eller BMI <25 för att må bra. Mitt mål inför Itrim-året var att uppnå en god hälsa. Att må bra samt orka springa och röra på mig. Det har jag nu uppnått och jag tränar så gott som dagligen. Viktnedgången gjorde detta möjligt men den var inte min prioritet.
Det svåra (för mig) är att inte låta det bli en ursäkt till att låta vikten krypa uppåt. Jag var okej med att gå upp ett par kilo och stannade där ett bra tag men sedan blev jag sjuk och gick upp två kilo till. Plötsligt stramade alla kläder!!
Kanske ska vi låta kläderna avgöra när det är dags att skärpa till sig? :-)
Att bli vän med sin kropp och att börja tycka om att träna är bästa vägen till att faktiskt få en kropp som man kan tycka ännu mera om! Tro mig, jag vet det av egen erfarenhet. Ju spänstigare man blir desto roligare blir det att träna - det blir en god cirkel helt enkelt. Och bra mot stress är det också.
Body Balance förresten, som du skrev om tidigare, är småmysigt men det är en ytlig kopia av yoga och taichi. Bättre att välja en av dem på riktigt.
Kläder är ett bra mått! PhD, jag ser samma svårighet i att vara ståndaktig och inte resonera bort viktuppgång.
Annannan, en nyfiken och fräck fråga: hur står du ut med flummet i yoga och tai chi? Eller är det bara en fördom från min sida? Jag minns min kompis som testade för några år sedan och som efterlyste yoga för naturvetare.
Det undrade jag också innan jag började. Faktum är att jag började två gånger och la av för att det inte klickade, fast det var nog inte så mycket flumprat som att det var alldeles för mycket meditation och alldeles för lite muskelaktivitet för min smak.
Det gäller att välja rätt yogaform och jag kan egentligen inte ge särskilt sofistikerade råd, eftersom den enda som jag provat på allvar (på inrådan av en mycket god och klok vän) är den jag fortsatt med (eftersom den övertygat mig): Iyengar-yoga.
Iyengar-yoga är känd för att vara mycket fysisk. Ingen meditation och andningsövningar är i regel integrerade i någon form av rörelse/posture (jag kan inte yoga på svenska!). Dessutom mycket noga med HUR man utför rörelserna.
Det var faktiskt Body Balance som fick mig att leta upp yogan som träningsform. Något sade mig att jag gick miste om hälften när ingen brydde sig om hur jag utförde de olika rörelserna så länge jag gungade till musiken. Det visade sig vara sant.
Jag var osäker på om jag skulle nöja mig med bara yoga, om jag inte skulle tappa muskelstyrka. Tvärtom, jag är på det hela taget lika stark som när jag tränade Body Pump, medan min smidighet och min kroppskontroll och -kännedom har utvecklats enormt. Jag vet att de rättrogna vänder sig mot att tala om yoga ur ett fysiskt perspektiv, att man "ska" se det som en väg till insikt och transcendens och gud-vet-allt. Men för mig är det ett sätt att arbeta med kroppen som uppväger det dagliga stillasittandet och som möjligen också kan hjälpa mig till mer sinnesro och bättre koncentration, fast jag inte vet om jag kommit så värst långt på den vägen än. Men jag har skaffat mig ett redskap för att arbeta i den riktningen, ett redskap som jag kan använda nästan var jag än befinner mig och som jag hoppas ska fungera för mig under många år framöver.
Jag övar mig i storsinthet och tolerans när läraren någon gång drar halsbrytande slutsatser om hur en viss rörelse masserar de inre organen. Det är inte så mycket sådant där jag går. Och en del av det där innehåller ett korn av sanning om man tar det som symboliska uttryck snarare än bokstavliga beskrivningar.
Min taichi-lärare, då jag tränade det, var tävlingsutövare. Det var mycket lite flum på hans lektioner.
Men visst, det gäller att vara selektiv!
Började med poweryoga för ett halvår sedan och de första gångerna tyckte jag det kändes lite konstigt med allt "stillastående". Men det betyder inte att det är lätt! Tvärtom, det är svårare än det ser ut och svetten rinner på mig lika mycket som på ett kardiopass. Min styrka och balans har förbättrats enormt sedan jag började.
MEN, passen skiljer sig mycket mellan olika lärare och platser. Provade nyligen vad de kallar dynamisk yoga i Vällingbyhallen och det var definitivt för flummigt för mig (och dottern gillade det inte heller). Halva passet ägnades åt andning etc.
Det jag brukar gå på i Frescatihallen är betydligt mer fysiskt (vi värmer upp direkt med solhälsningar, sedan krigarserier osv osv). Vi avslutar visserligen med en kort avslappning men annars kör vi på hela passet igenom. Så vill man börja med yoga (vilket jag rekommenderar starkt) så får man nog prova sig fram till man hittar en form och lärare man gillar.
Här i glesbygden har vi inte mycket att välja mellan - det är i huvudsak Friskis & Svettis bas, medel eller medel styrka som gäller. För ett par säsonger sedan hade de ki-balans vilket var min favorit, men instruktören slutade tyvärr. Provade ett pass yoga hos den enda instruktören, men även om kroppsövningarna var bra gick den bort för min del pga att instruktören mässade mantran. Nä.
För tillfället består min "träning" av ett blad med 8 enkla övningar från sjukgymnasten varav två utförs med ngt slags gummiband...
Skicka en kommentar