Någorlunda enligt plan

Nu har jag börjat träna igen men mycket lugnt och försiktigt. I söndags gick jag med min nära nog ortorektiska (jo på riktigt, är nästan lite orolig för henne) syster till gymmet och cyklade först lite själva, sedan körde vi ett stretchpass med ledare.

Idag gick jag på vad jag trodde skulle vara pilates men som visade sig vara yogalates. Ajaj. Gillar verkligen inte Sats version av yoga även om jag gillar just den här ledaren. Föredrar pilates, och mina handleder håller med.

Det är just handlederna jag är extra rädd om nu vid träningsstart. Ovana, stelhet, tappad muskelstyrka, eventuellt något extra kilo är inte en bra kombination. Efter söndagens pass värkte det rejält i höger handled men det försvann som genom ett trollslag på kvällen.

På lördag ska jag spinna, på söndag stretcha igen. På tisdag kör jag ett eget pass i gymmet på cykel eller crosstrainer och om jag vågar lyfter jag lite hantlar och kettlebells en stund. På torsdag riktig pilates.

Sedan är det sportlov. Och när vi kommer hem från det ska jag börja lunchträna och trappa upp ytterligare.

Vardagsmotionen går det däremot trögt med. Vädret är så erbarmligt.

Tillbaka

Jag är tillbaka igen. Tillbaka på jobbet, tillbaka i den vanliga världen. Sorgen och saknaden efter pappa finns där, den slår över mig ibland, men jag mår förvånansvärt bra.

Under hösten sattes hela livet på paus. Så snart pappa blev sjuk insåg jag att jag inte kunde arbeta heltid och ta hand om honom. Samtidigt var både O och i viss mån Q ganska ordentligt sjuka. Jag hade tur och kunde genom en förstående företagsläkare vara sjukskriven och ta ut anhörigpenning för att vårda pappa. Kontentan var att jag var borta från jobbet i fyra månader. Jag är nu tillbaka på halvtid.

Pausen gällde också det jag brukar skriva om här, mat och träning. Under pappas sjukdomstid och efter hans död struntade jag fullständigt i alla regler om ätande, jag åt exakt det jag kände för och som var enklast just då. Det blev en hel del fikabröd och ibland också smågodis på kvällarna framför TV:n eller över en bok. Små belöningar i en tröstlös vardag.

Träningsmässigt gjorde jag en paus i september eftersom jag var ordentligt förkyld. Sedan började jag försiktigt med lugna pass, pilates, yoga, så småningom shape och cykling.

Här följde jag helt min instinkt. Jag orkade inte träna helt enkelt. Jag brottades ofta med mig själv, funderade på om jag bort tvinga mig själv att gå iväg på pass, det brukar ju alltid kännas bra efteråt. Men jag kunde helt enkelt inte, jag hade inte energin och kraften.

Däremot promenerade jag en hel del. Den sista månaden bodde pappa cirka femton minuters gångväg från oss, och jag var hos honom varje dag. Det blev inte någon imponerande mängd vardagsmotion, inte upp till 10 000 steg per dag men förmodligen 7-8 000 i alla fall.

För några veckor sedan trappade jag upp träningen. I sällskap med min syster gick jag på Crosstraining två gånger, sådana pass som jag älskade i mitt gamla liv. Det var roligt nu också och gick förvånansvärt bra.

Direkt efter det fick barnen och jag influensa, och jag har fortfarande träningspaus efter den. Det sägs att tröttheten efter influensa sitter i i flera veckor och det är lite trösterikt att höra. Jag funderar på att gå och cykla imorgon men tänker inte tvinga mig till det.

Däremot ska jag ta på mig stegräknaren igen, under nästa vecka ska jag återinföra mina lunchpromenader.

Efter sportlovet ska jag aktivera mitt SATS-kort till att gälla hela Stockholmsområdet, under hösten har jag bara tränat på anläggningen där jag bor. Men jag vill kunna lunchträna igen, jag har verkligen saknat det. Morgonträning orkar jag inte med just nu, inte heller kvällsträning. Återstår luncher och helger.

Jo, jag är på väg tillbaka. Med små steg.