I några veckor nu har jag deppat över min övervikt. Det känns snöpligt att det mesta är tillbaka. Jag är kluven mellan att å ena sidan vilja avfärda fåniga skönhetsideal och att vilja vara stolt över att jag åtminstone är någorlunda stark och vältränad, å andra sidan braka ihop en soppa av självömkan. Buhu stackars mig som inte klarar av att hålla vikten trots att jag gör väldigt mycket rätt.
Dessutom har jag haft ett träningsuppehåll eftersom vi varit på semester i USA. Ett sådant tar jag mig utan spår av dåligt samvete. O släpade med sig skor och kläder och tänkte besöka hotellgymmen, jag skiter i det. Bättre att träna regelbundet när jag är hemma, tänker jag.
Förra veckan ansåg jag mig för trött och för jetlaggad för att träna. I helgen umgicks jag dessutom med syrran och vem som helst blir nojig i hennes ortorektiska sällskap.
Alltså kände jag mig allt annat än positiv när jag släpade mig till Sats idag. Usch, Transformer som brukar vara så tungt och jobbigt. Klarar jag verkligen det idag? Borde jag inte börja lite mjukare?
Inte heller. Jag träffade min tillfälliga träningskompis som jag springer på ibland, just på Transformer. Jag skulle tro att hon är i min ålder ungefär, min viktklass också. Hon är stark som en björn och som en sprudlande sprutande... gejser (?) av träningsglädje och kämparanda.
Vi är överens om att vi hatar chins och armgång, inget för oss tungviktartanter. Hopp, till exempel utfallshopp undviker vi också. Minsta snedtramp och man riskerar en skada, näpp.
Efteråt var jag röd och svettig och på överdådigt humör. Jag är tillbaka! Jag har avbokat fredagens mesiga Bodybalancepass till förmån för ett timslångt cykelpass med en ledare som jag vet är bra. Har aldrig cyklat så länge, vem vet, jag kanske dör.
Men det skiter jag i!
