Nejdå, nejdå jag fuskar inte. Vägde mig minsann efter förra inlägget för två veckor sedan, och låg kvar på samma vikt i förra veckan. -5,2 kg totalt.
Men nu blir det ingen vägning förrän jag letat fram vågen som ligger i någon flyttlåda. Det kan bli lite minus, för det har varit mycket spring och lite stillasittande på sistone. Å andra sidan har jag styrkt mig med chips också.
Men! Vi har infört en radikal förändring i helgahushållet. Chips ätes numera ur små skålar, inte stora. Och löjligt nog så funkar det. En chipspåse räcker tre gånger så länge som tidigare.
Fick mig annars en tankeställare under flyttstöket. Hittade en gammal anteckningsbok där jag skrivit om tidigare viktminskningsvedermödor. De första anteckningarna var tio år gamla, då vägde jag tio kilo mindre än nu.
Det jag tänkte var
1 Tio kilo mindre! Och jag var fan inte nöjd då heller! Kanske dags att sluta kritisera och börja acceptera?
2 Tio kilo mer! Det får inte bli ytterligare tio kilo om tio år.
3 Tio år! Och det är mer än så som jag mer eller mindre aktivt, periodvis, sysselsatt mig med min vikt. Och resultatet har blivit det rakt motsatta mot vad jag har velat. Varför?
Som synes har jag ett mycket ambivalent förhållande till det här med viktminskning. Jag vill gå ner men är ändå förbannad över att jag inte kan acceptera mig själv som jag är.
Det som är nytt i den här svängen är att jag är inställd på att det ska få ta lång tid. Låt se om det är en framgångsstrategi.
3 kommentarer:
Jag tycker att det är som vilken hälsofråga som helst.
Jag provar inte droger, jag kör inte bil i vansinnesfart och jag tillåter mig inte att bli väldigt överviktig. (utan vidare jämförelser)
Man behöver ju inte satsa på att bli fotomodelssmal, men försöka hålla sig inom en sådan vikt så att man slipper hamna i riskgrupp för välfärdssjukdommar.
Chipstricket låter smart, det måste jag testa!
Känner igen mig i det där med att upptäcka att jag inte var nöjd med min vikt när jag vägde bra mycket mindre än nu. Jag har till slut bestämt mig för att (försöka) fokusera helt på vad min kropp klarar av att göra, och strunta i min vikt. När jag gick på gympa med min lille son upptäckte jag till min förskräckelse att jag inte kunde svinga mig i ett rep - armarna orkade inte hålla upp min kroppsvikt. Det som brukade vara så lätt! (För typ 25 år sen...) Så nu är det armhävningar som gäller.
Hurra, kommentarer, vad roligt!
Kattmamman, jag förstår vad du menar även om jag nog tycker att du förenklar lite. Det är inte som precis vilken hälsofråga som helst. För det första är det ännu ganska omstritt exakt hur mycket övervikt som är hälsovådlig. Det är ju relativt nyligen som man kom fram till att det är bättre att vara överviktig och vältränad än normalviktig och otränad.
Vidare är det ju inte så enkelt som att bara man äter bra så går man ner alt håller normalvikt.
Och för det tredje: hur hälsosamt är det egentligen att mer eller mindre konstant tänka på och noja över sin vikt, som jag är övertygad om att många kvinnor gör?
Det största problemet, det som jag kämpar med och på sistone har börjat kunna formulera är just vilket intervall som är rimligt att lägga sig i. Under BMI 25? 26? 27?
Skicka en kommentar